En tunn, stark tråd

På en skör tråd hänger 2014 och dallrar. Men det är inte riktigt dags för finalen än. Julbestyren gör att det är svårt att mäkta med både fiske och bloggpyssel. Men nu är också tiden då jag rekapitulerar året. Inte bara fiskemässigt. Jag analyserar och funderar över alla skeenden, hur allt hänger ihop. Och det spelar ingen roll hur många gånger jag inser det. Fascinationen över den vilda havsöringens livsfaser och anpassning upphör aldrig att göra starkt intryck på mig.


De minimala åarna, ofta förstörda av människans härjningar kan ändå fungera som centrum i våra vackra öringars livscykel. Här föds de, hit återvänder de och börjar om. Om de kan och får. I de delar av vattendragen där utdikningarna hejdats flödar vattnet vackert i slingriga banor. Det här är hem – inte bara åt öringen, utan åt åtskilliga organismer.

Ute i det lättsaltade havet växer den sig stor, stark och silvrig. När gener och livsbetingelser säger att det är dags ändrar den både utseende och beteende för att åter sniffa sig tillbaka till sitt hem. Ett liv i ständig rörelse, i ständig jakt. Äta eller ätas. Föra vidare generna – till varje pris. 

Mycket vet vi om öringens liv, men inte allt. Några små luckor fyller vi tillsammans genom att samarbeta och bygga en levande databas, med allt vi iakttar och lär oss. Fällan i den lilla ån, där hundratals, ja något tusental, havsöringar genom åren stoppats upp i sin vandring för att mätas, vägas och bokföras är en av de små strömmarna av information som tillsammans blir en kunskapsström – stridare och bredare för varje år.

År 2014 blev ett knepigt år för lekmogna, gotländska havsöringar. De vandrar på en tunn, men ändå stark tråd. Uteblivet regn och lågt vatten i havet gjorde att många åar kom igång extremt sent, men i grevens tid. Det hann åtminstone inte börja bildas is i bäckarna. Fast många är de öringar som till slut tvingades släppa sin rom utanför åmynningarna, istället för uppe på de syresatta, skyddade grusbäddarna. Det är ett hårt liv att vara öring. Men oförtrutet och – trots de vedermödor de utsätts för – kämpar de målmedvetet vidare. Upp i ån. Hem igen.

Bara det är värt en extra fundering hos den som ens tänker tanken att ha ihjäl en av våra vilda öringar i lekdräkt. Själv har jag just slängt in ett par rejäla filéer i röken. De kom från en blank, fin fisk som för övrigt härstammade från en utsättning någonstans i Östersjöområdet. Vi hörs nog igen, så jag avvaktar med de där julhälsningarna. 

Med sol kommer hopp

Jag blickar tillbaka ett par dagar. Då börjar dagen grå. Lika grå som hela november varit, lika grå som månaden december startar. Men en svag vind förändrar allt. Nere på kusten är det en krusig yta som får mig vid gott mod. Och när solen förtjänstfullt tränger sig igenom det färglösa täcket färgas de blottlagda stenarna i rött. Det är vansinnigt vackert att se, när kulörerna saknats så länge. 


Här är inga öringar hemma. Det ser bara så ut. Små tånglakar ilar runt i pölarna som bildats när vårt innanhav dragit sig undan, tum för tum. Ingen rovfisk når dem här, men långnäbbade fåglar skulle kunna utnyttja situationen. Jag blir sittandes mot en stor sten ett tag. Jag skulle ljuga om jag sa att solen värmde. Den är iskall, men det skarpa ljuset är efterlängtat, så jag lapar i mig av det medan kaffeslurken svider gott i strupen.



Lite längre bort längs kusten gör jag ett försök till. Solen försvinner igen, men ljuset dröjer sig kvar en liten stund. Vinden ökar en aning och där händer det. Inne i en liten djupare grop, öklar jag tempot på draget, som girigt slukas av en fin havsöring, några centimeter över halvmetern lång. Jag drar den försiktigt upp över mjuk tång, får fram mobilen och knäpper ett par foton, innan den får simma iväg. Blåstången under vadarskorna är mjuk och tät. Så fint såg det inte ut för tre-fyra år sedan. Hoppfullt. 



Lika hoppfullt är det att blöta draget när väl första fisken bitit. Snart har jag krokat både två och tre, tappat en annan och haft virvlar och upplevelser som räcker för den här korta turen. Jag värmer mina kalla fötter med en rask promenad mot bilen. Nu glödgar solen landskapet igen. Strax innan den försvinner i horisonten, som ett ljudlöst, sjunkande klot. 


Långt från lågvattenmärke

Havet har varit försvunnet länge nu. Var är vår Östersjö? När kommer vi känna igen våra stränder igen? Men lågvattnet stoppar inte oss. Kenny låter inte heller en elak förkylning hindra honom från att rycka ut på upptåg i brackvattnet.



Vi saknar den utlovade vinden också. Det drar ordentligt i träden på väg ut, men väl nere vid vattnet är det slätt och fint. Ajdå. Men med tanke på att det ändå varit gynnsamma vindriktningar ett par dagar så traskar vi ut. Ja, här ser det lovande ut. Några tiotal steg senare har Kenny en kontakt, jag tappar en sprattlig fisk och ännu en följer efter.
Pang! En virvel, ett vevstopp, ett snabbt mothugg och en riktigt härlig paradglittrande havsöring är fast. Vi mäter den vilda, vackra fisken till 63 centimeter, medan jag krokar av den. Den simmar rappt iväg. 



Den lilla fläcken har ytterligare ett par intresserade öringar, men vi känner oss klara och sätter kurs mot en lång stenrevel, som i vanliga fall inte syns så här tydligt. Det är som att vandra i nya vatten. Några stora stenar långt där ute blir ett riktmärke. Jag singlar ut draget så att vattnet och linan sprutar från Ambassadeuren. Det landar och attackeras strax efter av ännu en oantastligt blank och vacker fisk. Kenny kommer till undsättning med kamera och hejarop på sedvanligt manér. Öringen har ungefär samma fina storlek och kondition som den förra, men den här är något prickigare. Även den får simma iväg.



Här ute finns inget mer, så vi tar våra kalla fötter tillbaka till bilen. Lite mat, lite planering och lite återhämtning. Jag halverar en kopp hett kaffe och är redo. Vi rullar vidare en bit och tar sikte på ett ställe, där vi både haft goda upplevelser i fiskets tecken.

Det virvlar till bakom Kennys bete, men i dag är det en ganska orättvis dag. Jag går bakom Kenny och siktar på en samling stenar och en knappt förnimbar våg som rullar in. Hugget är tveklöst och böjer spöt ordentligt. Fisken rullar tungt och känns hyfsat seg. Jag tror först att det är en besa, eller möjligen lekfisk. Men när den får syn på mig visar den både humör och en silversida av fina mått. Ännu en fisk en bra bit över 60 centimeter. Den här snittlängden är inte vanlig, mina vänner. De små lyser med sin frånvaro och jag skiner säkert som en något rynkig sol i plytet. 



En riktig muskelöring. Den här får bli mat. Två rejäla filéer av knallrött snitt hamnar i frysen i väntan på gravning och rökning till jul.

Lågvattnet må vara påfrestande, men det behöver inte betyda att fisket är ett lågvattenmärke. Man får tänka till lite och testa, eller sitta hemma och bråka över lufttryck och vindar. Vi valde det förra, som så många gånger förr. 

Tack för fotohjälp, glada tillrop och goda garv, Kenny.