Tungt i kustdimman

I dimman är det tyst. Bildörrens dova duns och ett avlägset strandsvall, där vågorna möter smältande snö och stenar är det enda som hörs. I plusgraderna hänger fukten envist kvar, även när vinden ökar en liten aning. I mildvädret är det lockande att ge sig ut igen. Inga isbildningar i spöringar och rulle. Inga frostskador på vare sig händer eller eventuell fisk. 


Havets små vågor är mjuka och diffusa, färgerna knappt märkbara. Det är vackert i sin försiktiga mättnadsskala. Jag börjar där vattnet har kraft – där det drar över ett grundare område. Men i det glasklara är det en märkbar ström. Jag ser inget tecken på liv. Känner inget. Ger upp. 



Annan anhalt. Stilla och tyst igen. Men, några små smörbultar pilar ner i tången när jag vandrar ut. Det tar bara ett kast innan det drar till. Tunga, både mjuka och arga, bugningar i kolfibern vittnar om en ganska bastant fisk. Typisk utlekt öring, tänker jag när plaskandet tilltar. 



Jag kanar upp henne i strandsvallet, över mina blöta vadarbyxor. Med peangens hjälp får jag loss kroken utan problem. En snabb bild, innan hon får simma vidare för att äta upp sig. Längdmarkeringen på mitt spö avslöjar 74-75 centimeter. En stadig öring. 


I diset flyr några knölsvanar när jag vandrar ut igen. Snart hittar en liten 40-centimetersfisk mitt drag. Jag släpper den kvickt, återvänder till tystnaden i skogsbrynet och avslutar dagen. Mildvädret hänger som en våtvarm slöja över trädtopparna. Vinter än, men snart  …




Önskat väder och oönskade beten

Får man lov att starta med en önskan om ett gott nytt år? Ett sådär strålande fiskeår har det väl inte varit hittills. Kanske till stor del beroende på de ohemult låga temperaturer vi dras med. Det finns något gott med det också. När det är minus sju, åtta grader här på ön under en längre tid får allt vila. Det vackra landskapet passar bättre för korta fotorundor, stugsittning, eller fågelmatning. naturen återhämtar sig och kustfisket är ingen höjdare.
Grejorna fryser till is på minuten och fiskar man vill återutsätta är svåra att hantera utan skaderisk – vilket tyvärr många inte tänker på när de viftar med en stor fisk över ytan i snålblåsten. 

Det är som ”slush”. Frostig issörja som skvalpar i strandbrynet, längs stora delar av kusten. Någon enstaka fiskare har rapporterat en enstaka öring under korta räder till kusten. Men, det är lite skillnad på att hitta en eller annan förlupen fisk mot att knäcka koden eller hitta ett mönster.
Så kommer lite mildare luft och jag tar med mig vapenbroder Kenny på uppdrag. Det går sådär. Det är fortfarande risk för isbildning och en liten fisk för Kenny och en tappad för mig, blir enda resultatet – ej iskalla tår och frostnupna näsor inräknade. 



På sina håll går vi nästan ner oss i isen, för att nå vattnet. Tunga havsisblock kan vara elaka, så vi vadar, eller balanserar ovanpå, med försiktighet. Det är under nollan i vattnet. Här är det dött. Vi avvaktar.

Redan dagen därpå kommer det riktiga mildvädret. Till fasa för pimpelfantasterna som vädrar möjligheter i en lång, sträng vinter. För mig, som hellre bidar min tid vid öppet vatten, är det ett gyllene tillfälle. Synd bara att jobbet obönhörligen kallar. Kenny rapporterar live. Det hugger en del. Jag fattar ett beslut, stående med kaffet i handen.



Blixtsnabbt byter jag om
och kastar mig iväg, till en liten strand, där tunga, glasklara vågor rullar in mot stenarna. Det dröjer ett tag, men snart har jag faktiskt en efterföljande, nosande fisk som intresserar sig för mitt drag. Draget dagen till ära är för övrigt ett avskavt gammalt eländigt bete jag hittade i vattnet häromdagen. Alltid kul att använda det oväntade, eller de oönskade sakerna.
Så biter det. Mobiltelefonen ligger i ett vattentätt skal, som gör fotona synnerligen usla och mjölkiga, men det får bli en sån. Öringen simmar snart åter. Jag drar mig tillbaka.
Motvilligt publicerar jag den usla bilden och hoppas på fler möjligheter, bättre fototillfällen och härliga upplevelser framöver. Jag behöver mer tid för att knäcka den där koden. Året är långt, än så länge.