Etiska tankar i regnet

Så kommer regnet. Bitande kallt, lite lätt på tvären. Men nyss var det snö och ishalka på vägbanorna, så jag klagar inte. Jag kastar istället. Den första öringen sitter snart där. En hona som lekt och nu simmar runt för att äta upp sig. Jag krokar av henne och släpper henne åter. En snabb mobilbild får duga. Snart en piggare och argare hanne – även den lekfärgad. Den är stark och motsträvig, trots sina ganska sargade kropp efter kampen i lekån. Jag hoppas på något blankare och förflyttar mig. Men även här är det en lekfisk som hugger. Under spöspetsen, förresten. Jag blir rätt skraj, men skrattar snart istället. Så en stor rackare som ser brun och sliten, men ilsken ut, när den missar mitt bete och försvinner i en gigantisk virvel. Jag flyttar vidare, men det är en annan historia.





Jag funderar över den senaste tidens debatt här på bloggen. Det här med etik och moral är inte alltid lätt. Eller fel och rätt. Bara en sådan sak som uttag av fisk och vilken fisk vi tar upp … För att generalisera är det ungefär så här: den gamla tidens sportfiskare, liksom många nätfiskare, gör ingen skillnad på öring och öring (eller ”lax”, som de tyvärr brukar få heta här på ön). Man tar upp de man fångar, slår ihjäl dem och äter upp dem, alternativt skänker dem åt grannarna. I de tråkigast förekommande fallen slänger man dem någonstans. En fisk som fångas ska dö, lyder grundtesen. Sportfiskare med lite mer erfarenhet och lite mer kunskap i ämnet vet att fisk som ska leka bör man låta vara ifred. Man brukar också tänka att en fisk som har lekt bör släppas, eftersom de är magra och i dålig kondition. Det är ju en sund tanke. Återstår då problemet med att tyda vad en lekfisk, eller en utlekt fisk är. Jag blir ibland förvånad över hur sportfiskare som skulle kunna kallas rätt erfarna visar upp bilder på tydliga besor/utlekta öringar som de kallar ”blanka”. Nä, förresten: jag blir ofta förvånad.


Jag säger det igen: en blank fisk/blänkare är en fisk utan minsta färg på sidan, företrädesvis med helt vit buk och ljusa fenor. Den är inte mager med stort huvud. Den är INTE lite lätt violett eller ljusgul på sidan. Men är det verkligen bättre att slå ihjäl en blank fisk, som ännu inte har lekt någon gång, men som förväntas göra det nästa höst, eller hösten därpå? Är det inte bättre att ha ett visst uttag från den samling öringar som redan har klarart leken och spridit sina gener för framtiden? Tja, dels kan det vara så att vissa fiskar aldrig leker, eller åtminstone inte tänker göra det på ett tag ännu. En fisk som lekt och överlevt (till skillnad från fisken längst ner här på sidan) kommer förmodligen tillbaka till ån snart igen. Vi vet att de liksom hajat galoppen … 


Och så kan man ju se det så här också: en fisk som blivit blank och i toppkondition igen (så gott det går) efter leken – och det sker i regel INTE under vintern eller tidiga våren efter lek, fast vissa tycks tro det – kanske är en lämplig måltid ändå. För, som sagt: den har spridit generna, ätit upp sig och är säkert rätt god. Men, mitt fall är en nyligen utlekt fisk värd att få knapra spigg och strömming ett tag innan den hamnar i stekpannan, eller innan den ännu hellre återvänder till lekån igen.
Många utlekta fiskar dör. Det tillhör naturens skeenden och är helt i sin ordning. De som klarar sig kan väl få en chans till att lägga rom och mjölke?




Ok. Så om det nu, med den här retoriken, är mer korrekt att bara ta en och annan blankfisk – kan man då ytterligare utveckla resonemanget till att bli någon form av hållbart ekotänkande? Inte helt säkert, men min inställning ser ut ungefär så här: Jag älskar att fiska. Rätt eller fel. Jag tillbringar en hel del tid på kusten för att jag mår bra av det. Dessutom vill jag då och då äta det jag fångar – men det är ingalunda huvudsyftet till mitt fiske. Jag fiskar för att det är kul fast jag gärna äter en och annan fisk. Om jag inte är hungrig, behöver fisken till i morgon, eller kanske redan fått en matfisk under de senaste veckorna, så släpper jag mina fångade fiskar. Jag försöker också använda den här välmenande ”fiskrasbiologin” till att i största utsträckning ta odlade fiskar till middag. De är ju isatta för att fångas, inget annat. Dessutom vill vi absolut inte ha dem i våra åar, där de kan ställa till det med sin snäva genetik.


En odlad havsöring kan ha klippt fettfena, men behöver inte ha det. Men nästan uteslutande har de en knäckt, eller bockad och till synes skadad ryggfena och ofta deformerade bröstfenor också. Skadorna får de av ett svampangrepp i odlingarna – och i förekommande fall av att irra runt i kassar och tråg och skada fenorna.
Ju längre tiden går, ju mer jag ser av min närmiljö, ju mer jag upplever av naturens imponerande kraft, desto mer vill jag värna om den natur och de djur som lever runt mig. I öringens fall betyder det att jag värnar om den vilda, unika stam av gotländska öringar som är resultatet av moder naturs fantastiska urkraft och ett antal fiskevårdande (sportfiskande) människoras hårda, ideella slit under decennier. Det är något att värna om och vara stolt över. Därför blir jag förbannad när jag ser huvuden från rensade leköringar (eller utlekta stackare) på en strand där näten nyss vajade, eller när jag hittar en bild, på ett sportfiskeforum, föreställande fem döda Gotlandsöringar på ett biltak.


Bara så det är sagt: Jag är absolut inte fulländad, eller ofelbar. Jag gör mina misstag. Jag har efter hand ändrat inställning till både det ena och det andra, vilket jag antagligen gör många gånger om, även i framtiden. Jag försöker bara navigera i fisketillvaron, på ett sätt jag anser är funktionellt och moraliskt försvarbart.


Allmosor som slutkläm: Ät fisk. Ät inte för mycket vild Gotlandsöring. Kasta inte sten i bräckliga glashus. Var rädd om djur, natur och medmänniskor. Tro inte att allt är skarvens och sälens fel (för det är det fanimej inte!). Koppla av.

18 reaktioner på ”Etiska tankar i regnet”

  1. Otroligt bra skrivet. Alla bör rannsaka sig själva och alltid ha sina "ekologiska glasögon" på sig när man kliver runt längs kusten, eller i naturen över huvud taget. Jag får alltid en tankeställare när jag läser dina kloka inlägg och känner igen mig i mycket det skriver. Tackar för härlig läsning mellan fisketurerna!

  2. Kloka tankar från en klok man 🙂 Jag upplever dock, bland mina medfiskare, att eftertänksamheten ökat betydligt. Vi, om några, vet ju hur värdefull fisken är. Förhoppningsvis sprids kunskapen med tiden, även till de som inte frekventerar kusterna lika ofta som vi. <br /><br />Fiska, njut, må gott och ta gärna hem en öring (efter egen rasbiologisk retorik), men se för tusan till att ägna den

  3. Väl rutet! Är man naturvän är sportfisket faktiskt svårt att försvara rent etiskt. Men, jag älskar det och kommer inte sluta. Att visa hänsyn och ta hand om naturen är en självklarhet som många tyvärr inte verkar förstå.

  4. Personligen tycker jag att fisket på Gotland är lite väl fritt. Kortare period fritt fiske,helårsförbud för allt fiske i vissa områden,någonsorts fiskekort i vissa bra områden är bara exempel på lite stramare fiskevård. Den odlade öringens sjukdomar är ju inte bra men själv har jag aldrig förstått den genetiska skadeverkan den kan åstadkomma. Intressant att du nämner säl/skarv. För ett par dagar

  5. tomi – det är, som du ju vet, inte förenligt med det fria handredskapsfisket att ha fiskekort i Östersjön. Förbudsområdena under lektiden kunde kanske vara striktare etc. Kanske något enstaka totalförbudsområde. Men jag är lite ambivalent där…<br /><br />Får vi till någon form av fiskeområde som skulle kunna innebära regler för länet, i form av uttagsbegränsningar etc så kanske det skulle

  6. Tomi – du menar nog förresten Sverker Lovén och hans uttalande. Han är <b><i>inte </i></b> länsfiskekonsulent.<br />Däremot har han skrivit rapporten där han konstaterar att skarv och säl är roten till det onda. Länsfiskekonsulenten är nog betydligt med försiktig i sina uttalanden och slutsatser.

  7. hello<br />I often visit your page. I see your commitment and passion in creation this page. I at abaut ten yers traveling in to Denmark and Sweden in search of sea trout. I fished in the Mariager fjord, island Fyn in Denmark,and in the Österlen ,West Coast and Gotland in Sweden. I think that trouts on yours island are the best. I often caught trouts on Gotland, which were the old fish.I thing

  8. Thanx a lot, Arthur. No need to apologize for your english. I think I get it quite good. 🙂 <br /><br />Great to hear that You really appreciate our nature and our fishes. Take care. See You!

  9. Fantastiskt bra skrivet!…som vanligt :)<br /><br />Tänkte ställa två frågor som inte har ett dugg med fiske att göra om det är okej?…<br /><br />Var det du som fick spela rollen som den maskerade trummisen i musikvideorna till &quot;Faster&quot; och &quot;Shot In The Dark&quot;? <br />(Ren nyfikenhet)<br /><br />Fick du något erbjudande om att &quot;fortsätta&quot; som bandets trummis? :)<br

  10. Tjena Axel och tack för trevliga kommentarer!<br /><br />Klart vi kan slå emellan med lite musik. :)<br /><br />Den maskerade trummisen på Within Temptations videor är inte jag. Jag lirar dock trummor på hela plattan (The Unforgiving). När det var dags för videoproduktion hade bandet inte riktigt bestämt sig för hur de skulle göra med trummis, så de valde en väg av mystik och lite spänning. <br /

  11. Att du spelade trummor på hela skivan hade jag koll på 🙂 Även fast jag måste erkänna att jag inte har hört hela skivan än (har precis börjat lyssna på WTs musik), så måste jag säga att det var riktigt härligt trummande i de låtar med dig som jag hört :)<br /><br />Riktigt kul att läsa om den något varma inspelningen också xD<br /><br />Tack för väldigt utförliga svar på mina frågor också. Tycker

  12. Tack själv. Utan läsare skulle bloggen inte fylla någon större funktion, mer än att jag fick skriva av mig lite förstås. 🙂 Så länge ni där ute engagerar er och läser och kommenterar ska jag försöka svara tillbaka.<br /><br />Sen blir det sporadiska uppdateringar av fisket – jag måste ju hinna fiska och trumma också. Det går före bloggandet… 😉 Må gott.

Kommentarer inaktiverade.