Ljummet på årets kortaste dag

Som eldfängda drakar drar molnen förbi på himlens klarblå skiva. Vinden friskar i rejält, men är märkligt ljummen för årstiden. Över sten och grus, över tång och gräs går mina kliv. är det årets kortaste dag? Eller är den i morgon? En blek sol svarar inte på mina frågor. 


Jag har fått ta min tillflykt till något lugnare nejder. Där vinden trycker på för mycket är det ett inferno av vågor, grumligt vatten och mycket svårfiskade förhållanden. Några mindre tappra försök ger  … ingenting. Jag beger mig till lugnare vatten, bokstavligen. 



Ärligt talat förväntar jag mig inte mer än en frisk dag på kusten. Jo, jag förväntar mig kaffe i lä, vindpinat ansikte och att få sträcka ut den nypåspolade linan. Något utöver det – bonus. Julen knackar på, fisket har varit allmänt segt och det finns annat att fokusera på. Men en återhämtning i kustmiljö ger mig alltid välbehövlig energi.



Saffransbullen, kaffet och mina tysta funderingar. Doften av sälta, vinden som kyler i nacken. Utan det här kustlivet vore jag inte en hel människa. Ensam med väder och vind, med mycket lite fokus på tid och prestation. 

Efter ett par ställen med idel resultatlösa kast hittar jag en yta som verkar lovande. Det grumliga övergår i nästan klart och rörelsen i vattnet ger mig den där kittlande känslan. Här kan det hända. visst händer det. Det verkar inte vara stora öringar som patrullerar här, men kolfibern får ändå förlänga de där välkomna, adrenalinskapande sprattelrörelserna in i ryggmärgen och ut i mungiporna. Fiskarna simmar åter och jag knatar hem. Mer än nöjd med min dag. Väderdrakarna har seglat vidare och vinden blivit svalare, men innanför alla klädlager är det varmt. 



Om vi inte ses och hörs dessförinnan: God Jul! Ta hand om dig och dina kära. 

Hårda bud i gruset

Morgonljus som strilar ner mellan de kala grenarna. Kulingvinden viner, men i skogen är det en viss tysthet. Den lilla strömmen brusar milt. Så … plaskande från de ystra lekvandrande öringarna. Till slut kom de. Till slut blev det tillräckligt med regn för att skapa förutsättningarna. 



En stadig hona tar plats över lekgruset. En ännu större hanne frotterar sig med henne. Fler dyker upp. Det gruffas och bråkas, vänslas och trängs. Det här årliga naturskådespelet är något jag behöver för att känna mig hel. Jag formligen älskar att vandra längs vattendragen och titta på ”mina” telningar. 



En extra aggressiv hanne hittar vi lite nerströms. Han bits, slår med sin stadiga kropp. Jagar en liten stackare ända upp på gräset och återvänder sedan snabbt till honan han så gärna vill uppvakta. Det är tufft att vara lekande havsöring. Så tufft att all fokus är på bestyren i vattnet. Jag kommer ganska nära innan de skyggar. Dessa imponerande varelser. 


Jag får lite skäll mejlledes. Fisketurerna saknas på bloggen. Jag ska villigt erkänna att det varit lite glesare mellan turerna än brukligt. Det har också varit synnerligen trögfiskat. Men, om det inte vore för att jag prioriterat annat än bloggandet så skulle jag nog ha kunnat visa upp både fisk och fisketurer lite oftare. Förlåt. Jag lovar eventuell bättring framöver. God helg. Och – om vi inte hörs innan dess: God jul!