Tiden som flyr in i kvällen

Tid. Vår fjättrande och så nödvändiga dimension. Den räcker aldrig. Inte för allt man drömmer om, eller förväntas göra. Omutligt går den, tiden. Den lovar och lockar, men lever sitt eget liv. 

Tiden har varit särdeles knapp för det här med fiskebloggande. Någon fisketur har det trots allt blivit, men inte överdrivet många, inte överdrivet lyckosamma. Så förde tiden med sig höga temperaturer, sommarkänsla och solgass. Öringsfisket är inte det första jag tänker på när man flämtar i kortbrallor. Men vattnet är trots allt fortfarande kallt. Och näbbgäddorna har inte riktigt anlänt. 


Ute vid djupkanten bryter det fina, vita skumvågor. Inne över grundområdena är det vajande blåstång i ett ganska klart vatten. Lite för soligt. Men idag har jag inte möjlighet att invänta kvällen. 



Som så många gånger den här säsongen: det ser perfekt ut, men fisken saknas. Måsar och trutar dyker där ute. 300 meter ut, 400 … Där skulle man vilja placera sitt lilla drag. Finns det gott om mat där ute finns det antagligen gott om hungriga jägare. Här inne är de inte. Jo, några förlupna fiskar kommer simmandes och hugger, eller missar. Jag landar ett par. De är små och åker i igen. 

På stranden syns rester av någons skrovmål. Jag sitter ner i solen och låter eftermiddagsbrisen svalka mitt ansikte. Dofterna, så välbekanta. Ljuden, så oerhört lugnande: havsbrus, tärnornas skrän och ändernas kvackande läten. 



Jag undrar lite över årets förbannelse, där det mest verkar vara småöringar som hittar mina beten. Små, eller utlekta. Ibland en kombination av bägge, ibland en större som alltid är smal. Vissa år är bara så där. Men jag är inte ensam. 80 procent av alla duktiga fiskare jag pratar med säger detsamma. Några få som fiskar mer sällan har fått ett par större, men de mest idoga spönötarna har, med ett par få undantag, haft en säsong som påminner om min. Snart lägger jag bort de här klumpiga vadarna och ägnar mig åt annat fiske. Men först … ett par försök till.

Samma kuststräcka. Lite längre norröver. Här är det lika fint. Samma trevliga förutsättningar.Och lika knepigt. En följare. En till. Nu kör jag hårt mot hårt. Tokvevning, trixande och knixande med spöt och där sitter den. En hoppande skönhet är snart i min hand. Den är drygt 50 centimeter lång och får bli en av mina få matfiskar från Östersjön. 


När solen sänker sig stillnar det och ett lågt, varmt svepljus intar hela kusten. Jag unnar mig en sista paus mot en krokig martall och planerar nya räder. För så funkar vi fiskare. Vi får inte nog. Vi drömmer om mer, oavsett vad tiden gör och hur fort den går.