På patrull med kalla tår

Innan jag kliver ur bilen tvekar jag. Inte för att det är gråmulet och för att den utlovade solen har gömt sig. Men däremot undrar jag om den här snabba utflykten gör mig så gott som jag hoppas. Överbelamrad med jobb är de här små andningshålen i tillvaron oftast välgörande. Men idag har jag svårt att släppa tankarna på det som måste göras. Den fiktiva pappershögen har mig i ett strypgrepp.

Men när havet ligger framför mig och mina vadarskor rör vid den första vågen, då är jag i nuet igen. Och ur en rent objektiv synvinkel: det ser lovande ut. Mycket lovande. Första kastet går snett ut, innan jag ens har kommit på plats. Jag siktar in mig på tre-fyra storstenar, vars hjässor är torra, men sidorna glittrande våta. Innan draget är inne har jag en stöt i linan. Med ens skärps sinnet. Jag försöker se vad som händer. Blicken möter en bastant fisk som vänder runt i en lika rejäl virvel, efter att ha nafsat en gång till. 

Nu blir det inte lika lätt, som man kunde ana. Men så småningom får jag revansch. En puff, en till och fast fisk i mothugget. Den rullar och röjer och avslöjar sig direkt som en typisk utlekt öring. Lång är den också. Runt 70 centimeter. Jag tänker kroka loss den i knädjupt vatten, då den gör en sista tokrusning in bland strandskrävlet. Innan den får ny kraft halar jag fram mobilen och knäpper en suddig bild. Sen får den friheten åter.



Nästa fisk är knallblank och utrustad med gener och lust för akrobatik. Den hoppar och far. Jag tippar att den är ungefär 55 centimeter lång och minst lika stark. Den är vild och vacker och får simma iväg illa kvickt.

Jag hittar inget patrullerande stim, utan en fisk lite här och var. De är dessutom svårtrugade och knepiga. Jaja, 2,7 grader i vattnet. Inte undra på … hinner jag tänka då det nyper till utan helsicke. Men den ger sig snabbt, rullar och snurrar. Ännu en utlekt fisk som får dra iväg för att äta upp sig.

Det kyler rejält om fötter och tår, så jag suktar efter termosens kaffeslurk. Men ett kast längs med strandlinjen hinner jag med, liksom på vägen upp. Dagens konstigaste fisk biter och drar till och med ut lite lina. Den är blank och har ljusa fenor, men är slank som en besa. Prickfri, men med oproportionerligt huvud. Den har förmodligen lekt, tidigt på säsongen och snabbt. Eller så har den stackaren bara haft en riktigt tuff vinter. Klart den får simma iväg. Innan jag når termosen är jobbtankarna tillbaka. Men vad gör väl det? Energireserven är påfylld. 


Lyckligt lottad i det fria

Lyckligt lottad, är inte vad jag tänker när jag cyklar i motvinden, som innehåller mikroskopiska regndroppar, sisådär 0,5 grader varma. Men så tänker jag en gång till. Istället för att se och känna det jobbiga, så fokuserar jag på det faktum att jag får cykla här. Jag kan cykla här. Så många människor kan inte göra det jag gör nu, av tusen skäl. Att gnälla vore inte passande. Alls.

Samma sak gäller på kusten. Du kan ha en dag, då allt går snett, eller då det åtminstone är svårt att infria drömmarna. Planerna går om intet, väder, vind och fiskar tycks vara emot dig. Du valde fel dag. Men likväl – du är där ute i det fria. Med vågor och regn mot din hud, med kylan som nyper dig till vaket tillstånd. Bara det är värt en hel del.

Kenny viker sig ur bilen och spanar. Vi säger ingenting. Vi vet. Det här blir ingen enkel dag. Men det finns ändå hopp, eftersom vi trots allt är iklädda vadarbrallor och har spön i nävarna. Sikten är oändlig i vodkaklart brackvatten. Det rullar in lite nytt vatten i en tilltagande vind. Men vattnet håller i bästa fall två grader.

I en liten gryta visar sig en rejäl fisk ett par gånger, men den verkar ha anat att något inte står rätt till. Kenny inser sig besegrad och vi släntrar vidare. Vi passerar en sträcka där vi förfasas över nätfiskarnas girighet. Fem, sex … sju nät. På en liten fläck, där isen nyligen släppt sitt grepp. Jojo, det gäller att passa på. Det krävs ingen masterexamen i biologi för att räknna ut att de där näten kommer fånga ett antal oätliga efterleksfiskar, plus en hel del annat. Ett nät eller två är kanske ingen fara, men ett halvdussin på en liten fläck betyder ”total avspärrning”.

Jag kyler ner hjärnan och dämpar mina arga tankar om slapphänt lagstiftning med en promenad på istäckt strand. Ute bland några stenar hugger en fisk som är av hyfsad storlek. garanterat brunaktig dock. Den släpper av sig själv, men ger värme i kroppen.


Vi drar oss hemåt, nöjda över dagens spontana havsörnsskådning. Minst nio, varav tre av dem kalasande på något gott, ute på ett isflak. Tänka sig. Det finns faktiskt levande människor i vår moderna samhälle som vill ha ihjäl dem. De borde också lära sig att tänka ett varv till. Typ: så fantastiskt det är att se dessa magnifika fåglar sväva över mig, medan snöblandat regn – utan framgång – försöker piska mig till att gå in.  

Långt ut på tången

Ett tyst jubel bubblar genom kroppen när jag ser temperaturen stiga över nollan. Den eftertänksamme konstaterar nog att det givetvis inte påverkar havets temperatur nämnvärt. Men det gör underverk för fuktiga händer, blåfrusna näsor och spöringar och linförare som tenderar att bli till små isskulpturer i frysgrader.
Dag ett av mildvädret är jag djupt involverad i annat. Dag två likaså, men jag lyckas sno åt mig några korta eftermiddagstimmar. 


Havet har dragit till sjöss. Ett långvarigt högtryck och ostliga vindar har knuffat bort vattnet. Men jag är laddad till tänderna och stinn av koffein. Möjligheterna väger tillräckligt tungt. Och när jag parkerar bilden ser jag att strandens snö är härligt orörd. De enda steg jag ser tillhör en räv och en hare. Mina steg korsar dem snart.

Nere i strandbrynet står stenarna på rad, med roliga hattar och kjolar av is. Den största ser ut att le ett infernaliskt leende. Som om den vill säga att det inte kommer bli lätt. För det blir det inte. 


Vattnet är inte bara så lågt att man vädrar möjligheten att promenera över till nästa kontinent. Det är också så glasklart att siktdjupet säkert är flera hundra meter. Nåja.
De nysorterade dragaskarna visar sig vara kvar i bilen, men jag hittar tre skramlande beten i fickan. En ask med krokar ligger i andra fickan. Det duger utmärkt. 


Det tar en bra stund innan jag känner något som inte heter botten, tång eller sten. En ganska fin havsöring med knappt märkbara tecken från höstens lek ser till att värma upp mina nervbanor. Jag krånglar åt mig en bild och krokar loss den.

Lite längre bort är det luftburen attack från en havsörn som spetsat in sig på en knipa som inte klarar att lyfta med flocken. Och givetvis ligger teleobjektivet i en annan väska.
En stadig puff i spöt. Vågor som sköljer över den blottlagda tången, det grå vädret. NU är jag hemma igen. Öringen som följer ända in blir avslutningen på dagen, men kanske början på ännu en säsong.