Naturen tar och ger

Livscyklerna känns påtagliga. Kanske för att jag blir äldre. Kanske för att tiden till eftertanke kläms ihop till korta pass mitt i skrivbordsgörat. Men jag känner hur allt på något sätt både faller på plats och blir omöjligt att greppa, på samma gång. Vinden sliter i mig. Sliter i havet, ruskar om träden. Fisket är inget vidare, så jag avbryter med ett uppgivet lugn. 


Någon dag senare använder jag istället min korta lucka i tidsväven till att kolla in någon öringsförande å. Vattennivån är närapå katastrofal. I vissa åar är det torrt, trots att hösten snart passerat. Det är nu vi behöver vattnet. Det är nu öringarna behöver det. 


Som tur är finns det undantag. Men det är med knapp marginal jag vill kalla det vattenflöde. Det är knappt så att de fiskar som vill ta sig upp klarar av det. Deras ryggar är ovanför ytan, på de områden de annars leker. Men, ändå. Denna överlevare. Jag ser spår av öringslek på små grusbäddar. Jag ser öringar som välkamouflerat smyger upp i de små rännilarna. 


Bokstavligen över stock och sten pressar sig en trekilosfisk upp till en liten hölja där den åter kan vila. Den får snart sällskap av två mindre. Jag fascineras lika mycket varje gång. Anpassningen. Viljan. Styrkan.


Lite längre upp i systemet pågår leken. Ett fåtal fiskar är i färd med att skapa morgondagens stam. En större hona lägger sig på sidan, slår kraftfullt med stjärten mot gruset. Ett par små hannar pilar runt omkring henne, förbereder sig, försöker hamna i position. En större hanne jagar bort dem och så börjar det om igen. Jag önskar att jag kunde stanna, kunde få en bättre vinkel. Men jag måste åka. 


En död öring har flutit upp på kanten. Där, bland årets nedfallna löv ligger den. Som ett litet monument över livscyklerna, över tidens obarmhärtiga gång. Kanske hann den leka, kanske inte. Men här slutar dess dagar. Nu blir den istället mat åt fåglar, insekter och kanske någon annan fisk.
Naturen tar och naturen ger. Just nu kunde den gärna få ge oss mer vatten. Och själv önskar jag en smula mer tid, trots att en sådan önskan egentligen är orimlig. Tiden går. Obarmhärtigt. 

9 reaktioner på ”Naturen tar och ger”

  1. Känns lite som att det regn som kommer blir mindre år för år och kommer senare än tidigare-vet inte om det stämmer?
    Ibland känns det också som att leken styrs mer av ljuset och temperaturen än vattenflödet-kan inte riktigt förstå varför öringarna annars skulle vilja gå upp när det är för lite vatten….
    Annars har det blivit alldeles för lite fiske här också p g a självklart tidsbrist….
    Skitfiske
    Tomi

  2. Hallå Tomi.
    Ja, de två senaste råin följer ju den lilla "trenden", men samtidigt hade vi ett par år med mycket och tidigt regn för inte så länge sedan. men i det stora hela känns det som om det blir mindre och mindre regn här på hösten, eller att det åtminstone kommer väldigt sent på året.

    Ljuset, temperaturen och vattenflödet styr nog rätt mycket alltihop, såvitt jag förstås. Men det är ju också ett faktum att vi har öringar som cirklar runt utanför åarna i väntan på at det ska bli flöde. Doften av åns vatten och den faktiska mängden vatten som gör att de klarar att simma upp styr ju definitivt den slutgiltiga uppgången i många åar.

    Låt oss hoppas att tidsbristen ryker all världens väg – snarast! 🙂

  3. Snart bär de av här på västkusten… En månad kvar haha

    Vad använder du för spö till ambassadören? Har letat efter ett bra spinnspö, men de är svårt. Inte jätte sugen på ett splitgrip, vill ha fullkork.

  4. Knepigt med spön. Har kört mycket med Fenwicks Momentum 10" 10-32 gram. Berkley Skeletor är grymma, men har ju split grip.
    Kollar in lite andra spön nu också och kan kanske rapportera mer framöver. 🙂

  5. Hej Nicka!
    Tack för en bra blog med härliga bilder!

    Vad kör du för storlek och modell på ambassadeur för havsöring? Trimmad eller är den orginal?

    Skitfiske!
    /Matte

Kommentarer inaktiverade.