För fyrahundrade gången

Dagarna går och tiden slukas av världsalltet. Gässen sträcker och tofsviporna flockas inför avfärden. Oktobersolen tinar upp den kylslagna morgontimmen, uns för uns. Här ute på kusten stannar tiden ett ögonblick. Den låter omvärlden rusa vidare. Över en fika lägger vi upp en enkel plan. Den handlar om ett stilla och njutbart fiske på folktomma sträckor. När dagen övergår i färgsprakande kvällsljus är vi några erfarenheter rikare, många upplevelser rikare. Så är det alltid efter en dag i verklighetens brackvattensdoftande rum. 


Så olika vi ser på världen, så olika människor värderar och analyserar sin omgivning. Vi traskar runt här för att vi älskar det. För att vi vill ha roligt, men också för att vi verkligen bryr oss om den miljö vi är en del av. Ett havsörnspar i yster dans mnot en klarblå himmel, en jorduggla som förskrämt flyger iväg när vi kommer nära, eller en formation av glittrande strandstenar, uppspolade av en stark, tystlåten kraft. Dessa ting som fascinerar oss. Som ger oss kraft att göra allt det andra i livet. Vi behåller en enstaka matfisk då och så, men vill framför allt låta bli att göra för stora avtryck där vi går. 


En ensam man vandrar ut i havet, för att vittja sitt garn, för att lägga ett annat. Vi delar vattnet, marken och tiden, men kommer från helt olika tidsåldrar. Det är tveksamt om vi ens lever i samma tidsera. 
Ofta talas det om motsättningar, om vem som har rätt, vem som har fel. Ingen är fullkomlig, alla vistas här med den fantastiska rättighet vi har; vår allemansrätt, vårt fria handredskapsfiske, vår mänskliga möjlighet att ta del av det vi lever i och med. Det är också något vackert i den spretiga, skilda synen vi alla har på hur och varför vi ska hantera djuren, växterna och miljön omkring oss. Vi är nog inte ämnade att tycka lika.


Men jag kan inte hjälpa det. Jag tycker att vi just därför alltid har ett ansvar. Det vi brukar idag påverkas i morgon, det vi missbrukar i dag förstörs för morgondagen. Det är just här som skiljelinjen går mellan dem som ser naturen som bara en rättighet och oss som också ser skyldigheterna. Bevara, värna, vårda, beskydda. Hur mycket jag än unnar den gamle mannen en fisk eller två till middag så värker mitt hjärta när jag ser hur han kastar den oönskade fisken, död till marken. Visst blir en kråka eller en trut glad, men de stora idarna hade varit ännu mer till gagn för den miljö de kom ifrån – vattnet. Där hör de hemma. Vill han inte äta upp fisken, bör den få simma åter. Simple as that!
Men jag vet också att generationsklyftan och vår olika grad av engagemang för omgivningen gör det omöjligt att föra logiska och rationella resonemang. Vi lämnar mannen, näten och de döda fiskarna och tar del av de brandgult lysande träden i en sjunkande sols strålar. 


För fyrahundrade gången försöker jag försöka hoppas på en bättre framtid för oss alla. Alla.
Och detta, mina vänner, detta var mitt blogginlägg nummer 400. Tiden går. Vi får se hur många inlägg till det blir. 

10 reaktioner på ”För fyrahundrade gången”

  1. Du är kungen nicka och vet du varför?? du får mer fisk än alla andra men har endå vett att inte skryta om det.. för mig är du ett föredöme och jag tackar dig

  2. Vid picknick med familjen vid Gnisvärd idag kunde jag inte undgå att höra hur en lokal fritidsfiskare berättar för en förbipasserande att havsöringen han just rensar är en av knappa dussinet som han fångat under helgen. Eftersom fisken är tveklöst klädd i lekdräkt frågar jag om han fått någon blank fisk. Något förvånad, får jag svaret att all fisk som ännu inte lekt är att betrakta som blank fisk

  3. Tackar herrar! Och tack för att ni bidrar i kampen mot en ljusare framtid. Daniel – även om det inte går in nu, så kanske det gör det nästa gång. Vi kan inte mer än fortsätta stånga pannan mot förlegade (eller rentav dumma) åsikter. Ha det fint där ute.

  4. Jag väljer att tänka mer på gubbar som min lokale nätgubbe i hemmasjön.<br /><br />Sist jag vi språkades vid pratade vi om ål; och han sa till min glädje: &quot;Ja, ja la i ryssjan i början av sommarn och fick två ålar. Det räcker för mig.&quot; Och nog unnar jag honom (numer;) att plocka upp en och annan matgös samt lite mataborre.<br /><br />Nu är iofs mitt liv enklare, egen sötvattensfiskerätt

  5. Det är just det som är problemet som Troutbum skriver, så länge det är ok att lägga nät från stranden så kommer flertalet göra det. Gotland har en alldeles för otidsenlig fiskelagstiftning. Det är alldeles för enkelt att ta bort de lekfiskar som vill upp i de små vattenflöden som finns kvar. Inga nyheter precis.<br />Bra text som vanligt Nicka!<br />Tomi

  6. Troutbum – Precis. En matfisk då och då ska fanimej alla ha rött att ta – oavsett metod. <br />När det gäller nätrestriktionerna på kusten finns det både hopp och inte. Det har nyligen bildats en &quot;Husbehovsfiskeförening&quot; som givetvis inriktar sig på att försvara och bevara det de sysslar med. Men det positiva är att det finns en sammanslutning som man kan föra diskussion med från

  7. Tomi – hann inte läsa ditt inlägg innan jag skrev mitt svar ovan. Visst skulle vi behöva värna mer om vår fisk – i förebyggande och l¨ngsiktigt fiske. MEn det är inte lätt att få igenom ens de mest enkla förslag. Vi gnetar på. <br /><br />Och … tack! 🙂

  8. Halloj!<br />Såg en skum figur i en båt inom ett fredningsområde kl 07:30 på morgonen, rodde lite hit o dit och såg ut att pyssla med något över relingen….hade ingen kikare med mig så jag kunde inte helt klargöra vad personen höll på med. Meeen vad gör man i en roddbåt kl tidigt på morgonen i dessa vikar?<br />beats me….

  9. herr D – man anar oråd. Om det är någon som vittjar otillåtna fångstredskap, eller någon som bara åker runt och letar efter… ehhhh. Turisternas kvarglömda cyklop… Jag vet inte. <br /><br />

Kommentarer inaktiverade.