Den som sliter sig

Den som lyckas slita sig från sina uppdrag och måsten har alltid chansen. Så länge draget är i vattnet finns det en möjlighet att … Kvasifilosofiska ordstäv och teorier fyller min varma hjärna, när jag släntrar ner mot böljan. Vinden ligger på lite lagom fint och temperaturen är i alla fall över nollan, istället för under. 


Jag hakar fast ett drag, spejar på några anländande grågäss och får trots allt en viss vårkänsla genom en annars kall kropp. Det är svårt. Jag får leta och testa mig fram. Till slut är det en liten fläck där de finns. Nafsande fiskar, följande fiskar och någon som fastnar, men skakar loss. Till slut landar och krokar jag av en liten filur. Sedan åter stiltje på huggfronten. Jag värmer mig genom en promenad på land och tar en stund till kontemplation mot en lämpligt placerad tall. 


Jag testar samma sträcka igen, men det är inget mer där nu. Snart en yta lite längre norrut, där det åter verkar ha samlats en grupp havsöringar. En av dem biter betet, kastar sig rakt upp och lossnar. Så får en mindre fisk greppet om kroken och följer med ända in. Jag tar en snabb bild med mobilen kvar i den vattentäta påsen. Luddigt foto, grumliga funderingar. Var är de stora. När man funderar ska man komma ihåg att återgå till fokus. I kastet efter den avkrokade sitter den där. En riktigt fin öring, kanske ända uppemot 70 centimer lång. Den drar snett åt sidan, kommer in på det ljusa grundvattnet innanför mig, där jag kan se den breda sidan. Så får den panik, rusar rakt utåt, mellan ett par stenar och slår sig fri.

Den som sliter sig … Det är alltid den stora – inte sant?



2 reaktioner på ”Den som sliter sig”

Kommentarer inaktiverade.