Bakom rader av grått finns silver

Närmast oändliga mängder sten. Klappret under vadarskorna. Kargt landskap, nästan fritt från växtlighet. En bris som susar  och sädesärlor som vigt hoppar mellan stenarna.
Vissa dagar saknar jag skärgårdsvikar med vass, frodiga landskap med täta skogar och riglande vattendrag. Men, det här är hemma för mig. Det grå, det glittrande blå, ytorna, ensamheten och den hårda, men ändå gästvänliga miljön på min kust. 


Det pågår tydligen någon form av fisketävling idag. Det är inget jag ser några tecken på. Jag hittar sträckor, där inte en själ syns till. Under en nerhängande tallgren lutar jag mig mot en solbelyst stam. Kaffe, andhämtning. Åter tystnad. 

Nedanför de närmast oändliga stenraderna når havet land med svaga plask. Måsar, trutar och tärnor dyker efter något. Väl i vattnet upptäcker jag så småningom ansamlingar av spigg. Det lovar gott, fast vattnet är glasklart och lite för stilla. Efter en stund kommer första kontakten. En hård stöt. En till. 

Framme vid en liten plätt, där jag brukar stanna till lite extra hugger äntligen en fisk ordentligt. Jag ser den komma, gör ett evighetslångt vevstopp, ser fisken hugga och krokar den.

Det blir en snabb mobilbild, innan den får simma vidare. Drygt halvmetern lång och silverklädd på bästa sätt.


Ännu en liten gynnare biter och följer med. Även den följer efter och puffar, innan jag får den att bita i en lång paus av invevningen. Pausen under en klarblå himmel och solvärme i ansiktet är en påminnelse o varför jag är här. Njutning. Något annat skäl finns egentligen. Gott så. Jag släntrar vidare och testar en liten udde, där vinden ligger aningen mer emot. 

Jag sveper ut draget, knycker, pausar och vevar på i högt tempo. När jag upprepar proceduren hugger det hårt. Ingen bjässe här heller, men en fin, silverfärgad öring som jag får lyfta upp för att kroka av. 



Vilket bete du använder och vilka grejor du föredra kommer alltid, ska alltid, vara personligt. Jag byter sällan drag, utan kör med några få jag fastnat för. Idag fiskar jag med ett helt nytt drag, som har egenskaper jag letat efter ett tag. Jag fick det tillsänt mig och kunder givetvis inte motstå ett litet testfiske.

Långsmalt, tobislikt och lättkastat. Den relativt låga vikten (19 gram) kompenserar det genom att fara som en pil genom luften i kasten. Men framför allt har det god bärighet i vattnet. Det sjunker horisontellt och lite bakåt när du vevstoppar, inte rakt ner som någon gammal pirk. När du ökar tempot, eller knycker med spöspetsen far det iväg, långt utåt sidorna, som ett mysigt jerkbait i gäddvärlden. Sådana här dagar verkar ett just sådant bete hjälpa till – åtminstone kan jag hänga upp teorierna på det. 
MO Coast Tobis, heter den lilla tingesten, om du är nyfiken.


Ännu en firre hugger och släpps tillbaka innan jag drar hemåt och korkar upp en välförtjänt, eller åtminstone efterlängtad, kyld dryck i eftermiddagssolen. 

Nästan utom kastavstånd

Det kliar lite. Spöarmen rycker okontrollerat och jag finner ingen annan råd än att släppa ut mig själv på en morgontur. Fiskebröderna Kenny och Jocke är på gång, så vi slår följe. Lite senare ska jag tillbringa en ansenlig mängd timmar på resande fot. Fiskereportage på gång. Men det betyder inte alltid ”fiske”, utan mer ”reportage”. 

Sältan och doften från mitt hemmahav. Ejdrar som sträcker. En lätt bris i en kylig morgon. Ångande kaffe på stenen och Kennys svada av både genomtänkta teorier och skrattframkallande trams fyller luften. 

Öringarna är svåra att hitta idag. En samling storspigg trängs utanför en stor sten. Kom och ät, mumlar jag. Och då hugger det. Det är ingen klockren fisk. Spår av lek och lite matt i skinnet, men ändå. Hon hittar rätt just när klockan klämtar för jobb, packning och resa. Jag lämnar de vadande gossarna till sitt och öringarnas öde. 


Tillbaka hemma smiter jag ut igen. Den här gången har vi bytt morgon mot kväll och det är i en svagt rodnande afton Kennys spö böjs. Stadiga vågor gör sitt bästa för att knuffa oss ur balans. Utom kastavstånd – här hjälper inte ens den mest fulladdade tiofotare – verkar det vara kalas. Tärnor och trutar jagar antingen fisk eller varandra. Vi anara att det är där ute de riktiga silverpaketen väntar.




Efter Kennys fisk tappar jag en liten filur och landar en annan. Vinden tilltar. Det är en kylig avslutning då vi släntrar oss hemåt. Det går ju fler tåg. Jag skulle föredra ett expresståg till de feta öringarnas huggsexa. 

Ja … det där reportaget då? Ja, det blev nog lyckat kan jag konstatera. Det kretsar kring en skicklig guide, två profiler som inte alls är kända som storfiskare och den här fisken nedan. Plus en hund, en makalös räddning på mållinjen och lite annat. To be continued. 


Felval med god smak

Vissa dagar väljer man fel. Ja, en fiskedag är väl egentligen aldrig ett felaktigt beslut. Men, under en klarblå, soldrypande himmel, i relativt ljumma, men tyvärr ytterst svaga, vindar – borde jag kanske ha gjort något annat. Det finns att göra, i hemmet, på jobbet, med tusen grejor. Fast, mysvädret lockar ju. Så är det bara.

Kanske valde jag fel ställen att utöva spönötande på. Fast, framgång och resultat är inte allt. Inte för mig. Inte nu längre. Visst drömmer jag om att pricka rätt, men jag vet också att det handlar om tillfälligheter i många fall. Och det finns dagar då jag blir sittande med fiskegrejorna i handen och tvekar om jag verkligen vill använda dem. Tro’t om du vill.

Det går hur som helst ingen nöd på mig. Blåsippor som strävar mot ljuset från steniga stränder. Sköna vindpustar från en Östersjö som glittrar mot mig. Några timmar i ensam tystnad på kusten. Här fylls energin på, med råge. 


Jag ser två fiskare i fjärran. De är säkert en kilometer bort. De kammar nog lika noll som jag gör, tänker jag. Eller så är det därborta det samlats ätmaskiner i folieskrud? Jag får aldrig veta. Istället åker jag vidare. Jag ser bilar med flugspön i magnethållare, äldre herrar som ror ut nät och flanörer med eller utan hund. Jag sker mig undan från allt. Till ett oprövat kort, men där jag får vara ensam. 



Och här hittar jag ett par fiskar. Inga bjässar, men blanka och hungriga. Hade jag haft förväntningarna ännu lägre ställda hade jag kanske varit nöjd med resultatet. Det är kanske så jag ska se det. En följande öring av rätt stadigt format vägrar hugga och vinden mojnar än mer. Det avgör saken. Jag använder resterande två timmar till att knata runt med kameran – och till en nog så viktig syssla: fika i vårens efterlängtade sol.

Lutad mot ett träd avslutar jag fisketuren som snarast blev en stunds avslappnad utomhusvila. Det smakar gott. Tro inget annat. 


Ett väder att vistas i

Det viner från linan när jag för mitt spö genom kulingbyarna. Strandstenarna klapprar lågmält under skosulorna och mössan vill nästan lyfta från kalotten. Mellan kritvita molntussar är det en himmel så blå att den nästan bländar. Våren är här. Några tranor betar på ett fält och en vinglig tofsvipa parerar kastvindarna, eller så visar den bara prov på sitt sedvanliga flyktmanér.

Innan nästa jobb tar vid har jag möjlighet att släcka en svår fisketörst. Tyvärr knatar några herrar med storhåvar på ryggen och nyinköpta vadarjackor, omkring i vattnet där jag tänkt svänga ner. Jag åker vidare. Nästa sträcka är folktom. Underbart. 



Vädret är sådant att det från köksfönstret ser riktigt behagligt ut, medan verkligheten avslöjar ett hårt och knepigt vindläge. Sydliga vindar på uppemot 13-14 m/s. Många ställen är i stort sett helt ofiskbara. Jag letar mig fram där jag tror att det ska fungera.
Innanför de värsta vågorna rullar vattnet med tung kraft in över strandbrynet. Det är lågt vattenstånd i havet, men med blåstens hjälp kastas Östersjövattnet upp på det torra.
Ingenting först. Men jag låter min lilla Ambassadeur jobba vidare i motvinden. Och plötsligt stöter det till. En gång, två gånger. Vevstopp och fast fisk. Ingen bjässe, men ändå en silvrig filur som visar att de finns här. Jag tror jag är något på spåret, men har bara en liten puff till på sträckan. 

Jag hinner ett ställe till. Vattnet börjar bli riktigt grumligt. Snart lär det vara kört att fiska här, men jag tar chansen att det inte är för sent. Det är det inte. Det tar mig sisådär fem kast innan hugget faller. Hårt och bestämt. fisken är dock en utlekt fisk, numer ganska ljus. Dock mager och över 60 centimeter lång. Stark är den i alla fall. Jag släpper den givetvis åter. 



En liten produktiv yta med en stor grupp av jaktmaskiner.” Så ser drömmen ut. Men idag hittar jag inte den. Det är enstaka kontakter. Och snart är det dags att sluta. På väg tillbaka mot startpunkten nyper en fin och blank öring mitt bete. Eftersom jag inte är särskilt hungrig och har andra middagsplaner än just Östersjööring, så jag låter även den här simma vidare. Vinden och den ännu svala solen lyckas torka mina vadare på väg till bilen. Inte illa. Och ännu är det bara början av våren – inte sant?




Soliga, salta stänk

Långsamt rör jag mig framåt. Vattnet når mig till låren. En iskall Östersjö rullar in och stänker i ansiktet. Jag slappnar av, men förblir alert. Den bleka vårsolen värmer i ansiktet och gravänderna som sveper förbi strålar av färg i det klara ljuset. 

Små, knappt märkbara, stötar ökar min grad av vaksamhet och koncentration. Vågornas kalla vatten smakar salt. Där! Där ser jag den. En öring följer mitt bete, som vore den fastkopplad efter trekroken. När jag stannar betet under spötoppen hugger den till slut på riktigt. Den första öringen är en liten blank filur i 40-centimetersklassen. Inget att skriva hem om egentligen. En pimpelfiskad öring. Mobilbilden visar spralligheten. 


Bakom vågsvallet finns en liten gryta där vattnet är en halvmeter djupare. Kanske är det en aning varmare också. Det får jag aldrig veta, för min termometer ligger kvar i bilen.
Där faller nästa hugg. Det är en rullande, segare, öring. En utlekt liten bärnstensfärgad fisk. Vacker och värd sin frihet. Jag krokar av henne med peangen. Glupsk var hon också. Ett rätt stort bete var ingen match för den här hungriga havsöringen. 




Solen gassar. I en av årets hittills få dagar med temperaturer som når över femgradersstrecket är kroppen lätt att få ner mot en belyst sten. Motvililgt avslutar jag så småningom fikapausen och tar mig ut i den svaga nordanvinden igen. Det har mojnat och jag inser att det bara kommer bli svårare.  Snart hugger en fisk på kort lina, men släpper illa kvickt. En annan följer efter, ointresserad och försiktig. Till slut krokar jag en pigg och hoppvillig blanking som jag leder in och lossar. 



Sol och salt. Ingen värme att tala om, men en annalkande vår. Till och med koltrasten har vaknat till och sjunger en serenad i den rodnande kvällen. 

Nu kan det bli lite bloggpaus ett tag. Jag har lite annat på schemat. Håll ut. 🙂

Missar i massor, men …

Som en turbospetsad blixt kommer en öring på tvären genom vågsvallet och slår till mitt bete. Den efterlämnar en stor virvel och ett drag vars trekrok fastnat över linan. Den lämnar också mig förvånad. Här har jag fiskat en timme i bästa tänkbara förutsättningar och haft noll hugg. I samma ögonblick som jag egentligen bestämt mig för att ge upp kommer den från ingenstans. Men, så funkar ofta öringar. 

Jag tar en kaffe i flygande fläng och siktar mot nya mål. Efter en behaglig promenad under grå himmel når jag nästa mål. 

Snart har öringarna nästan drivit mig till vansinne. Jag tappar räkningen på hur många superförsiktiga pet och följande fiskar jag har. De är här ute. I massor. Men de verkar mest vara här för att jäklas. Speciellt hungriga är de uppenbarligen inte. 

Till slut landar jag en liten rackare, som hugger på ett bete som i stort sett står still i vattnet, under spöspetsen. I nästa kast krokar jag en drygt halvmeterlång som istället biter hårt och resolut när betet har high speed. Ja, med hjälp av den sprillans nya rullen jag dagen till ära är ute och motionerar. En Revo MGX high speed. Liten, nätt och alldeles fantastisk. 



Med lite bättre självförtroende tror jag att det börjar ordna upp sig. Jag pausar bland gråkalla strandstenar, lyssnar till korparnas skrän och ser hur en flock med vigg landar. I den behagliga ensamheten vandrar jag ut i vågskummet igen. Tror att jag knäckt någon slags kod. Men, öringarna fortsätter att gäcka mig. Ett helt koppel fina fiskar följer ända in. Jag testar olika tempon, långa vevstopp, hetsiga knyck. Jag byter till och med drag – något jag sällan håller på och ödslar tid med. Men inte det mest välavvägda mothugg eller en nyinköpt, kemvässad krok förmår hjälpa mig.
En sekund – på sin höjd – sitter de kvar. Mest är det puffar och kvick förföljelse av draget. 
Men, jag kan förvåna mig själv med envishet och dedikation mellan varven. Jag ger baske mig inte upp. De är ju här. 



Hugget är relativt mjukt och försiktigt, men i samma lilla stund som jag lyfter mitt spö brinner det till. Öringen, som snart blir landad fisk nummer tre för dagen, hoppar, rusar och bänder ursinnigt. Det finns tydligen kraft, trots den låga vattentemperaturen. Varför de ska vara så förbålt svårtrugade får jag dock inget svar på. Korpen kraxar och vinden viner. Men en 62 centimeter lång öring glider in i strandbrynet, där jag knäpper en bild innan den får simma tillbaka.


En matfisk åker med hem också. För när ännu en fin silversurfare sitter kvar och har en perfekt storlek för morgondagens middag, bestämmer jag mig att skatta havet på en av alla de fina fiskarna. Färsk, egenfångad mat.
Jag tappar fler än jag landar under korparnas överinseende. Men rullen går som smort och jag njuter i de få plusgraderna. 



Den som sliter sig

Den som lyckas slita sig från sina uppdrag och måsten har alltid chansen. Så länge draget är i vattnet finns det en möjlighet att … Kvasifilosofiska ordstäv och teorier fyller min varma hjärna, när jag släntrar ner mot böljan. Vinden ligger på lite lagom fint och temperaturen är i alla fall över nollan, istället för under. 


Jag hakar fast ett drag, spejar på några anländande grågäss och får trots allt en viss vårkänsla genom en annars kall kropp. Det är svårt. Jag får leta och testa mig fram. Till slut är det en liten fläck där de finns. Nafsande fiskar, följande fiskar och någon som fastnar, men skakar loss. Till slut landar och krokar jag av en liten filur. Sedan åter stiltje på huggfronten. Jag värmer mig genom en promenad på land och tar en stund till kontemplation mot en lämpligt placerad tall. 


Jag testar samma sträcka igen, men det är inget mer där nu. Snart en yta lite längre norrut, där det åter verkar ha samlats en grupp havsöringar. En av dem biter betet, kastar sig rakt upp och lossnar. Så får en mindre fisk greppet om kroken och följer med ända in. Jag tar en snabb bild med mobilen kvar i den vattentäta påsen. Luddigt foto, grumliga funderingar. Var är de stora. När man funderar ska man komma ihåg att återgå till fokus. I kastet efter den avkrokade sitter den där. En riktigt fin öring, kanske ända uppemot 70 centimer lång. Den drar snett åt sidan, kommer in på det ljusa grundvattnet innanför mig, där jag kan se den breda sidan. Så får den panik, rusar rakt utåt, mellan ett par stenar och slår sig fri.

Den som sliter sig … Det är alltid den stora – inte sant?



Tungt i kustdimman

I dimman är det tyst. Bildörrens dova duns och ett avlägset strandsvall, där vågorna möter smältande snö och stenar är det enda som hörs. I plusgraderna hänger fukten envist kvar, även när vinden ökar en liten aning. I mildvädret är det lockande att ge sig ut igen. Inga isbildningar i spöringar och rulle. Inga frostskador på vare sig händer eller eventuell fisk. 


Havets små vågor är mjuka och diffusa, färgerna knappt märkbara. Det är vackert i sin försiktiga mättnadsskala. Jag börjar där vattnet har kraft – där det drar över ett grundare område. Men i det glasklara är det en märkbar ström. Jag ser inget tecken på liv. Känner inget. Ger upp. 



Annan anhalt. Stilla och tyst igen. Men, några små smörbultar pilar ner i tången när jag vandrar ut. Det tar bara ett kast innan det drar till. Tunga, både mjuka och arga, bugningar i kolfibern vittnar om en ganska bastant fisk. Typisk utlekt öring, tänker jag när plaskandet tilltar. 



Jag kanar upp henne i strandsvallet, över mina blöta vadarbyxor. Med peangens hjälp får jag loss kroken utan problem. En snabb bild, innan hon får simma vidare för att äta upp sig. Längdmarkeringen på mitt spö avslöjar 74-75 centimeter. En stadig öring. 


I diset flyr några knölsvanar när jag vandrar ut igen. Snart hittar en liten 40-centimetersfisk mitt drag. Jag släpper den kvickt, återvänder till tystnaden i skogsbrynet och avslutar dagen. Mildvädret hänger som en våtvarm slöja över trädtopparna. Vinter än, men snart  …




Önskat väder och oönskade beten

Får man lov att starta med en önskan om ett gott nytt år? Ett sådär strålande fiskeår har det väl inte varit hittills. Kanske till stor del beroende på de ohemult låga temperaturer vi dras med. Det finns något gott med det också. När det är minus sju, åtta grader här på ön under en längre tid får allt vila. Det vackra landskapet passar bättre för korta fotorundor, stugsittning, eller fågelmatning. naturen återhämtar sig och kustfisket är ingen höjdare.
Grejorna fryser till is på minuten och fiskar man vill återutsätta är svåra att hantera utan skaderisk – vilket tyvärr många inte tänker på när de viftar med en stor fisk över ytan i snålblåsten. 

Det är som ”slush”. Frostig issörja som skvalpar i strandbrynet, längs stora delar av kusten. Någon enstaka fiskare har rapporterat en enstaka öring under korta räder till kusten. Men, det är lite skillnad på att hitta en eller annan förlupen fisk mot att knäcka koden eller hitta ett mönster.
Så kommer lite mildare luft och jag tar med mig vapenbroder Kenny på uppdrag. Det går sådär. Det är fortfarande risk för isbildning och en liten fisk för Kenny och en tappad för mig, blir enda resultatet – ej iskalla tår och frostnupna näsor inräknade. 



På sina håll går vi nästan ner oss i isen, för att nå vattnet. Tunga havsisblock kan vara elaka, så vi vadar, eller balanserar ovanpå, med försiktighet. Det är under nollan i vattnet. Här är det dött. Vi avvaktar.

Redan dagen därpå kommer det riktiga mildvädret. Till fasa för pimpelfantasterna som vädrar möjligheter i en lång, sträng vinter. För mig, som hellre bidar min tid vid öppet vatten, är det ett gyllene tillfälle. Synd bara att jobbet obönhörligen kallar. Kenny rapporterar live. Det hugger en del. Jag fattar ett beslut, stående med kaffet i handen.



Blixtsnabbt byter jag om
och kastar mig iväg, till en liten strand, där tunga, glasklara vågor rullar in mot stenarna. Det dröjer ett tag, men snart har jag faktiskt en efterföljande, nosande fisk som intresserar sig för mitt drag. Draget dagen till ära är för övrigt ett avskavt gammalt eländigt bete jag hittade i vattnet häromdagen. Alltid kul att använda det oväntade, eller de oönskade sakerna.
Så biter det. Mobiltelefonen ligger i ett vattentätt skal, som gör fotona synnerligen usla och mjölkiga, men det får bli en sån. Öringen simmar snart åter. Jag drar mig tillbaka.
Motvilligt publicerar jag den usla bilden och hoppas på fler möjligheter, bättre fototillfällen och härliga upplevelser framöver. Jag behöver mer tid för att knäcka den där koden. Året är långt, än så länge. 

Ljummet på årets kortaste dag

Som eldfängda drakar drar molnen förbi på himlens klarblå skiva. Vinden friskar i rejält, men är märkligt ljummen för årstiden. Över sten och grus, över tång och gräs går mina kliv. är det årets kortaste dag? Eller är den i morgon? En blek sol svarar inte på mina frågor. 


Jag har fått ta min tillflykt till något lugnare nejder. Där vinden trycker på för mycket är det ett inferno av vågor, grumligt vatten och mycket svårfiskade förhållanden. Några mindre tappra försök ger  … ingenting. Jag beger mig till lugnare vatten, bokstavligen. 



Ärligt talat förväntar jag mig inte mer än en frisk dag på kusten. Jo, jag förväntar mig kaffe i lä, vindpinat ansikte och att få sträcka ut den nypåspolade linan. Något utöver det – bonus. Julen knackar på, fisket har varit allmänt segt och det finns annat att fokusera på. Men en återhämtning i kustmiljö ger mig alltid välbehövlig energi.



Saffransbullen, kaffet och mina tysta funderingar. Doften av sälta, vinden som kyler i nacken. Utan det här kustlivet vore jag inte en hel människa. Ensam med väder och vind, med mycket lite fokus på tid och prestation. 

Efter ett par ställen med idel resultatlösa kast hittar jag en yta som verkar lovande. Det grumliga övergår i nästan klart och rörelsen i vattnet ger mig den där kittlande känslan. Här kan det hända. visst händer det. Det verkar inte vara stora öringar som patrullerar här, men kolfibern får ändå förlänga de där välkomna, adrenalinskapande sprattelrörelserna in i ryggmärgen och ut i mungiporna. Fiskarna simmar åter och jag knatar hem. Mer än nöjd med min dag. Väderdrakarna har seglat vidare och vinden blivit svalare, men innanför alla klädlager är det varmt. 



Om vi inte ses och hörs dessförinnan: God Jul! Ta hand om dig och dina kära.