Korta ruscher

Jag gör en kort språngmarsch ut till förrådet. Talgoxen sjunger frenetiskt och solen får hela omgivningen att vakna. Det måste nog bli ett par timmar på kusten. Dessutom håller den fina vinden på att mojna, spår diverse väderorakel.

Draget är knappt blött förrän det drar till. Jag känner omgående att det är något annat är en blank öring i drömformat. Lite segt och argt. Gädda. Hon snurrar och står i, så jag får koppla ett försiktigt nackgrepp medan jag befriar henne. Snabbt tillbaka och förbered dig för lekbestyr, fina fröken!




Hon står inte direkt i något lekområde, men jag förflyttar mig snabbt vidare för att inte störa eventuellt fler av de metallicgröna och ståtliga Esox lucius. En öring följer lojt efter mitt drag. Visar ett svalt intresse. Lika svalt som vattnet efter den kyliga natten – solskenet till trots. Det förmår inte värma mer än lite av ytfilmen.

Men intill ett parti där stora stenar bryter av innan djupet pangar det till ordentligt i spöt. Rullen knarrar och  en bred silversida vräker sig upp ur vattnet. Ajdå. Öringen landar tvärs över linan, dragets krok hamnar i något slags brytläge och fisken är borta. 
Två kast senare: i stort sett samma elände. Jag sneglar mot solskivan och funderar på vad jag kunnat göra annorlunda. Inget antagligen. 



Men så nyper det fast igen. En blank fisk till. Den här gången sitter den på ända in. Jag fumlar fram mobilen och tar en usel bild. Riktigt usel, ärligt talat. Men jag bjuder på det idag. Fisken befrias och jag förlustar mig med kaffe i solgasset. Innan jag ger mig av testar jag samma lilla fläck igen. Och visst. ännu en fisk, men den här gången är det en ganska mager och efterlekskostymerad öring som gungar sidledes tills jag får den närmare mig. Äh, det blir en usel bild till. När vi ändå är på gång, liksom.


Lika rappt som jag ruschade in i flocken, lika fort verkar de ha avslägsnat sig. Några landade, några tappade och några efterföljande öringar inom loppet av en hektiskt timme, sedan noll och intet. 

Jag möter upp kompisen Gustaf på ett nytt ställe. Vi unnar oss en låg pratstund mot väggen på en solbelyst fiskebod, drömmer om både stugor vid havet och kontakt med stora fiskar. 


Havet har hunnit lägga sig rätt platt, så vi tror inte mycket på det. Men snart har vi varsin liten blank filur i linänden. Det blir en skön avslutning. Ovanför våra huvuden sveper havsörnen in, sedan en ensam trana. Koltrasten sjunger en munter melodi i en talltopp och allt känns ganska behagligt – efter alla ruscher. 


Och frosten smälter bort

Morgonen är ett vackert skådespel från frukostbordet. Solljuset spelar över grässtråna. Frostens kristaller glittrar. Vackert, ja. Bra? Nja. En natt med flera minusgrader, vindar som drar ner från polartrakterna. Ingen anledning att hetsa. Det blir minst en kopp kaffe till, plus lite bestyr med jobbet. 


Så småningom är frosten borta. Och jag är på väg. Jag plockar upp den långe, ihärdige och alltid fiskesugne Kenny. I takt med att temperaturen stiger någon halvgrad ökar hoppet. fast, vi har liksom inte den där naiva och hetsiga inställningen till silverjakten. Inte i dag. Lite kaffe i solen, några kast och kanske något hugg. Det löser sig. No stress. 

Men, väl framme dit jag styr fordonet, är det en härlig syn. Härliga små vågor pressar in ett vårvinterkallt vatten mot kustens skinande stenar. Det lär inte vara några höga siffor där i böljan, men färg, ljus och övriga förutsättningar bådar gott. Men ingen fisk biter våra drag på de ställen vi hoppas på. Till en början.

Snart hugger en halvloj efterleksöring mitt drag, som befinner sig några meter ut. Rätt stor, men lite trött. Kenny krokar och släpper en liten gädda. Vi värmer fötterna med en promenad i gruset. Nästa ställe. 


Det ser förbaskat bra ut, men kanske har den kalla natten satt sina spår. Kanske är det vinden. Kanske något annat. Vi kan spekulera där i lä, där lunchen ger ny energi. 

En gigantisk samling knölsvanar betar för fulla muggar över en mjukbotten. Det kan betyda varmare vatten, det kan betyda fisk. Det gör det inte. Nähä. Ut bland stenar och vågor och gneta på. Det kan löna sig. Och idag, i denna härliga vårsol över iskallt vatten, så gör det just det.   

Jag låter draget svepa snett utåt, över vågor, över stenar och tång. Där går en fisk på jakt. Det är en hårt huggande havsöring som visar temperament och jävlar anamma. Rusningar och hopp är fiskens gebit. Den frost som förut nöp i mina kinder och tår har nu gett vika för en värmande och behaglig värme.

Spöt gungar och rullen knarrar, men jag går segrande ur striden. Den är 70 centimeter lång, stadig och välnärd. Snart simmar den vidare. Kenny gratulerar och krigar vidare. Lite längre fram hittar en ny fisk mitt bete. Stark, men rullande seg. En utlekt fisk. Jag släpper den fort och kastar på i stort sett samma lilla fläck. 



Den här gången är det en ny blanking i kompakt format. Härliga tider. Det blir närapå dubbeldrillning när Kenny brottas med en fisk samtidigt som jag krokar loss min sprattliga och silvervita rackare. 

Det blir fort kallt på eftermiddagen. Om det är det avsvalnande ytvattnet, eller en slump, vet vi inte. Men huggruschen är borta. Vi släntrar mot bilen, jag tar en koppkaffe och Kenny gnolar på någon visa. Vårens talgoxar gnisslar i lä. Frosten är på väg tillbaka. 

Nedersta fotot: Kenny. Tack för det!


Njutning – overload

Mina ivriga fötter sjunker ner en smula i den mjuka marken. Knölsvanarna betar innanför inrullande vågor. Och värmen. Värmen! I lä är den högst påtaglig. Som vattnet ser ut är jag rätt övertygad om att det blir en bra dag. Det är egentligen redan en bra dag. Jag är på kusten, solen värmer och fåglarna anländer i stora flockar. 

Först är det ett svart moln. Långt ut över havet växer det sig större, sedan separeras delarna. Fåglar. Lite närmare glänser de i vitt, under den fantastiska solskivan. Hundratals alfåglar. Vårens skådespel. Mitt spö rister till, när jag knappt börjat. Snart rusar och hoppar en blank havsöring. Den släpper. I nästa kast: samma sak. Det är lätt att börja misströsta. Men när en finfin, strömlinjeformad läckerbit på sisådär 66 centimeter kommer med ända in är de tidigare glömda.



Den simmar iväg. Och jag följer med – i alla fall en bit ut. Här händer det grejor. jag ska inte säga att jag tappar räkningen, men det är inte långt ifrån. Det hugger. Silvriga sidor glänser i solen, några lämnar mig i ovisshet, andra låter mig få en närmare koll. Ett par av fiskarna är utlekta, men merparten är oantastligt ljusa och ståtliga. Ett par har stora tånglakar hängande ur munnen. Nu förstår jag huggbeteendet bättre.


Adrenalinet kokar i solvärmen. Men nuförtiden tar jag mig alltid tid till lite avstressning och långa fikapauser. Hur högt tempot än är, hur bra än läget är. Blir jag lyckligare av två fiskar till? Av tre? Fyra? Ja, kanske. Men jag vet med största säkerhet att jag mår oehört gott av att dricka kaffe i vårens första strålar, att njuta av stunden och av att se det skådespel som hav, sjöfåglar och livet i stort erbjuder. Så jag gör det: njuter och tar det lugnt.

Jag rör mig långsamt längs ett parti som har precis de förutsättningar jag söker. Ja, här måste det ske. igen. Och det gör det. Raska, hårt huggande öringar som inte ger sig i varken första eller andra taget. Spöt får jobba djupt och min mun verka ha fastnat i ett vårsmajl. En nästan 70 centimeter kanonfisk kröner dagen. En av de blanka har odlingsskador och får bli mat. Jag njuter ohejdat i mina element: vatten, vind och upplevelser. 



Nu är det vår – kom ihåg reglerna

Kalendern är tydlig på den här punkten. Den säger 1 mars. Det är alltså vår. Det blir allt fler ljusa timmar, allt fler spöklingor som korsas i luftrummet på kusten och allt fler solstrålar på näsan. Jag har själv varit på varmare breddgrader för att ladda lite – därav sparsamt bloggande. Nåja – det beror på jobb, lättja och andra prioriteringar också. Hur som helst finns det inte gulfenad tonfisk (nedan) i våra hemmavatten. Däremot finns det andra fiskar som kräver lite uppmärksamhet. Gädda och abborre, till exempel.


Kom ihåg fredningstiden! Gädda och abborre är fredade i Gotlands kustvattenområde (från land och fyra sjömil ut) under perioden 1 mars – 31 maj. 


Det betyder att du alltså inte får fiska efter de här rackarna. Skulle du, av misstag, kroka en gädda eller abborre måste du släppa tillbaka den varsamt och snabbt. Inget geggande med massa bilder och vägning, utan i med den direkt bara!. Vill du läsa mer om fiskebestämmelserna runt ön så finns de här: fiskebestämmelser

Kom också ihåg våra fågelskyddsområden, där det råder tillträdesförbud under vår och försommar. Skyltarna finns tydligt synliga på kusten. På länsstyrelsens hemsida kan du läsa mer. 

Så. Sprid gärna uppgifterna om regler till din fiskekamrat, granne, kollega eller gamla morbror också. Vi måste värna om våra fiskbestånd.

Nu blir det nog kusten en stund, men jag utlovar ingen rapport. De kommer lite sporadiskt. Jag måste ju hinna njuta av vårväder, talgoxens sång, kustens kyla och livet i stort också.