Mot det ljusa slutet

Perfekt. Det ser perfekt ut. Om det är fiskeiver eller om vi båda två börjar få lite onödigt mycket åldersseende låter jag vara osagt. Eller så har vi överdoserat mörkbryggt kaffe. I vanlig ordning. 
Josef, som är begåvad med ordentlig benlängd, tar sig ut i en knappt skönjbar lucka, där vattnet har en antydan till klar färg. I alla fall med mycket fantasi och hett brinnande fiskesug från vår sida. Där krokar han en liten sprallig öring som strax krokar loss sig själv. Vi ger upp platsen. Det går inte att se fötterna, det går inte att fiska och det går inte längre att hoppas att det kommer fungera. 



Det är ingen ljusning på fronten på nästa ställe. Men det bekommer inte Josef, som dukar upp ett litet smörgåsbord på bilens motorhuv. Ståndsmässigt. Snyggt.
Det tar ett tag, men vi hittar fläckar där det sprider sig en känsla av möjligheter. Vågor, strömmar och vind driver undan det grumligaste, det mest kalkfärgade vattnet – så att det bildas fina jaktstråk för glupska rovfiskar. Så tänker vi i alla fall



Tydligen tänker vi rätt. För snart har jag ett hugg som är så hårt att jag nästan blir rädd. Du vet … Man står i andra tankar och överraskas av en benhård smäll genom nervbanorna. Det här är en fiskjagande öring. Inget snack om det. Typiskt att den missade, eller o det nu var jag som missade krokningen. Nåväl. I nästa kast är en fisk efter mitt drag ända in till spöspetsen, men viker av i en sväng och lämnar en retlig virvel. 
Jag gör något oortodoxt. Något jag inte gör ofta. Jag byter drag, ibland måste man göra det. Jag tar en något mindre uppseendeväckande Spratt. Och där sitter den!



En härlig öring – blank, stark och aggressiv – skakar, hoppar, rusar och gör mig orolig, lycklig och varm ända ner i de stelfrusna tårna. Ett tag simmar den så fort emot mig att jag tror jag tappat den, men den är kvar. Snart kan Josef – som hört mig hojta – ansluta och hjälpa till med lite förevigande. Det är en 67 centimeter lång skapelse i finaste nyårsförpackning. Pärlemorskinande. 



Jag får en liten, tappar en betydligt bättre fisk, men snart är vi tvungna att låta den här dagen bero. Vi ser en kulört skymning släcka ner dagen. Det är som om själva året sjunger på sist refrängen. Och så är det. Det är inte helt säkert att det här blir sista fiskedagen för året. Men det lär nog bli sista blogginlägget. Så härmed tackar jag för alla som läst, kommenterat och inspirerat mig under 2013.
Vi hörs på andra sidan årsskiftet. Gott nytt fiskeår!


Lästips i vintermörkret

Vad sägs om ett litet boktips, innan det blir mer fiskeskrönor och bokslut för året? Den alltid lika noggranne, finurlige och ambitiöse Jens Bursell har- tillsammans med Rasmus Ovesen – skapat en riktig havsöringsbibel. Boken ”Den stora boken om havsöringsfiske” är en 300 sidor tjock skapelse, sprängfylld med fina foton, finurliga teorier, handfasta tips och konkreta åsikter om allt från utrustning till taktik i olika vatten och väder. 



Om du inte känner till Jens Bursell och funderar lite över hans bakgrund, så kan jag snabbt informera om att maken till fisketok är svårt att hitta. Och en mer eftertänksam fiskare är lika svårt att hitta. Han är de små detaljernas mästare, en man som inte lämnar något åt slumpen. Så räkna med att det är väl underbyggda teorier.



Ett antal havsöringsexperter medverkar också i boken. Ja, någon tilltrasslad kustluffare från Sveriges kustlandskap också… Men I stort är det herrar Bursell och Ovesen som tar läsaren genom en vacker, väl genomarbetad och inspirerande bok. Godis för ögat och själen, bränsle för fiskeivern. Och, nej, jag vet fortfarande inte om/när min blygsamma motsvarighet till något liknande kommer. 😉 God fortsättning.   

Blått, grönt, grått och silver

Väl ute – efter vånda och tvivel – är det bistert. Havet är tydligt tredelat. Tre kulörta fält som går från det djupblå långt därute, till det pistagegröna och röriga vattnet längre in. Närmast stranden är det en tjockgrå sörja som rumlar runt mot gruset. Lägg till lite hårda vågor. Jag vänder om direkt, transporterar mig till ett nytt ställe, bara för att mötas av ungefär samma förhållanden. För att verkligen utesluta alla tvivel om att jag misstar mig så kliver jag ner i vattnet. En seg ström drar i mina ben, sidledes. I knädjupt vatten syns inte vadarkängorna. Grått. Tungt. Det är ganska farligt att vada ut när man inte ens ser skillnaden på en eller tre meter djupt vatten.   



Svampigt gräs. Nertryckt av vågornas framfart. Havet har sedan dragit sig tillbaka och lämnat en mjuk, blöt matta. Ut i det gråkalla. Men inte heller här är det upplagt för fiske. Jag trycks in mot stranden av färgat vatten. Ingen mening att spilla tid. Tiden rinner snabbt ut och bort. Den här årstiden är timmarna komprimerade, känns det som. 

Jag är på vippen att ge upp, när jag hittar en plats där det grumliga fältet längst in tycks smalare. I det gröna mellanskiktet kan man ana tångruskor, stenar och mörka fläckar. Med andra ord är vattnet så pass klart att det mycket väl skulle kunna simma en och annan trind öring där. 

Och det gör det. I vågornas rumlande värld simmar en stöddig krabat. Den tar bestämt och hårt. Typiskt för en rovfisk på fiskjakt. Inget gnetande efter småkryp här, inte. En silvervit havsöring hoppar på kort lina, stångar och håller på – värdigt en betydligt större fisk. Den får spöt att buga och mitt julsmajl att spridas över ansiktet. Jag skrider in över det ogenomskinliga vattnet längst in, kanar upp fisken på strandgruset och ser i samma ögonblick hur en gammal havsörn med vita stjärtfjädrar svävar ut över skogen. Det blir inte så väldigt mycket bättre än så här. 


Det är en fisk i perfekt storlek för att ta med hem till köket. Gravad, med lime och lite chili, kommer den att få sluta sina dagar på julbordet. Den är en av få vilda havsöringar jag tar med hem. Men i dag finns ingen återvändo. Jag bjuds på lite av det havet ger och tackar ödmjukt ja. Med ro i kroppen och med ett fryntligt leende vandrar jag tillbaka mot bilen och låter timmarna susa vidare mot jul.  

Underskattning långt innan jul

Jag får villigt erkänna att jag underskattade vinden. Det som skulle bli en promenad i parken, eller åtminstone i havet, visar sig nu vara en bitsk och hård dag, om än i mild vind. Men vart jag än åker är havet grågröngrumligt. Det finns inte en öring tillräckligt skarpögd för att hitta ett drag i den här sörjan. Jag påer vidare. Och vidare. Likadant längs hela kustlinjen uppenbarligen. Jag drar mig ut på ett ännu mer vindutsatt ställe. Tänker liksom att det ska rensa upp lite där. Jodå, men istället är vågorna manshöga och omöjliga att bemästra. Jag parkerar på ett annat ställe, vandrar en lång, svettig promenad för att mötas av … ja, grötigt och ofiskbart vatten. Fikapaus. Kontemplation. Återhämtning. Så, till slut, på sista stället jag hinner med under dagen, finner jag vad jag sökt. Här går det att fiska.  



Solen har hunnit en bra bit på sin korta bana och står lågt över vattnet. Ett guldskimrande ljus träffar strandbrynet och skogen längre upp. Jag går i motljus, kisar i det kalla och klurar lite. Om jag hittar en plats där det strömmar på lite fint, men ändå har en smula lugn … kanske några storstenar som bryter av. Eller en djuphåla, där det kan finnas ett andrum för en bitsk havsöring. 

Två hugg blir det denna dag. Två ynka hugg. Men å andra sidan krokar jag en fisk båda gångrna. Jag landar bägge och släpper dem åter. En är en liten vild fisk runt halvmetern lång. Den hugger framför fötterna på mig och sprätter iväg i vågskummet. Jag lossar den försiktigt. Nästa tar längst ut i kastet. Jag uppskattar den till 53-54 centimeter. Det får bli en snabb bild. Jag överväger att låta den hamna på julbordet. Men herregud, det är ju långt kvar. Den får bli någon annans mat. Det är inte mycket kvar av den där solen nu. Det är inte heller mycket kvar av kaffet, så nu får det vara nog. För idag.


Just när vädret växlar

Det är en mjuk ton över det hela. Utanför bilen möts jag av en stilla och aningen märklig känsla. Havet har lagt sig platt, som en väldresserad hund, framför mina fötter. Det kommer bli svårt. Förmiddagen försvann i diverse ärenden och uppdrag, men nu efter lunchen får det bli en snabb energikick i det bräckta vattnet. 



En timme går. Det händer naturligtvis ingenting i finvädret. Glasklart. Stilla. Tvärdött. Det passar mig bra. Jag är ute och slappar runt med kamera och fiskespö, utan andra mål än att låta naturens energi strömma genom mig.

Men. Morgondagens utlovade blåsväder lurar i fjärran och på några minuter har allt ändrat sig. Jag befann mig nyss i stillhetens hav. Nu inser jag att det var en chimär. Jag tog mig tydligen ner till kusten just i en kort fas mellan två vädersystem. Det mer burdusa tar över. Molnen blir tätare, vinden tar i och vrider från sydligare varianter till mer västliga. Havet får liv, skummar bakom vändande vågtoppar och jag får en annan blick. Nu är det läge.



Bilen rullar vidare. Jag släntrar ut i det gråare, tuffare. Det dröjer inte länge – vilket är tur, för snart skymmer det. En efterföljande fisk, som lyfter draget med nosen så att det hakar upp sig. I nästa kast en stöt. Vinden brukar ju kunna öka matlusten, göra öringarna mindre skygga; det är plötsligt slagläge! Men de är ändå tveksamma. En fisk följer efter mitt drag ända in, innan jag äntligen krokar en annan liten rackare och sedan en till. Mobilen åker fram och genom den vattentäta påsen blir bilden ett suddigt minne av en intensiv energiladdning under novembers sista dagar. 


Pepparkakorna väntar. Det räcker. Och vinden viner behagligt genom husväggarna innan natten kommer.