Tungt i kustdimman

I dimman är det tyst. Bildörrens dova duns och ett avlägset strandsvall, där vågorna möter smältande snö och stenar är det enda som hörs. I plusgraderna hänger fukten envist kvar, även när vinden ökar en liten aning. I mildvädret är det lockande att ge sig ut igen. Inga isbildningar i spöringar och rulle. Inga frostskador på vare sig händer eller eventuell fisk. 


Havets små vågor är mjuka och diffusa, färgerna knappt märkbara. Det är vackert i sin försiktiga mättnadsskala. Jag börjar där vattnet har kraft – där det drar över ett grundare område. Men i det glasklara är det en märkbar ström. Jag ser inget tecken på liv. Känner inget. Ger upp. 



Annan anhalt. Stilla och tyst igen. Men, några små smörbultar pilar ner i tången när jag vandrar ut. Det tar bara ett kast innan det drar till. Tunga, både mjuka och arga, bugningar i kolfibern vittnar om en ganska bastant fisk. Typisk utlekt öring, tänker jag när plaskandet tilltar. 



Jag kanar upp henne i strandsvallet, över mina blöta vadarbyxor. Med peangens hjälp får jag loss kroken utan problem. En snabb bild, innan hon får simma vidare för att äta upp sig. Längdmarkeringen på mitt spö avslöjar 74-75 centimeter. En stadig öring. 


I diset flyr några knölsvanar när jag vandrar ut igen. Snart hittar en liten 40-centimetersfisk mitt drag. Jag släpper den kvickt, återvänder till tystnaden i skogsbrynet och avslutar dagen. Mildvädret hänger som en våtvarm slöja över trädtopparna. Vinter än, men snart  …




2 reaktioner på ”Tungt i kustdimman”

  1. En riktigt fin fisk 😉
    Jag bestämde mig för att själv bege mig iväg, efter ha varit inne och kolla på din fina fisk. Spänningen väcktes till liv efter vinterns mörker o kyla, så det blev att testa kring kovik. Ett lagom grunt ställe med varierande botten, mest sand och det var syd/sydvästlig vind. Jag testade ett drag som heter salty. Har har hört att det ska ge resultat om man fiskar långsamt. Tyvärr gav det inget napp men en fisk hade jag efter 😛
    Mvh Simon Karlsson

Kommentarer inaktiverade.