Mot känt och okänt

Jag ser löv som faller, löv som flyger i vinden. Jag ser de sista ljusstrålarna för dagen hitta löven. Molnfronten drar sig in över trädtopparna. Men, jag ser också en kust som är grått lockande, där vinden viner över stenar och vågor. Lockelsen är svår att bortse från. 

Så sitter vi i bilen, på väg mot både känt och okänt. Havets föränderliga yta har blottat en kust där tidigare fiskbara områden är torra, eller på sin höjd fuktiga. Lågvatten modell extraordinärt. Kanske skulle vi ha åkt någon annanstans, till en helt annan kust? Kenny kliar sig i huvudet och jag dricker kaffe. Men snart testar vi. Ett ställe, till. Fortfarande segt. Någon liten rackare nyper på. Men vi lämnar vattnet. Vi passerar en sträcka där ett par uppgivna fiskare verkar kamma noll. 

Kliandet och kaffesörplandet ger till slut resultat. Ja, det kan förstås vara andra analytiska ansatser som gör att jag lyckas ratta vårt fordon till ett ställe där vi med gemensamma huvudnickningar befäster våra positiva signaler. Här lär det hugga! Helt annat liv i vattnet. Vi vadar ut, hoppfulla och snart lyckosamma. Det hugger ganska friskt, dessutom ganska långt in. Kast in mot land, eller snett längs vågrörelserna ger fisk efter fisk. Någon är blank, de flesta färgade, men det är fina, rappa fiskar som alla får simma iväg igen.  



Jag ser löven singla ut över stranden. Färgen är samma som en vacker hona av arten Trutta trutta som Kenny just lyft upp över ytan. Nu ser jag både öring och löv dra vidare i hösten. Kvällen kommer fort och vi har tappat räkningen på både fisk och timmar. 

Vår tid är nu – också

Så skrider hösten vidare. Mot lite kallare väder, lynnigare växlingar och kortare dagar. En av dessa dagar är vi på tur. Mot vatten där få sätter sin fot, känns det som. I alla fall så här års. Hösten är den tysta, ödsliga tiden. Tiden då kustluffare som jag trivs och frodas. Någon enstaka fågelskådare, kanske en flanör med hund. I övrigt ensligt. 


Kenny kliver ut, medan min kamera söker av området. Det är lågvatten i havet, men annalkande högtryck i luften. En pilgrimsfalk sveper förbi och tar sånär en vadare av något slag. Ja, fågel, inte vadarbyxa alltså. Någon hårdför ornitolog skulle säkert tvivla på riktigheten i den observationen. Men eftersom falken svänger av och passerar 25 meter framför oss är det inga tvivel hos oss åtminstone. Men, det är inte därför vi är här.

Snart hittar vi dem. Aggressivt huggande öringar. Flera stycken på raken, på samma fläck. En fläck till, samma sak. Gott om fisk, gott om glädjetjut. Vi står en bit ifrån varandra och böjer spö. Den största får Kenny hjälpa mig att föreviga, men alla andra krokar vi av lite snabbare. Säga vad man vill – men lekfärgade hanar med krok och otålig uppsyn är magnifika. 

En och annan id hugger, en liten gädda visar sig också och snart lyckas jag felkroka en skrubba. Ja, hur nu den lyckades hamna i vägen och dessutom bli spetsad är knepigt att förstå, eller förklara. 

Plusgraderna är ytterst få, när vi  ger upp för dagen. Fast, ”ger upp” är nog fel ord.
Och ett par dygn senare är jag på helt annat vatten. Helt andra fiskar, helt andra grejor. Fullständigt annorlunda. Jag vet inte riktigt, men är inte hösten alldeles fantastisk? När de flesta kurar i stugorna lurar vi på kusten, någonstans i vårt avlånga land. Det är inte så illa. Å andra sidan är det ingen annan årstid som är så illa heller. 



Prickkast och avvikelser

När morgondimman lättar är det en egendomlig känsla. Oktober. Halvvägs in i månaden och termometern visar över 16 grader. Jag undrar hur länge det ska pågå, det här extremmilda vädret. Tunnklädd, men varm, kliver jag över svampiga fält av uppspolad blåstång. Havet ser nästan försvunnet ut också. Lågvatten, men trots allt en hyfsad vind från sydligt håll. Jag har små förhoppningar, men ett stort behov av att åtminstone testa.

Det är ont om tid. Inte i allmänhet, kanske. Men min fria tid just idag är, som ofta, aningen trängd mellan diverse göromål. fast, jag behöver andas en stund, behöver den här frizonen. Ensam, med havsörnen svävande ovanför mig och några eftersläntrande vitkindade gäss som sträcker ut över havet.

Jag känner inte riktigt igen mig. Det var ett tag sedan jag klev ut just här. Men de små vågorna och havets färgvariationer avslöjar små avvikelser här och var – sådana jag letar efter. Snart får jag den där efterlängtade känslan att jag nog är rätt ute. Här bör det hända något, säger jag ljudlöst. Mer än så hinner jag inte formulera innanför mössan, när det faktiskt händer. 

Den är stark. Men snabbt inser jag att den är en förleksfisk. Snart kanar jag in en prickig och välformad öring. jag låter den simma tillbaka utan mer närkontakt än så. Peangen befriar fisken som förhoppningsvis snart hittar tillräckligt mycket vatten i sin hembäck.

Det blir en svår kamp mot tiden. Jag har långt tillbaka nu och vattnet är tungt att gå i, men jag bara måste hinna med att prickkasta in i vågorna hundrafemtio meter bort. Jag stövlar på, så att svetten lackar och halvspringer in ett kast i bruset. Där sitter den. Den är något större, men även den här är en färgad fisk. En hona i snygg dress, nästan som en bäcköring i storformat. Hon får finna sig i en snabb fotosession. Nu är det språngmarsch mot bilen. trött, lite lyckligare. Och förundrad över den här temperaturen Runt 15 – i både vatten och luft. Galet. 

Det oplanerade gör gott

Vi ger oss ut på fiskestråt. För vi behöver fiska. Innan dagen kommit för långt lockar kusten mig, genom det stilla landskapet. Inte heller Kenny har tänkt att fiska egentligen, men på något sätt övertalar vi varandra att en liten tur nog skulle göra gott. Det gör den.

Först är avsaknaden av vind förödande. Den gör oss till lata, soldyrkande kaffesörplare. Inget ont i det. Men den gör fisken till svåröverlistade, svårlokaliserade motståndare, varvid latheten tilltar. Men vi släpar oss ner och skrämmer några rastande gäss, spanar på havsörn och njuter av vädrets omutliga makter. På lång lina biter först ett par idar, sedan öringar. Och så är vår fighting spirit på topp igen. 


Kennys fisk är värst. Ett silvrigt krutpaket som tydligen slagit följe med sina artfränder som rör sig där ute i väntan på tillräckligt med vatten i åarna. Våra morgonpigga, planerande, vänner är långt före oss. De har också hittat fisk, fast längre bort. Någonstans på fjärran kust. Huggen är stenhårda och hetsiga. Vi krokar ett par, missar de flesta. Det gör givetvis ingenting. 

På nytt ställe kommer överraskande hugg, som får nervbanorna att krulla ihop sig och glädjetjuten att rulla ut över stranden. Ett par bastanta gäddor lurar bland tång, stenar och försiktigt vågskvalp.

Att gäddan uppenbarar sig lite här och var är ingenting annat än extremt goda nyheter. Vi behandlar dem med vördnad, tackar för god fajt och låter dem jaga vidare där i det okända. Själva rullar vi tillbaka till hemmets kända vrå och planerar nya räder. Kanske när vattnet blivit lite mindre badbart och lite mer vadbart.

Foton på undertecknad tagna av Kenny. Kenny avbildad av mig. All bildredigering: yours truly. 


Bara nästan en trippel

Oj så det skaver att sitta och låta de alltmer ålderstigna ögonen stirra in i skärmen. Lite för mycket inomhusmiljö, lite för mycket lockelse att njuta av tidig höst. Jag avviker en stund. I det här ljumma vattnet blir det inte lätt, det inser jag. Dessutom är det skådespel av annat slag som jag vill ta del av. Stora sträck av fåglar. Underbart. Jag blir sittande på stranden. Länge.


De vitkindade gässen drar förbi i hundratal, snart i tusental. Små flockar av prutgäss ansluter och skränet från himlen är som höstens symfoni. Men, här kan jag ju inte bara sitta, inser jag när kaffet är nersvalt och koffeinet skapar iver i min kropp. 



Med både förhoppning och lugn i kroppen vandrar jag ut i vattnet, beväpnad med utrustning som är splitterny och på hårdtestning, som jag blivit utvald att genomföra. Mitt uppdrag är klart: kör hårt med grejorna. Så hårt du kan. Man tackar, det ska jag! Vilka grejor det rör sig om och hur de funkar återkommer jag till längre fram. 🙂

Snart är det massiva öringar som följer efter och cirklar som hungriga gamar kring betet. Men cirklar är just vad de gör. Det där med att hugga i sommarljummet vatten är inte deras melodi. Det gör mig ingenting faktiskt. Jag krokar snart en hoppande raket, som skakar ur betet som om det vore något som bara hamnade i munnen av misstag. Och det är det väl egentligen. 


Istället blir det ett antal feta, fiskjagande och hungriga idar som står för aktiviteten i dag. Till och med en gädda blandar sig i leken lite längre bort. Mobilens usla kamera förevigar lite av plaskandet, innan jag själv plaskar mig tillbaka till skärmens flimmer igen. Frid i sinnet. Nästan en triss i fiskarter på en liten stund. Det får duga.