Metallicgröna expresshugg

Häromdagen hemma. Nu i ett annat familjärt område. Blekinge och gäddfiske är något jag ofta går och suktar efter. Och dessa goda ting i kombination är ofta en fullträff. Skärgårdsmiljö, men inte på det sättet som på många Oskuststräckor, där ytterskärgården ruffa miljö snabbt förbyts till innerskärgårdens djupa vikar med vass och färgat vatten. Här är det lite mer som vi öbor känner igen oss i. Men ändå inte. Tångbeklädda bottnar, storstenar, havsslipade klippor och hård vind som både river och ger liv.



Den här gången blöter jag krokar och beten i delvis nya områden av den här vidsträckta skärgårdskusten. Vi håller oss mitt i vindögat, där nordanvinden rister och drar. Men bakom små kobbar, eller en liten udde som sticker ut, finns lite lugnare vatten. Där navigerar vi fram mellan förrädiska storstenar och nästintill osynliga grundflak. Svårt. Men fullt av gäddor naturligtvis. Här kan de metallicgröna torpederna ligga i bakhåll lite överallt. Och det gör de. Verkligen. 


Efter första dagen är jag aningen mör i axlarna och min inflammerade armmuskel värker. Händerna är såriga efter avkrokningar och gällocksgrepp. Jag är också särdeles lycklig. För, god tillgång på gädda gör mig barnsligt uppspelt och fiskeförhäxad, men jag är också lycklig för miljöns skull. Så här ska ju kustvatten se ut. Tjyvtjockt med rovfiskar som mår förträffligt. En havsörn sveper iväg, en fiskgjuse cirklar över oss redan i hamnen och någon sälsticker upp sin nos lite här och var. Och så dessa hugg! Gäddor som skjuter ut ur tångruskorna i expressfart och får ryggmärgen att klia av välbehag. Gädda. Drottningen!


 

En fena på hemmaplan

Hemma. Hemma är kusten. Mitt element, min hemmaplan. Och när temperaturen äntligen går neråt och vindarna frustar orkar och ids jag ta på mig vadarna. Så länge det är badväder får ni andra hållas med de där fasonerna – då kör jag kortbrallor. Kustfiske med en massa jobbiga plagg är till för ruskväder. Så det så. Visserligen sticker solen fram, men det är riktigt svalt i luften. 

Egentligen är det inte öringarna som är målet med dagen, men på grund av diverse omständigheter är de vad som står till buds. Vi är noga med att inte gulla för länge med dem, eller fiska för länge i området där det uppenbarligen är lekvandrare som går i väntans tider. Väntan på kyla, vatten i åarna och rätt årstid. 


Mr Big Guy är stadig, robust och hård. Han hugger hårt och visar upp ett beteende som passar bra till uppsynen: tjurig, tuff. Någon av fiskarna skulle kanske kunna tas för blank, men vi vet bättre. Det som många kallar ”blank” just nu är lekvandrare med svagt utvecklade färger. Men den största skulle nog ingen ta fel på. Och ta en titt på fettfenan. En magnifik, äkta fettfena från en lika äkta, vild öring. Simma åter och leta reda på din å, du vackra fisk. Glimma vidare i guldbrunt och var försiktig med den där kroken du har där fram. 


Tips: fiska med omdöme och måtta nu när det är 90 (?) procent lekvandrande fiskar runt kusten. Deras kostym må tåla en del, men de kan fara illa av mjölksyran. Glöm inte heller förbudstiden från 1 oktober.
Själva flyttade vi vidare och hittade andra upplevelser. Men det … ja, det är en annan historia. 

(Tack för rapp fotoassistans, Kenny!)

Drömmar slår in på havet

Den gröna ön. Det blåa havet. Årets Drömresa, i regi av ABU Garcia och Fiskejournalen, går till Irland. Väl här konstaterar vårt lilla team att det är lika fantastiskt som utlovat. Efter ett par dagars fiske och upplevelser är ögonen stora av intryck, magarna mätta av gudomlig mat – men framför allt: armarna värker lite efter tuffa duster med hårda fiskar. 

Nu kan jag inte skylla min sporadiska blogguppdatering  på den här resan. Jag gör avbön och ber om ursäkt. Jag har fiskat hemma också – och ändå inte skrivit ett jota om det. Förlåt. Eller så har det bara vait skönt för oss alla? I vilket fall som helst kommer här några snabba smakprov från ett land som har det mesta en fiskare kan önska. Mer läsning om äventyret kommer kanske här, men definitivt i något kommande nummer av Fiskejournalen. Väl mött.   



 Blåhajarna framkallar adrenalin i blodomloppet, svettpärlor i pannan och mjölksyra i musklerna.

 Känslan, när man står och fajtar en haj och  ser de graciösa delfinerna leka runt oss. Obetalbart. 


 Hårdhuggande, guldskimrande, kaxiga blekor. Action som drar mungiporna bakåt.  


Den hemlighetsfulla, superstarka och stentuffa havsålen – conger. Wow. Vilken fisk.

Fortsättning följer … 🙂