Flykten från kusten

Ta det inte så bokstavligt. Jag har återvänt. Men, ska jag vara helt ärlig så blev det lite för mycket här hemma ett tag. Bloggandet fick vila, medan jag i mitt inre utkämpade en svår strid. Så många infekterade debatter och så mycket okunskap florerade och spreds hej vilt i sociala medier. Min hemmakust trampades nästan sönder och samman av hitresta och bofasta. Trängsel är, som du kanske vet, inte min cup of coffee. Så jag beslutade att ligga lågt ett tag. Fiskar gör jag. Men lusten för bloggande och kommunikation försvann en stund.


Mot legendariska vatten. Under en långhelg fick jag istället både möjlighet och anledning att fly fältet, när jag och de andra i Team Abu Garcia blev inbjudna till en årlig och mycket gemytlig sammankomst. ”Gemytlig” är ett ord som yngre läsare kan behöva slå upp. Gör det. För ordet är värt att användas. Oftare.

En halvdag tillbringade jag på egen hand i det kanske mest legendariska av legendariska vatten i södra Sverige – Mörrumsån. I gassande sol och mysväder var det dock dålig fart på fiskarna. Men att få svepa ut ett überklassiskt Toby i den här ån är en lisa för själen. Jag tappade en hyfsad öring, som bet efter att Toby singlat omkring nerströms i pool 5. Därefter låg jag på rygg i gräset och såg både gröngöling och kungsfiskare svischa förbi, medan kaffet gav mig ny styrka. Magiskt.  



Det huvudsakliga målet var dock att få gå en match mot rovfiskarnas rovfisk – min största fiskkärlek i livet (tror jag): gäddan. Fiskar som den här ovanför gör mig alltid lika uppspelt och fylld med vördnad. Vilka jaktmaskiner. Vilka fulländade predatorer. 

Vi fick två heldagar av hårt dängande på omtalade, nästan mytomspunna Eriksberg. Denna Blekingevik, som alltid finns på gäddfiskares näthinnor. 

Fast när det ser ut som på bilden ovanför är det inte lätt. Ja, alltså: Det är väderläget jag talar om. Herrarna återkommer jag till. Stiltje, eller lätta krusningar, lite regn och en tid då leken både pågår och kanske nyss avslutats, kan betyda segt fiske. Vi såg gäddor i alla storlekar. Många. Ofta. Det högg och det petades, men de som kom upp var mestadels små – trots ansträngningar med allehanda metoder och beten av varierande storlek, form och även kulör.

Men, kul var det. Bilden ovan visar dessutom två mycket välkända och meriterade herrar, som jag fiskade ihop med hela, eller delar av dagarna. Tobias Fränstam och Anders Forsberg. Vilka rävar – på varsitt sätt. Många skratt blev det. Ja, en del gädda också. 

Allt mindre handlar mitt fiske om resultat eller särskilda mål, även om jag också sätter upp sådana ibland. Men när det är en helg i njutningens tecken, så är det viktigaste att ta hand om den där njutningen. Gäddorna ska få sig en match igen, det lovar jag.

Tack för en kul helg, alla teamkamrater som kunde delta (ni som tyvärr inte kunde vara med: vi ses nästa gång!) – Tobias Fränstam, Anton Tsvetkov, Anders Forsberg, Bo Hall, Evelina Henriksen, Niklas Lundgren, Adrian & Jonas Lundberg
Sist, men absolut inte minst: Olle Lidesjö och ABU – grymt arrangerat, som vanligt! Stort tack!

Från det ena till det andra

Vågorna är obarmhärtiga. Jag skakar nog lite bekymrat på huvudet när Fredrik, alias ”Spratt-pappan”, anländer. Vi ska testa ett par timmars svingande under en vacker vårsol, dock i de där vågorna, som sagt. Omutliga. Tunga. 


– Där borta vill jag egentligen fiska, säger mitt fiskesällskap.
Han pekar på  några manshöga vågor som visar raseri mot strandstenar och grus. Det är inte att tänka på. Jag förslår en annan sträcka, där det till och med ser fullt möjligt att både vada och fiska. Fredrik är tveksam. Inget favoritställe, menar han. Men jag kan vara envis. Åtminstone när det gäller två saker:
1. att rekommendera fiske på ställen där jag vet att det är bra (ofta platser jag fått åtskilliga fiskar på), 2. när det inte finns någon annan möjlighet.

Min gissning är att det bara dröjer tio kast innan Fredrik ändrat uppfattning om mitt lilla ställe. Bakom de värsta vågorna, lite i skydd från den sega, hårda ström som drar oss i sidled, har en magnifik silverjägare hittat hans bete. Jag har just påbörjat en hopplös vandring ut mot vågbrotten. Det blir till att vända och hala fram kameran. Härligt!

Det är en välsvarvad tjockis. En praktöring. Vild, av bästa gotländska sort, så den simmar snart åter. Vi inser det lönlösa i att fiska särskilt mycket längre här. Vinden lägger sig allteftersom, men sjön går tung och strömmen i vattnet är närapå i paritet med en isländsk älv. Där stannar inga öringar kvar.

Ombytlighet är kustens signum. Ett par dagar senare åker jag på soloräd i gråväder och gammal sjö. Stora delar av kusten har losslitna växtdelar som gör vattnet prickigt. Där går det inte att fiska. Till slut hittar jag ett ställe där några småttingar hugger omgående. När jag har konstiga knuffar på betet och sedan krokar något tungt och rullande misstänker jag en trött efterleksfisk. Det är det på sätt och vis, men av en helt annan art.



Id. Flera stycken glupska kustidar hittar mitt drag innan jag drar hemåt. Den största är en bastant hona, lite mager efter leken – men 59 centimeter lång. Hon är en glupsk fiskätare, precis som havsörnen där uppe, som vågat sig ut i blåst och regn. Jag gör salut åt den ståtliga fågeln och tar sista kaffeslurken i bilen. Snart är det nya upptåg.

Nedanför tussilagon

Stegen går genom ängar av blåsippor. Vinden är svag, fågelsången påtaglig. Stenarna flyttar sig klapprande ljud när jag kommer ner i en liten slänt intill Östersjöns glittrande yta. I solljuset har små gula överlevare slagit rot. Tussilago. Vårtecken overload. Härliga tider. 

Havsöringen påminner lite om tussilagon. Den är en överlevare. Kräver inte mycket för att ändå klara sig, frodas och förgylla tillvaron. I våra pyttesmå åar vandrar de upp, leker och för släktet vidare. I kall, stökig Östersjö simmar de i jakt på mat.

När jag och Kenny knallar ner på en strand dagen innan är det kladdigt av losslitna växtdelar i vattnet. På en liten fläck, där det ser bättre ut nyper dagens enda fisk på. Jag brottas med en utlekt, men stark och vacker öring på sisådär drygt 60 centimeter. Snart simmar den vidare. 

Tillbaka till nutiden. Dagen med blåsippor, tussilago och hopp om värme. Men det är isande kallt i vinden som leker över bräckta vågor – vågor som för övrigt börjar avta och se ganska mjäkiga ut. 

Men, mot det djupare, klara vattnet, där man kan skönja tångruskor vaja av och an finns det liv. Ett par mindre och väldigt alerta fiskar ser till att peta liv i spöbärarens kropp. Jag jublar i det tysta. 



När det drar till mer ordentligt ser jag mig omkring. Står det någon och smygkollar på mig? Det handlar inte om oro för att ett ställe ska avslöjas. Det är mer min önskan om att fortsätta få vara här ute, ensam i det fria. Ensam med elementen. 

Jag har inte mycket till övers för stora samlingar av folk som rusar ner i vattnet och hojtar till varandra, eller åt andra. Det där med kollektivism är bra till mycket. Men mitt kustfiske sköter jag helst i sällskap med någon enstaka god vän, eller ensam. 



Jag leder en silvrig, smärt, men rätt lång och synnerligen vild öring upp i den mjuka gruset, där vågorna rullar. Där befriar jag den från kroken, ser den fräsa ut i vågorna igen och blir sedan sittandes med vågor som gungar mig in i eftermiddagen. Det är ljuvligt. Jag gör inte ett enda kast till. 

Den givmilda naturen

Långsamt stiger temperaturen. Men vårvärme är förstås att ta i. Som så många gånger förr, när påsken annalkas, är det bistra vindar som kommer någonstans norrifrån. Vi vet att det lär bli tufft i dag. Men det finns mycket att uppskatta, även om havsöringarna är svårtrugade. Kenny rattar bilen och jag spanar efter djur. Ormvråk, tranor, grågäss. Kaniner, en hare och två rådjur. Framme på första stoppet ser vi årets första sädesärla kila runt bland strandstenarna. Senare en gigantisk flock vitkindade gäss. Öringar ser vi däremot inte till, så vi gör en förflyttning.


Vi vet det, både Kenny och jag:  i dag lär det bli knepigt. Det handlar antagligen om att hitta små, produktiva fläckar. Eller med tajming korsa jagande öringars väg. Det tar oss åtskilliga fikapauser, funderingar och försök innan vi gör det.


Vi tänker nästan ge upp, där vi vadat över ett parti med fin kulör i vattnet och små vågor som rullar in. Då hugger det. Först för Kenny, därefter för mig. Ytterligare någon hård stöt och rapp attack ger vid handen att det är en liten flock med aktiva öringar som vi har utanför oss. 

Fisken är inte extraordinärt stor, men alert och vacker som en … Ja, som en vild, gotländsk havsöring. Jag lyfter den vördnadsfullt och snabbt ur vattnet, medan Kenny assisterar med kameran, sedan får den simma ut i det blå. För vacker för att ätas, för värdefull för att ha ihjäl. Så känner jag.

När vi tänker fortsätta vår vandring längs kustlinjen får vi syn på ännu ett av naturens vackra mirakel. Alla skulle nog inte hålla med, men för egen del bevittnar jag gärna en säl som frossar på fisk. Det här är ju både sälens och öringens hem, egentligen inte vårt. Sälen har lyckats fånga en bronsfärgad öring, en utlekt fisk. Den stackars fisken sprattlar, men sitter ohjälpligt fast i djurets käftar. Sälen kastar och snurrar med fisken. Den äter, njuter och verkar nästan vilja ställa till en show. Vi blir stående, häpna och uppspelta över föreställningen. Jag förbannar mig själv. Teleobjektivet ligger i bilen. Det här hade kunnat bli bilder som heter duga.

Snart är sälen borta. Kuststräckan är stilla. Här lär det inte hugga på ett tag. Vi åker vidare, hittar varsin liten silverraket, tar en paus i kylig vind och känner oss färdiga för dagen. Naturen har varit givmild. Det bär vi med oss, hem till stugvärmen.


EN PÅMINNELSE
Det är påsk och vi är många som svingar på kusten. Snälla – kom nu ihåg att visa människor och djur hänsyn. Vill du spara en matfisk, så välj helst en odlad. Eller nöj dig åtminstone med en fisk. Träng dig inte ner och fiska där någon redan är på plats. Håll dig utanför fågelskyddsområdena och glöm inget skräp i naturen. Tänk efter före, brukar vara en smart devis. Och glad påsk. 

De två nedersta fotona: Kenny Cronhamn. Översta bilden och all bildredigering: yours truly.