Gott nytt fiskeår

Gott nytt år! Jodå. 2014 tog slut i någon slags märklig mix av isande kallt, snålblåst och hastigt inkommande mildväder. Det finns överlag många saker att reflektera över om man tittar på tolv gångna månader. Jag tänkte inte ägna mig åt den sortens krönikajobb här och nu. Men nedanför hittar du några bilder från året – från olika destinationer, innehållande olika fiskarter och situationer. Det de har gemensamt är att de på något sätt satt spår i min fiskesjäl.

Nu är det lite orättvist att bara plocka ut några få foton som får representera upplevelser från året. För, om sanningen ska fram så innebär varje fisktur – lyckad eller mindre lyckad, nya erfarenheter, något att minnas och något att ta lärdom av. kanske är det därför jag aldrig tröttnar. Det lär bli många turer även under 2015. Några få kommer hamna här, som blogginlägg. Du är välkommen hit för att bara läsa och titta, eller för att kommentera, debattera eller reflektera.

Ha ett gott fiskeår. Och kom ihåg: med upplevelsen i fokus är själva resultatet inte lika betydelsefullt. 




Levande vatten är en förutsättning

Väskan ligger färdigpackad. Nåja. Nästan. Det blir en utflykt till strömmande vattendrag en bit bort. Jag återkommer om det inom kort. Det finns nämligen vatten där fiskarna obehindrat kan få simma dit det är tänkt, områden där havet är friskt och inte alldeles utfiskat.

Innan jag reser knyter jag ihop säcken lite. Ämnet ”fiskfauna och förstörda vattendrag” är en nationell angelägenhet. Här på Gotland tampas vi inte så mycket med kraftverk som ruinerat fiskens möjlighet att vandra till sina lekplatser. Men istället har vi utdikade, uträtade och in absurdum förstörda åar och våtmarker. När det moset toppas av en sur grädde om att göra kalkbrott av avsevärda arealer är det lätt att bli lite missmodig. Men det finns hopp också. 



Som tur är finns Sportfiskarna. Ett antal projekt för att gynna fiskarnas möjlighet till lekvandring, uppväxt och fortlevnad pågår. Här på Gotland är exempelvis ett antal våtmarksprojekt i gång. De så kallade ”gäddfabrikerna” är en livlina för många fiskarter, men också effektiva kväve- och fosforfällor i landskapet. Dessutom är de finfina lokaler för fåglar, insekter och smådjur. Det som människan en gång förstörde och tog bort försöker man nu återställa.

Läs gärna mer om vad som händer här:
http://www.sportfiskarna.se/tabid/536/Default.aspx – massor av nyttig och intressant läsning.

Ett litet tv-klipp som visar vad Sportfiskarna har stadkommit i Stockholmstrakten är ett annat glädjeämne. Här pågår massiva insatser för att återskapa friska vatten och en levande skärgård. Ta bara det här exemplet: http://www.svtplay.se/video/2308468/abc/10-9-08-40 (titta 33 sekunder in i klippet).

Håll hoppet uppe. Och säg ifrån när naturförstörare vill rasera din och allas vår gemensamma framtid med kortsiktiga dumheter.

Vi ses och hörs. 

Udda och jämnt

Det är väl inte vad man förväntar sig när båten stävar ut mot öppet hav. Men snart ser vi hur vattnet kokar. Strömmingar som glittrar, stimmar och flyr i vild panik. Under strömmingen förväntar vi oss jägare av det förväntade slaget – havsöring, eller möjligen gädda. Icke. 




Det är idar av bastant storlek som kryssar runt och glupskt förser sig av de små, proteinrika matbitarna. Lite udda är det allt. Id brukar jag meta. Nu kör vi riktat spinnfiske efter rovgiriga brackvattensidar, rejäla och aggressiva. 



Vattnet håller badtemperatur, så det är inte så konstigt att andra rovfiskar håller sig undan. Men vi badar inte. Vi guppar fram i solskenet och njuter av tomheten. Helt tyst är det inte. Den tilltagande brisen ser till att havet kluckar mot skrovet. och det plaskar när små och stora fiskar far omkring i vattenytan. 


Snart får udda vara jämnt och vi tar oss till hamnen igen. Dagarna går fort och kylan tränger undan solgasset. Men idarna fortsätter att jaga och strömmingarna flyr. också en dag. En oväntad, underhållande, trivsam dag. 

Somrig paus – låt kaffet svalna

Var inte orolig. Jag fiskar en del. Inte hela tiden. Och antagligen inte heller de arter de flesta besöker den här bloggen för att spana på. Men jag fiskar.

Låt oss se det så här: vissa perioder är det bra att låta tystnaden tala, att låta kaffet svalna lite innan man dricker det och låta livet sköta sig självt. 


Mellan molnen skiner solen, mellan de kalla nätterna vankas ljumma dagar. Möjligheterna finns där ute. För många av oss öbor är dessutom sommaren en tid då varenda kotte man känner besöker oss. Trevligt, men hektiskt. Alla vill umgås, många vill ses, några vill fiska. Tiden rinner ut som den gnistrande sanden sköljs ut av havets ständiga rörelse.

Men, som sagt: oroa dig inte. Jag har hälsan, jag fiskar, jag får mitt kaffe lagom varmt. Fast bloggen får vänta ett tag. Som en sommarhyllning följer ett potpurri av hetsigt ytfiske efter den sommarsvenskaste av alla sommarfiskar: abborren. Akta dig för myggbett och njut av sommartiden. 




Hugg på tävlingsarenan

Det här läser du inte ofta här – en tävlingsrapport. Jag tävlar mycket sällan. Fisket innehåller och består av så många mycket viktigare parametrar för mig. Men, man ska inte vara alldeles för kategorisk. Och den ytterst trivsamma och synnerligen välarrangerade Abu Garcia Pike Open i Västervik har blivit lite av en tradition att delta i. Arrangemanget som helhet är en bidragande orsak. Och eftersom jag tillbringat ganska många timmar på vattnet i jakten på välmatade gäddor i området känns det nästan som hemma. Men, ska jag vara helt ärlig är det givetvis inte i närheten av hemmaplan. Många av den här tävlingens 107 deltagande lag har den här skärgården som äkta hemmavatten. Åter andra bor i närheten och har tid och möjlighet att utforska området under skiftande förhållanden. Vi får förlita oss på viss lokalkännedom, generell kunskap om gäddan och god geist. Den geisten får vi bland annat genom att njuta stora mängder mörkrostat kaffe.



”Vi” är det här året ”Mollbergs blandning”. Mina två båt- och lagkamrater är inga mindre än Stefan Rudan Rudberg och Lasse Sjöblom. Vi sammanstrålar i stugan och lägger upp en plan. Den inbegriper bland annat tre termosar java.

Vädret under tävlingsdag ett är vackert. Sol, sol, enstaka moln och en ganska frisk vind. Vi tror att vinden ska ge lite huggvillig fisk, men går bet. En enda godkänd gädda och ganska många under måttet, ännu fler som inte ens hugger. Segt är en underdrift. Men, även andra lag verkar ha haft det knepigt – även om det är ett rävspel där inte alla berättar riktigt hur det har gått. Upplägget är klassiskt i gäddsammanhang och i korthet som följer: Tävlingen pågår i två dagar. Bara gäddor över 60 cm räknas. Man mäter gäddorna mot en speciell mätbräda, fotograferar och släpper sedan tillbaka fisken. Efter tävlingsdagen lämnas protokoll och foton in. Lagets fem längsta gäddor över måttet räknas. Längst totalresultat vinner. 


Vi följer vår plan, även om den är lite stukad efter dag ett. Vinden är svagare dag två, solen omutlig. Vi testar ett par ställen, men drar oss snart till ett område som känns lite extra hett. Tävlingsområdet är gigantiskt. Många grynnor, vassar, djupbranter, grundflak, vikar och uddar finns det. Oräkneligt många. Lika många är de taktiska varianterna. Men den här dagen känner vi att vi fiskar rätt bra. Vi hittar gäddor som biter och får ihop ett antal hyfsade fiskar.



De riktiga topparna saknas. Ska man strida i toppen bör man ha ett par fiskar – minst – kring metern. När Lasse har två rejäla följare i samma kast ökar nog både puls och kastfrekvens. Eller när en riktigt tung gädda vräker sig överett gummibete som jag prickkastar in i en glugg. Den visar sig i ytan och hinner övertyga oss alla om att den nog borde vara en av de där fiskarna vi skulle behöva. 

Vi nöter på. Vi hittar koden – rätt typ av beten, rätt hastighet och rätt ställen. Kaffet har en rykande åtgång och stämningen är på topp. 



Visst är det en del missade hugg, en del irriterande puffar och följare. Men det tillhör spelets regler. Vi hamnar till slut på en mycket hedrande 13:e plats av 107. Vi får ihop 420 cm gädda, vilket är helt okej, med tanke på första dagens ynka 61. Segrande lag får ihop finfina 493 cm. Många av de favorittippade lagen hamnar  bakom oss, men det viktigaste är inte tävlingen. Inte för oss. Vi har kul. Vi diskuterar, skrattar och myser i båten. Det är viktigt. 

Vi lämnar både vattnet och Västervik med stora leenden. Och fanimej. Vi är nog tillbaka där nästa gång också. 



Lax på öringvis

Jag bjuder på en liten tillbakablick och försmak. Om du snubblar in på den här bloggen lite då och då så kanske du minns att jag gafflade lite om Island tidigare i år. Så här ligger det till: I somras åkte jag, tillsammans med Fiskejournalen-kollegan Mathias Larsson, till Island för att fiska och göra reportage. Målet var lilla isländska älven Haukadalsá. Här fiskar man lax med lätt utrustning, snarast på öringvis. Små tubflugor, spön i klass 5-8 och trivsamt vadande i kristallklart vatten. Det är på alla sätt en magisk upplevelse, speciellt för en icke-flugexpert som undertecknad.

I kommande nummer av Fly & Tie kommer ett ganska omfattande reportage. Det blir även en artikel i Fiskejournalen längre fram. Men vad sägs om lite rörliga bilder från härligheten?

Movietime. Varsågoda och beskåda Mathias film.
 

För fyrahundrade gången

Dagarna går och tiden slukas av världsalltet. Gässen sträcker och tofsviporna flockas inför avfärden. Oktobersolen tinar upp den kylslagna morgontimmen, uns för uns. Här ute på kusten stannar tiden ett ögonblick. Den låter omvärlden rusa vidare. Över en fika lägger vi upp en enkel plan. Den handlar om ett stilla och njutbart fiske på folktomma sträckor. När dagen övergår i färgsprakande kvällsljus är vi några erfarenheter rikare, många upplevelser rikare. Så är det alltid efter en dag i verklighetens brackvattensdoftande rum. 


Så olika vi ser på världen, så olika människor värderar och analyserar sin omgivning. Vi traskar runt här för att vi älskar det. För att vi vill ha roligt, men också för att vi verkligen bryr oss om den miljö vi är en del av. Ett havsörnspar i yster dans mnot en klarblå himmel, en jorduggla som förskrämt flyger iväg när vi kommer nära, eller en formation av glittrande strandstenar, uppspolade av en stark, tystlåten kraft. Dessa ting som fascinerar oss. Som ger oss kraft att göra allt det andra i livet. Vi behåller en enstaka matfisk då och så, men vill framför allt låta bli att göra för stora avtryck där vi går. 


En ensam man vandrar ut i havet, för att vittja sitt garn, för att lägga ett annat. Vi delar vattnet, marken och tiden, men kommer från helt olika tidsåldrar. Det är tveksamt om vi ens lever i samma tidsera. 
Ofta talas det om motsättningar, om vem som har rätt, vem som har fel. Ingen är fullkomlig, alla vistas här med den fantastiska rättighet vi har; vår allemansrätt, vårt fria handredskapsfiske, vår mänskliga möjlighet att ta del av det vi lever i och med. Det är också något vackert i den spretiga, skilda synen vi alla har på hur och varför vi ska hantera djuren, växterna och miljön omkring oss. Vi är nog inte ämnade att tycka lika.


Men jag kan inte hjälpa det. Jag tycker att vi just därför alltid har ett ansvar. Det vi brukar idag påverkas i morgon, det vi missbrukar i dag förstörs för morgondagen. Det är just här som skiljelinjen går mellan dem som ser naturen som bara en rättighet och oss som också ser skyldigheterna. Bevara, värna, vårda, beskydda. Hur mycket jag än unnar den gamle mannen en fisk eller två till middag så värker mitt hjärta när jag ser hur han kastar den oönskade fisken, död till marken. Visst blir en kråka eller en trut glad, men de stora idarna hade varit ännu mer till gagn för den miljö de kom ifrån – vattnet. Där hör de hemma. Vill han inte äta upp fisken, bör den få simma åter. Simple as that!
Men jag vet också att generationsklyftan och vår olika grad av engagemang för omgivningen gör det omöjligt att föra logiska och rationella resonemang. Vi lämnar mannen, näten och de döda fiskarna och tar del av de brandgult lysande träden i en sjunkande sols strålar. 


För fyrahundrade gången försöker jag försöka hoppas på en bättre framtid för oss alla. Alla.
Och detta, mina vänner, detta var mitt blogginlägg nummer 400. Tiden går. Vi får se hur många inlägg till det blir. 

En fena på hemmaplan

Hemma. Hemma är kusten. Mitt element, min hemmaplan. Och när temperaturen äntligen går neråt och vindarna frustar orkar och ids jag ta på mig vadarna. Så länge det är badväder får ni andra hållas med de där fasonerna – då kör jag kortbrallor. Kustfiske med en massa jobbiga plagg är till för ruskväder. Så det så. Visserligen sticker solen fram, men det är riktigt svalt i luften. 

Egentligen är det inte öringarna som är målet med dagen, men på grund av diverse omständigheter är de vad som står till buds. Vi är noga med att inte gulla för länge med dem, eller fiska för länge i området där det uppenbarligen är lekvandrare som går i väntans tider. Väntan på kyla, vatten i åarna och rätt årstid. 


Mr Big Guy är stadig, robust och hård. Han hugger hårt och visar upp ett beteende som passar bra till uppsynen: tjurig, tuff. Någon av fiskarna skulle kanske kunna tas för blank, men vi vet bättre. Det som många kallar ”blank” just nu är lekvandrare med svagt utvecklade färger. Men den största skulle nog ingen ta fel på. Och ta en titt på fettfenan. En magnifik, äkta fettfena från en lika äkta, vild öring. Simma åter och leta reda på din å, du vackra fisk. Glimma vidare i guldbrunt och var försiktig med den där kroken du har där fram. 


Tips: fiska med omdöme och måtta nu när det är 90 (?) procent lekvandrande fiskar runt kusten. Deras kostym må tåla en del, men de kan fara illa av mjölksyran. Glöm inte heller förbudstiden från 1 oktober.
Själva flyttade vi vidare och hittade andra upplevelser. Men det … ja, det är en annan historia. 

(Tack för rapp fotoassistans, Kenny!)

Drömmar slår in på havet

Den gröna ön. Det blåa havet. Årets Drömresa, i regi av ABU Garcia och Fiskejournalen, går till Irland. Väl här konstaterar vårt lilla team att det är lika fantastiskt som utlovat. Efter ett par dagars fiske och upplevelser är ögonen stora av intryck, magarna mätta av gudomlig mat – men framför allt: armarna värker lite efter tuffa duster med hårda fiskar. 

Nu kan jag inte skylla min sporadiska blogguppdatering  på den här resan. Jag gör avbön och ber om ursäkt. Jag har fiskat hemma också – och ändå inte skrivit ett jota om det. Förlåt. Eller så har det bara vait skönt för oss alla? I vilket fall som helst kommer här några snabba smakprov från ett land som har det mesta en fiskare kan önska. Mer läsning om äventyret kommer kanske här, men definitivt i något kommande nummer av Fiskejournalen. Väl mött.   



 Blåhajarna framkallar adrenalin i blodomloppet, svettpärlor i pannan och mjölksyra i musklerna.

 Känslan, när man står och fajtar en haj och  ser de graciösa delfinerna leka runt oss. Obetalbart. 


 Hårdhuggande, guldskimrande, kaxiga blekor. Action som drar mungiporna bakåt.  


Den hemlighetsfulla, superstarka och stentuffa havsålen – conger. Wow. Vilken fisk.

Fortsättning följer … 🙂

Korallröd avslutning

Sensommarvärmen ligger kvar och lockar. Det finns fisken som tillhör hösten, eller kylan. Och så finns det saker man måste uppleva i mystemperatur. Träden börjar anta en lätt gulbrun nyans i det mörkgröna. Kalendern ljuger inte – det är snart september. Fast ännu lever sommaren i oss. Och i vissa av fiskarna. varken Kenny eller jag behöver övertalas till en tur. Inte Stefan heller, så snart är vi tre. 



Abborrarna får första prioritet. De är inte helt lättövertalade, men å andra sidan ger vi oss inte så lätt heller. Det knycker fint i spöt när en tung abborre drar iväg. Vattnet är nästan ljummet, även när solljuset börjar dala en smula. Snart åker någon extra tröja på. Luften känns höstsval, men abborrarna är heta. Jag tänker posera lite lagom snyggt, då Stefan får en större fisk. Titta… den smyger vi upp där bakom. Dubbelhugg royal. 


Så är det dags. Lättare tackel, känsligt flöte och liten krok på delikat matchspö. Jag tvingar in sällskapet på grunt vatten, där växtligheten skyddar och några eftertraktade metearter huserar. I alla fall i teorin. Jag lånar ut något flöte och vi skrider till verket. Det är ständig aktivitet. Den lilla godbiten i guld – sarv – står för det mesta i centrum av händelseförloppet. Oavsett om du metar eller inte: håll med om att få fiskar är så visuellt läckra i sin enkelhet. Guldskimmer och korallrött. Natten är iskall och fuktig. Tankarna flyr till snålblåstens kuster och gråa dagar. Men, stanna gärna en liten stund till, hördu sensommaren.