Påskväder som heter duga

Iskall nordostvind. Total stiltje och badbyxväder. Så brukar det vara under påsken, enligt oss spöbärare. I år blev det inte riktigt så. Visst kom högtrycket och gav varenda liten påskhare soltrivsel. Men det var också några dagar med mer modest temperatur. Svaga vindar och utmärkt utflyktsväder. Herregud. Folk överallt. 




Från början hade jag tänkt att bojkotta påskfisket helt. Inte för att sitta hemma och leka grinig gubbe, utan för att göra helt andra saker och sedan återvända när allt lugnat ner sig lite. Men den gode Kenny ville ha sällskap och lockade med trivselväder och någon överraskning. Man har väl rätt att ändra sig?

Snart står vi där, Kenny, Mange och jag, utvadade i ett hav där det ser ut som om påsken inte alls anlänt. Vi är ensamma. Nåja, det är en sanning med modifikation. Uppe på landbacken är det tät trafik, nästan överallt. Fikakorgsbärare, påskgrillare och soldyrkare. 


De första vi lurar är vackra och ganska kraftfulla fiskar från lekbeståndet. Ja, några mindre nogräknade skulle nog kalla de här för blanka fiskar. Men, som den mer vane fiskbetraktaren ser, så är det inte alls blankfiskar. Kul är det i alla fall, när det hugger hårt och ofta – en kort period. 


Kennys lilla överraskning visar sig vara kall och välförtjänt öl i en solig backe. Ingen brådska. Påsktempo. Lugnt och behagligt i vårvärmen, innan vi släntrar ner på ny strand. 


På en sträcka där vi har stora förhoppningar visar sig det sjätte fiskesinnet vara med oss. Visst hugger det. Flera fiskar attackerar till och med under hopp och rabalder.En av de tjockaste – och den här gången blankaste – havsöringarna hittar mitt bete och drar iväg så att Ambassaduren knarrar som en gammal katt i favoritfåtöljen. Påsken är glad och kul. 


Tack, Kenny – för svala drycker, glada garv och fotoassistans. 

Mer havsöringssnack (och kanske någon fiskkontakt om allt går väl) blir det i en livesändning från Sthlms skärgård på onsdag. Kolla in det hela här: http://fisheco.se/news.php?modulID=2&newsID=5815

Den utstakade vägen

Vissa dagar är vägen utstakad. Man förnimmer det, mer än vet det. Vägen behöver inte leda till det där perfekta fisket. Det är likväl en alldeles ypperlig dag. En dag som gjord för … Vad det nu kan vara som ger den där totalkänslan.
Som den här dagen. Vinden och vattentemperaturen är som ett skolboksexempel. Men något är ändå snett. Ja, inte för att gassa i solen. På så sätt är allt helt perfekt




Så det gör jag. Gassar i solen. Både ofta och länge. Kaffet, jag och fåglarna där havet träffar land. Egentligen skulle jag kunna bli liggande så här en halv dag, men jag vill inte se mig besegrad riktigt ännu.
Meter efter meter betar jag av. Jag ser friska tångruskor vaja i klart vatten. Jag ser vågorna krusa ytan och skapa bubblor i djuphål. Jag ser framför mig hur spöt snart böjs ända ner i handtaget. Men det där sista händer inte. Det är märkligt. Jag hittar en sträcka med vattentemp på över 8 grader och superb känsla. Fortfarande ingenting. Jo, två gånger om kommer en öring lojt svepande för att spana in betet. Huggvilja noll. 


– Har du fått något? Inte vi heller! Vad är det för fel? 
Kamraterna Kenny och Jocke är på annan plats, men delar min uppfattning om sakernas tillstånd, över telefonen. De ska senare hitta rätt, visar det sig. Men min tid är nästan utmätt. Jag måste hem till jobb och vardagsbestyr.
Till slut är det en liten udde och dess besökare som förbarmar sig över den fikande fiskaren. Fler följande fiskar. Jag lägger i en högre växel, en lägre, en annan. Inget hjälper först, men snart sitter de där. Två silvriga livräddare denna ljuva dag. Jag krokar av dem, packar ihop och konstaterar att dagen är helt magisk – oavsett själva fiskeresultatet.
Jag passerar en vacker vy och måste stanna. På en liten gräsplätt har ett svanpar byggt sitt bo. Med utsträckta halsar plockar de gräs och förbättrar redet, liggande på sitt livsvärv. Det är stort. Jag sitter länge och fascineras av dem, innan jag inser att tiden är ute. För idag.  



Fotnot: nu kommer påsken. Då kommer också oräkneliga spöbärare befolka ”mina” kuster. Då brukar jag trivas bäst någon annanstans. Trängsel och folksamlingar hör inte ihop med mitt fiskeliv. Men för dig som kommer vara där ute mer än jag: håll huvudet påskruvat. Var rädd om fisk, natur och medmänniskor. Visa respekt för medfiskare, markägare, fågelskydd och så vidare. Ta inte upp mer fisk än du behöver. Kladda inte med fiskarna i onödan. Väg inte varenda öring som du ändå ska släppa tilllbaka. (Och får man vara lite lagom bitsk så tycker jag att allt fler ska lära sig eller sina fiskevänner skillnaden mellan en blank fisk och en icke blank).
Ha kul! Slappna av. 🙂 

Som diamanter i kristall

Det blänker till. Inte konstigt när solen gassar på med allt den har. Mitt drag syns som en liten projektil ute mellan vågtopparna. Men, vänta nu … Det blänker inte bara lite grand. Det är pilande silverreflexer runt draget. Mörka skuggor följer tätt bakom, gnistrande fisksidor välver i ytan. Herregud. När jag får in draget över de ljusa stenarna följer tre öringar ända in. Och fler skuggor syns utanför det grundaste partiet. 



Vattnet är kristallklart. Bara längst in, där sand och grus rullar runt finns en lätt färgad ton. I övrigt är det så rent och genomskinligt att det nästan kliar i ögonen. Inte undra på att de där pilsnabba fiskarna är aningen misstänksamma. De petar, hugger, skakar av i hopp och hastiga tvärvändningar. Mitt spö svajar, armarna skakar och skrattet bubblar upp som kolsyra. Och öringarna fortsätter att blixtra i solljuset, följa efter, peta och knuffa. Jag är i zonen, även om det är öringarnas zon mer än min. 



Jag ruskar på huvudet. Men ännu mer ruskar en riktigt stor fisk som tar mitt bete tjugo meter ut. När den kommer in är jag livrädd. Den här vill jag inte tappa. Den är säkert 75 centimeter lång, silvrig och toktjock. Och den hoppar som en känguru. Men det är klart att den börjar snurra, får linan runt sig själv och betet. Plopp. Betet släpper och öringen ligger retligt kvar ett tag, innan den rusar iväg med sällan skådad kraft. Varför tappar man alltid de bästa? Varför?

Jag hänger ändå inte läpp, jag utnyttjar zonen, där öringarna fortsätter att gnistra som diamanter i alla riktningar. Jag får min revansch, flera gånger om. Jag har hittat tempot och fått in känslan. Nu sitter de där, en efter en.
Mobilen hänger inte riktigt med när jag försöker fotografera. Men jag försöker. 



Jag får lite hybris och tar mig till och med tid att gå i land, rigga kameran och gå ut igen. Jag tänker att om jag får en till så kan jag snabbt låta den hamna på bild. Jag stannar upp, tar en kopp java och reflekterar över det sköna faktum att jag inte ser en människa. Just nu är kusten överbefolkad på sina håll. Och jag mår inte bra av den där trängseln. Här är jag ensam, med bara solstrålar, vågbrus och svansång runt mig.

Och som en perfekt avslutning lyckas jag faktiskt kroka en fisk till. Den är en av de minst superblanka i dag, men ändå stiligt silvrig. Det är först när jag kikar på fotot som jag ser att den är odlad (kolla ryggfenan). Hade jag sett det i stridens hetta hade den fått bli mat. Men idag simmar alla diamanterna vidare där ute. Glittra vidare, härliga fiskar!


Och tussilagon tittar på

Det är utan större hopp vi ger oss iväg. Inte för att vi misstror vår förmåga (jo, kanske lite…), utan mest för att vissa dagar är det skönt att bara rulla iväg, med små förhoppningar och stor matsäck. Men, det är klart. När vinden krusar ytan på ett hav där stenarna omges av tång och gräs, där temperaturen stigit någon grad, ja då skruvar man ändå upp förhoppningen lite och skyndar sig ner i vattnet. 

Det är både fisketur och undersökning av diverse naturrelaterade slag. Om vi håller oss till det förstnämnda så blir det trots allt en lyckoträff, med en hel del sprattel i grafitklingorna. Det händer grejor. En riktigt fin blänkaröring – som nog närmar sig fyrakilosspärren – hugger så jag tappar andan. Men hugget sker också två meter utanför spöspetsen på tiofotsspöt. Kenny står precis bredvid och gapflabbar, peppar och hojtar om hur stor den där fisken är. Öringen är vildare än vild och hoppar fem-sex gånger på de få sekunder den är krokad. En gång slår den nästan till mig på kroppen. Jag kan omöjligt parera när linan aldrig är längre bort än ett par meter. Klart den släpper. Man kan bara le.
– Är det inte just när sånt här händer som man vet varför man fiskar? undrar Kenny.
Ja, så är det nog. 


En liten sträcka med finfina förhållanden i den tilltagande vinden får oss att halvspringa ner till vattnet. Nu är det där hoppet åter, så det brakar om det. ”Här blir det fisk”, pladdrar vi i kör. Och innan jag knappt klivit ner i vattnet, på första kastet, så händer det. Kenny har en följande fisk samtidigt som jag låter spöt böja rygg ordentligt. Eller, jag och jag … det är en ståtlig salmo trutta, trefjärdedels meter lång, fortfarande iklädd höstlekens vackra färger, som bitit och ger mig en tuff stund. Snart får hon simma vidare och knapra tånglake –  helst av den äkta sorten.
På strandbrinken kurar knippen av tussilago, i träden sångfajtas taltrast, grönfink och talgoxe. Jodå, visst är det vår. 

Klämd mellan fronterna

Frontsystem. En kallfront från väster … Varmfronten tar sig ner … Meteorologerna gillar att definiera vädersystemen med hjälp av diverse fronter. På min egen front intet nytt, tänker jag när jag greppar spöna och slurkar i mig en skvätt java. Jag prickar fel dagar konstant just nu. Kenny hämtar upp mig och vi vet redan från början vad det här blir för dag. Det är en varmfront royal som lägger i dubbla bromsskivor på Östersjöns vågskvalp. Spegelblankt. Tokstilla. 

Vi har några lojt följande öringar, ser till att ta sköna vätske- och matpauser i solgasset och letar oss vidare mot skymningen. Mitt på dagen är det antydan till krus på ytan, men någon mjukfront ser till att stoppa förhoppningarna.
Vi går på lite upptäcksfärd och Kenny hittar en liten pigg skrubba som han handfångar. Den räknas väl inte, trots allt. Men när skymningen är över oss är havet plötsligt fullt av öring. De är bara halvhjärtat intresserade, men några stycken ger åtminstone lite puls och ryck i spöna.



Så kommer en ny dag, med en helt ny front. Nu är det bitande nordvindar, kallt om näsan och egentligen som skönast inne i bilen. Men jag ger mig ut, driven av fiskeiver och revanschlust. Fel dag. Eller bara fel beslut. Väl ute är jag som fastklämd mellan två vädersystem. En försynt sol försöker sticka fram mellan tunga moln. Och innan jag hinner tänka ”busväder” är det tätt snöfall i luften. Så får solen ny kraft och värmer några korta minuter.



Just i de där snabbt passerande övergångarna verkar några fåtal havsöringar gå på matjakt. Men de är inte lätta att kroka. De flesta petar, följer eller hoppar av direkt. Ett par kommer med ändra in, men ingen av dem är någon stålblank drömfisk. Låt gå. Det är ändå en liten, liten öringsfront i mitt synfält. Jag avbryter med kall näsa och nya idéer.