Så mycket mer än fiske

Morgonen är bister, kall och fuktig. Det här är tiden som man väljer, tiden då inställningen leder framåt. Många väljer trötthet och längtan efter nästa sommar. Jag väljer vägen som leder ut. Mot det fria, tysta, öppna, vindpinade, ibland kulna och tuffa. Jag får med mig Kenny. Han är likadan. Det handlar om så mycket mer än bara fisket. 



För några år sedan var jag lika fängslad av fisket, lika besatt av magin vid kust, sjö och hav. Men nu har jag utvecklat ett större lugn där ute. Det är ett oförlåtligt misstag att undlåta sig att stanna upp, ta in, betrakta, koppla samman. Världen finns där ute. Jag vill inte glömma att reflektera, får inte glömma. Kan inte låta bli.   



Tranor i närmast oändligt antal har slagit sig ner på ett fält. Snart lyfter de, försvinner och lämnar landskapet stilla. Vi stannar bilen, tittar länge, andas ut i den svala höstluften. Vi ger oss själva den här tiden, möjligheten. Någon annan kanske rusar mot vattnet för att snabbt kasta ut sitt drag. Vi vet att tiden finns kvar. Vi vet att vi kommer dit. Sen. 


På våren är tofsviporna en budbärare. En början till omstart. Nu tillhör de förtrupperna som ger sig av. Över ett knallblått hav sträcker di iväg, fladdrande, oroliga. Vi följer dem med blicken, tar oss till vattnet och känner spänningen tillta. Dagen är ung, möjligheterna många. Vi går på strövtåg, testar nya platser, undersöker det som de flesta är för lata för att göra. Det är essensen av fisket. Naturupplevelsen, nyupptäckta ytor och överraskningar.


När vi når målet, destinationen innan den lika intressanta hemfärden, så är det nästan bättre än vi tänkt oss. Kaffet på strandkanten, spaningen efter fåglar, fiskar och allt däremellan. Magi. I verkligheten. 


För fyrahundrade gången

Dagarna går och tiden slukas av världsalltet. Gässen sträcker och tofsviporna flockas inför avfärden. Oktobersolen tinar upp den kylslagna morgontimmen, uns för uns. Här ute på kusten stannar tiden ett ögonblick. Den låter omvärlden rusa vidare. Över en fika lägger vi upp en enkel plan. Den handlar om ett stilla och njutbart fiske på folktomma sträckor. När dagen övergår i färgsprakande kvällsljus är vi några erfarenheter rikare, många upplevelser rikare. Så är det alltid efter en dag i verklighetens brackvattensdoftande rum. 


Så olika vi ser på världen, så olika människor värderar och analyserar sin omgivning. Vi traskar runt här för att vi älskar det. För att vi vill ha roligt, men också för att vi verkligen bryr oss om den miljö vi är en del av. Ett havsörnspar i yster dans mnot en klarblå himmel, en jorduggla som förskrämt flyger iväg när vi kommer nära, eller en formation av glittrande strandstenar, uppspolade av en stark, tystlåten kraft. Dessa ting som fascinerar oss. Som ger oss kraft att göra allt det andra i livet. Vi behåller en enstaka matfisk då och så, men vill framför allt låta bli att göra för stora avtryck där vi går. 


En ensam man vandrar ut i havet, för att vittja sitt garn, för att lägga ett annat. Vi delar vattnet, marken och tiden, men kommer från helt olika tidsåldrar. Det är tveksamt om vi ens lever i samma tidsera. 
Ofta talas det om motsättningar, om vem som har rätt, vem som har fel. Ingen är fullkomlig, alla vistas här med den fantastiska rättighet vi har; vår allemansrätt, vårt fria handredskapsfiske, vår mänskliga möjlighet att ta del av det vi lever i och med. Det är också något vackert i den spretiga, skilda synen vi alla har på hur och varför vi ska hantera djuren, växterna och miljön omkring oss. Vi är nog inte ämnade att tycka lika.


Men jag kan inte hjälpa det. Jag tycker att vi just därför alltid har ett ansvar. Det vi brukar idag påverkas i morgon, det vi missbrukar i dag förstörs för morgondagen. Det är just här som skiljelinjen går mellan dem som ser naturen som bara en rättighet och oss som också ser skyldigheterna. Bevara, värna, vårda, beskydda. Hur mycket jag än unnar den gamle mannen en fisk eller två till middag så värker mitt hjärta när jag ser hur han kastar den oönskade fisken, död till marken. Visst blir en kråka eller en trut glad, men de stora idarna hade varit ännu mer till gagn för den miljö de kom ifrån – vattnet. Där hör de hemma. Vill han inte äta upp fisken, bör den få simma åter. Simple as that!
Men jag vet också att generationsklyftan och vår olika grad av engagemang för omgivningen gör det omöjligt att föra logiska och rationella resonemang. Vi lämnar mannen, näten och de döda fiskarna och tar del av de brandgult lysande träden i en sjunkande sols strålar. 


För fyrahundrade gången försöker jag försöka hoppas på en bättre framtid för oss alla. Alla.
Och detta, mina vänner, detta var mitt blogginlägg nummer 400. Tiden går. Vi får se hur många inlägg till det blir.