Nya säsonger på gång

När de silverblanka blir alltmer sporadiskt förekommande på kusten minskar också antalet spönötare. Få av dem är året-runt-fiskare, märker jag. Jag tillhör inte den sorten. En ny säsong randas. Eller, flera olika säsonger står för dörren. Så är det hela tiden. En säsong klingar av, en annan tar vid. Ofta överlappar de varandra.

Metegrejorna står redo. Doften av mäsk, boostsprayer och majskorn blir en del av min fiskevardag.
Den milda försommarskymningen, som bara långsamt förbyts till ett slags mörker, är en av mina favorittider på året. Här sitter jag i min stol, med kaffet upphällt och blicken fäst på en liten flötestopp. Fåglarna sjunger, kanske bräker ett får någonstans, eller så är det bara ett svagt vindsus som bryter den nästan totala tystheten. 



Snart är mäsket placerat på rätt ställe, tänker jag. Efter att ha lodat djupet och hittat en fläck som jag tycker ligger på rätt avstånd och med rätt djup kastar jag ut ett par pingisbollstora bollar och loosefeedar med majs och pellets. Inte för mycket. De lär finnas här ändå och jag vill inte att de har så mycket att äta att mitt bete inte märks. 

När det överblyade flötet lyfter sig en centimeter vaknar hela kroppen till liv, pulsen ökar och handen gör automatiskt ett stadigt lyft. Den första sutaren är fast. En arg liten hanne som inte vill ge sig direkt. Kanske väger den 1,8 eller 1,9 kilo. Möjligen två jämnt. Jag väger eller mäter den inte. Jag släpper den åter med vördnad och myser i stolen. 



När jag tror att aktiviteten ska öka avtar den istället. Utan synlig förklaring blir det tomt och dött. Inga bubblor. Bara ett par rullande sutare en bra bit bort. Jag funderar, överväger mäskningsstrategin och bestämmer mig för att avvakta. Efter tjugo minuter, börjar jag försiktigt skuta ut lite pellets med slangbellan. Precis intill flötet. Men också mellan flötet och en liten fläck där det bubblat några gånger. Snart rör sig åter bubblande fiskar över min hotspot. Ett snabbt vandrande flöte i sidled, krokning och djupt bugande spö. Det är vansinnigt roligt. Det blir inga bjässar den här aftonen, men fina, välnärda sutare runt två kilo, sköt nog inga småsarvar eller anat som stör – och myggfritt. På väg hem i mörkret ser jag både räv och kaniner, mitt i all grönska. Naturen lever så här års. Leve naturen!


Tiden som flyr in i kvällen

Tid. Vår fjättrande och så nödvändiga dimension. Den räcker aldrig. Inte för allt man drömmer om, eller förväntas göra. Omutligt går den, tiden. Den lovar och lockar, men lever sitt eget liv. 

Tiden har varit särdeles knapp för det här med fiskebloggande. Någon fisketur har det trots allt blivit, men inte överdrivet många, inte överdrivet lyckosamma. Så förde tiden med sig höga temperaturer, sommarkänsla och solgass. Öringsfisket är inte det första jag tänker på när man flämtar i kortbrallor. Men vattnet är trots allt fortfarande kallt. Och näbbgäddorna har inte riktigt anlänt. 


Ute vid djupkanten bryter det fina, vita skumvågor. Inne över grundområdena är det vajande blåstång i ett ganska klart vatten. Lite för soligt. Men idag har jag inte möjlighet att invänta kvällen. 



Som så många gånger den här säsongen: det ser perfekt ut, men fisken saknas. Måsar och trutar dyker där ute. 300 meter ut, 400 … Där skulle man vilja placera sitt lilla drag. Finns det gott om mat där ute finns det antagligen gott om hungriga jägare. Här inne är de inte. Jo, några förlupna fiskar kommer simmandes och hugger, eller missar. Jag landar ett par. De är små och åker i igen. 

På stranden syns rester av någons skrovmål. Jag sitter ner i solen och låter eftermiddagsbrisen svalka mitt ansikte. Dofterna, så välbekanta. Ljuden, så oerhört lugnande: havsbrus, tärnornas skrän och ändernas kvackande läten. 



Jag undrar lite över årets förbannelse, där det mest verkar vara småöringar som hittar mina beten. Små, eller utlekta. Ibland en kombination av bägge, ibland en större som alltid är smal. Vissa år är bara så där. Men jag är inte ensam. 80 procent av alla duktiga fiskare jag pratar med säger detsamma. Några få som fiskar mer sällan har fått ett par större, men de mest idoga spönötarna har, med ett par få undantag, haft en säsong som påminner om min. Snart lägger jag bort de här klumpiga vadarna och ägnar mig åt annat fiske. Men först … ett par försök till.

Samma kuststräcka. Lite längre norröver. Här är det lika fint. Samma trevliga förutsättningar.Och lika knepigt. En följare. En till. Nu kör jag hårt mot hårt. Tokvevning, trixande och knixande med spöt och där sitter den. En hoppande skönhet är snart i min hand. Den är drygt 50 centimeter lång och får bli en av mina få matfiskar från Östersjön. 


När solen sänker sig stillnar det och ett lågt, varmt svepljus intar hela kusten. Jag unnar mig en sista paus mot en krokig martall och planerar nya räder. För så funkar vi fiskare. Vi får inte nog. Vi drömmer om mer, oavsett vad tiden gör och hur fort den går.