Upp och ner i vårvintern

Bistra vindar drar över Gotland. Gråvädret har parkerat med handbromsen åtdragen. De dagar då solen värmer upp lften är det gemytligt att vistas utomhus. Den här dagen då jag möter upp Kenny för ett par timars kylslaget fiske … Ja, då är det inte speciellt behagligt. Vi nöter på och hittar fiskarna på en liten fläck. Ja, jag tappar mina, men Kenny landar en liten. De flesta följer bara retligt efter. Mer orkar de inte i vattnet som mäter knappt två grader. När fötterna är som isbitar ger jag upp. Det knastrar i tången som legat i skuggan, för där verkar det vara minusgrader dygnet om.

Lite bättre gick det någon dag tidigare. Vi backar bandet. Solen visar sig en stund, talgoxen sjunger visor om annalkande vår och snön i skogsbrynet är borta. Men havet har vallats över sand och grus av en tidigare kuling, så det är en tjock kulör som möter mig. Värmen jag inbillade mig när jag klev ur bilen är bokstavligen som bortblåst efter tio steg mot havet. Jag letar och testar. Inget händer, mer än att fingrarna skriker efter värme och min själ efter energigivande fiskkontakt. Fast, ni vet. Trägen vinner. 


Jag sniffar möjligheter när jag hittar en liten kant, där vinden drar mer snett emot och böljan har en mer modest ton av grumsigt. Här, ända inne vid land, bland stenar, grus och tång finns de. Jag krokar och krokar av ett par, innan jag beger mig hemåt. Nu ger själen värme åt fingrarna och jag orkar åter ladda för alla måsten