Gädda och abborre – kom ihåg förbudstiden

En liten påminnelse, i vanlig ordning så här års: Gädda och abborre är fredad i kustvattnet kring Gotland från 1 mars till och med 31 maj. Skulle någon stolt fisk av dessa båda sorter hugga din krok måste du varsamt och så snabbt som möjligt sätta tillbaka dem. Rapportera gärna fångster eller iakttagelser – de kan vara till stor nytta!

Det där med att fiska och släppa åter fisk får ju då och då kritik. En del är befogad, mycket är trams. Att påstå att en fisk lider mer av att släppas tillbaka än att slås ihjäl är naturligtvis hårklyverier och dumheter, men min korta diskussion här handlar mer om att återutsatt fisk klarar sig bra om den behandlas väl. Många studier på gädda har tydligt visat att de klarar återutsättning alldeles förträffligt. När det gäller fiskar som lax och öring är det lite knepigare. Tänk på det när du  vill släppa en blank öring tillbaka i havet. Slemskiktet är känsligare, fjällen lossnar lätt och en öring som hålls över ytan är en avsevärt sprattligare fisk än en gädda i ett gällocksgrepp (vilket är huvudskälet till att jag är tveksam till s.k. C&R-tävlingar på öring).

En god sak är dock en skotsk studie som Fiskejournalen citerar här: Den http://fiskejournalen.se/goda-resultat-av-ekofiske-i-river-dee/ visar att legendariska älven River Dee fått ett uppsving efter att man infört restriktioner för ett mer hållbart fiske. Av de 140 laxar som ingick i studien överlevde samtliga, vilket säkert tyder både på korrekt hantering av laxarna och att fisken tål en del. Hur som helst: om du får en fisk som du måste släppa tillbaka (gädda och abborre under förbudstiden, till exempel) eller en annan om du vill släppa tillbaka: så hantera den försiktigt och rätt. Ingen av oss gör rätt hela tiden, men vi kan alla försöka tänka efter lite extra. Och just det: ät en och annan fisk också. Det är gott och nyttigt. 🙂


Debatt: när bägaren rinner över

Vad är en öring värd? Hur mycket är ideellt arbete, enträgna försök och starka förhoppningar om en bra framtid värt? Jag vet att det inte finns några riktigt bra svar. Jag vet att saken är komplicerad. Men jag vet också att jag mellan varven är så innerligt trött och ledsen på att det fiskevårdsarbete många av oss bedriver viftas bort som flugor av dem som inte bryr sig. Jag vet att jag måsta säga något om det hela.Tankarna nedan är delvis mina, delvis synpunkter från er – mina bloggföljare. 


Ett nytt exempel, som fick bägaren att rinna över just nu: 
I dag upptäckte jag att en bekant lagt ut en bild på sju döda öringar. Alla fångade på nät. Texten till bilden förkunnade att nätfiskaren bakom fångsten minsann hade så bra fiske att denne slängde i näten dagen efter. Ytterligare fem öringar fick plikta med sitt liv. Inalles alltså ett helt dussin öringar på två dagar. 
Förutom att uttaget är på tok för stort, är det problematiskt att ett antal människor, däribland vår landshövding, visar tummen upp. Problem. Stort problem. 



För det visar att vi ännu idag, år 2013, tvingas slåss mot den gamla sanningen att en död fisk är en bra fisk. Trots larmrapporter om döda hav, utfiskning och miljöförstöring. Är det inte konstigt att det aldrig vänder.

Det handlar inte om att fördöma någon enskilds människas val av sysselsättning. Det här är en fråga om allmänt förnuft och omtanke − att tänka utanför sin egen lilla sfär. 
Jag förenklar ytterligare ett snäpp: tänk om alla, oavsett om vi vore nätfiskare eller spöfiskare, skulle plocka upp tolv öringar på två dagars fiske. Även om vi inte fiskar så ofta, hävdar att vi är fler som delar på fångsten, eller har andra argument som ska rättfärdiga det hela, så är matematiken busenkel. Det är på tok för mycket fisk. De vilda, vackra, gotländska öringarna skulle helt enkelt ta slut om alla gjorde så. Alltså ska ingen göra så. 

Vi ska fortsätta att fånga en och annan fisk och äta upp den, men vi ska, förbaske mig, lära oss att hushålla med naturens resurser, visa respekt för människor i vår närhet och skaffa oss kunskap om det ekologiska samspelet − annars har vi inte ute i naturen att göra. Det är en plikt att bry sig om den natur vi använder för att roa oss i. Rader av döda öringar (oavsett om de är fångade på spö eller nät) är en bild från det förflutna. Vi borde veta bättre. 

Så här ska det se ut. Även långt in i framtiden. Fler borde se det här och lägga ihop ett och ett. 


Så, vad gör vi? Jo, fortsätter att informera, berätta, prata och upplysa alla som inte har insett hur allt hänger samman. Man kan inte tvinga alla till fiskevårdsarbete eller till stilla kontemplation vid en lekå, för att de ska bli upplysta och omvända. Men det finns stunder då jag drömmer om att det gick att göra så. För det bästa sättet att få färre fiender är ju att göra dem till vänner. Egentligen vill de flesta av oss samma sak: vi vill vistas i den vackra naturen, krydda med spänning och då och då fixa en matbit. Kan vi bara komma ihåg det så finns det hopp. 

Så, en gammal sensmoral får avsluta den här debatten: ta inte upp mer fisk än du behöver till middag, eller möjligen ett par middagar. Bunkra inte upp fisk och sätt varsamt tillbaka annan fisk. 
Får du för många i ett nät, så släng för guds skull inte i nätet dagen efter igen! Har du fångat en öring med spö och slagit ihjäl den behöver du inte slå ihjäl fler. De behövs där ute, öringarna. Vett och sans åt alla. Nu!

 

Det är synd om människan

De kommer snabbt. Och brett. Men de är utsatta. Som om det inte räckte med att de behöver kämpa mot strömmen, mot svåra passager och tuffa omständigheter. Här och var lurar illasinnade människor också. Jag blev uppringd häromdagen av en man som bestört berättade det jag har hört flera gånger nu – nästan varje år vid den här tiden. En man på östra Gotland (som inte har yrkesfiskelicens och således inte får sälja fisk!) skryter om abnorma, närmast absurda, mängder nätfångad öring.
Jag fick hundra i ett sätt och har väl tagit 300 nu”, skryter tokgalningen. 
300 öringar! Om han så skryter och egentligen ”bara” fångat 150 så är det ändå så illa att man vill gråta och skrika ilsket på samma gång
Observera att jag inte alls försöker framställa varenda nätfiskare som notoriska öringsutrotare. Men den här mannen är definitivt en sådan, om utsagorna stämmer. Antagligen är han brottsling också. För inte äter han hundratals öringar? Han säljer dem förmodligen = olagligt. Han kanske lägger för långa rader nät (olagligt)? Mest hoppas jag att han inte finns. Att han är en ond sagofigur bara. 


Det som alltid känns så hopplöst är att den här typen av människor inte respekterar det vi andra bryr oss om och vördnadsfullt värnar om. De ger blanka fan i morgondagen. De roffar åt sig, skrävlar om galenskap och verkar inte begripa den enklaste matematik och logik. Egentligen skulle man omvända dem genom tvångsarbeten i åarna, då de skulle förstå vidden av sitt beteende. Och kanske skulle de till och med fatta tycke för den häftiga fisken, som simmar upp i små vattendrag, år ut och år in, för att förse havet med lika vackra varelser. Ja, om de får chansen alltså. För, fastnar några hundra lekmogna öringar i nät, så betyder det att det inte blir så mycket till lek eller så många yngel från de närliggande åarna. Usch.  

Ok. Vad kan man göra åt eländet? Tipsa Länsstyrelsen om du ser/hör något misstänkt. Bevittnar du brott (t ex fiske i förbudsområdena, otillåten försäljning av fisk, felaktiga redskap etc) gör en polisanmälan, eller ring Kustbevakningen. Tipsa också Länsstyrelsen vid sådana fall. Ju fler vi är som uppmärksammar problemen, desto större chans att något går att göra åt det.



Jag byter raskt ämne. Tiden är knapp mellan fisketurer, jobb och andra intressanta ämnen, så jag får komprimera lite. Gädda. Grönaktig, argsint, underbar fisk. Sparsamt förekommande längs kusten. Men de finns där ibland. Jag rekommenderar att släppa alla åter. Men den som verkligen vill behålla en matfisk bär tänka sig för. Kom ihåg att alla gäddor fångade i Östersjön som är under 40 cm och även alla över 75 cm måste släppas tillbaka. Man får bara behålla tre stycken.
Inte för att jag tror att mer än någon promille av den här bloggens läsare skulle bonka en gädda och släpa hem till kastrullen, men kom ihåg att även upplysa grannen, fasters bror, fisketuristen och vem-det-än-må-vara om den här regeln. För det verkar inte riktigt ha gått in hos gemene man att det här är en lagstadgad regel.


Det är synd om människan. Hon hinner inte läsa och lära sig allt. Men med lite god vilja går det att ta till sig ganska mycket information och med ännu mer vilja kan man sprida den. 

Bildkavalkad från svala norr

De första höstlika vindarna drar in från havet. Det gör att jag vädrar roliga möjligheter i många avseenden. Jag tänker också tillbaka på nordligare äventyr. Kanske gör jag det för att slippa fundera på det vansinne som planeras i Ojnareskogen, där Nordkalk har planer på att gräva sönder vitala delar av norra ön för kalkbrytning.

Att grundvatten äventyras, starka naturvärden skövlas och djur blir hemlösa hör liksom inte hit. Inte ens de närboende böndernas oro och protester betyder något. Inte heller det absurda faktum att vår förre miljöminister lät lobbyister påverka honom till en lagändring (!), så att Nordkalk kunde få igenom tillståndet har hjälpt för att stoppa vansinnet ännu. Men slaget är inte förlorat än. Googla och läs på – om du inte redan gjort det. Det är en miljö- och rättsskandal av obegripliga mått. Vi lever i en cynisk marknadsekonomi, som oroar mig djupt.

Jaja. Om framtiden ibland ser dyster ut får man leva på ljusa minnen för att samla kraft. Och i Miekak var det sannerligen kraft, styrka och hopp.  

Alla foton nedan: Josef Anderberg & Nicka Hellenberg.



Precis som i Ojnareskogen är vattnet så rent att man kan dricka det. Och gott är det. Obegripligt gott.



Regn eller rusk. Rödingar och öringar måste ändå äta. Ibland lurar vi dem att äta fel saker. 
Innan solen dyker ner bakom glaciärbesmyckade berg letar vi oss nerströms. 

Vatten. En urkraft. Så mjukt och hårt, så stilla och så vådligt rusande.

Vissa fajter förlorar man givetvis. En förlorad fisk, en vunnen erfarenhet. 
Och då och då en belöning som hämtad ur en saga. Torrflugefångad röding av härligaste snitt. 

Tack till Fiskejournalen, Volvo, Sameo, Miekak fiskecamp, Josef Anderberg & Jacob Enander. 

Lek- och jakttid för många

Oj. Tiden rusar. Mycket fiske, mycket annat. Bloggen fick en rast några fler dagar än beräknat. 

Det pågår jakt i havet.
Havsöringsfiskarna är  många på vissa sträckor. De simmande varelserna är själva på jakt – efter något lämpligt att äta. Spöförsedda herrar, plus några damer, försöker bena ut vad som kan få vaksamma, aktiva fiskar stt välja rätt (eller fel, ur fiskens perspektiv).

Något mejl gör mig uppmärksam på att alla inte lever som de lär, eller pratar. Erfarna havsöringsfiskare som förespråkar försiktigt uttag, ses tydligen poserande med en hel drös döda blankingar. Man bör vara försiktig med att fördöma och dra förhastade slutsatser, så jag säger som jag brukar: det brukar räcka med en fisk då och då för att äta sig mätt. Mer behöver man ju egentligen inte, eller hur?


Glädjande är det istället att hitta stora stim av lekvandrande mört, id och abborre. Sån’t där kan jag stå och kika på i timmar – fastän spöna ligger i bilen och jag egentligen ska åka och fiska på annat håll. 





På andra kuststräckor pågår annan jakt. Lekmogna gäddor letar lämplig partner och lämpligt substrat. Förresten: missade du artikeln i Gotlands Allehanda? Micke med gäddfabriken (ett ämne och projekt som jag själv är en smula delaktig i…) bjuder på en trevlig lektion. Se här!


Förbudet mot att fånga gädda på gotländska kusten (1 mars -31 maj) finns till för att skydda en fisk som vi förut tog för givet, men som idag bara dyker upp sporadiskt. Det finns några små, glädjande undantag. Speciellt i lektider händer det att gäddan samlas i större antal, på liten yta. Det är meningen att de ska få vara ifred. Därför blir jag själv rätt förbaskad och besviken när jag hör hur sportfiskare skryter om åtskilliga gäddor, fångade i ett av de kända lekområdena.
Läser ni det här kan jag meddela att ni framledes bör vara beredda på att farbror Kustbevakningen också hälsar på. Du som har tips på den här typen av dumheter får gärna tipsa mig också, så tipsar jag vidare vid behov. 




Fångar du en gädda under öringsfisket så ska den returneras snabbt och varsamt. Rapportera gärna fångsterna också. Förbättring av gäddbeståndet startar med samlad kunskap. 

Lek försiktigt där ute. Håll huvudet kallt och inkopplat. 


Dåliga beslut som lever länge

Vid det här laget känner du nog till min syn på saken. Men jag tänkte fortsätta att proklamera för mer levande och naturlig miljö och färre kortsiktiga beslut som förstör och förgör. När man ville skapa odlingsbar mark grävde man bort myrar och fina, ringlande åar. Visst fick man en del odlingsbar mark, men också en minskad mångfald av växter, djur och fiskar. Dessutom eutrofiering och vattenproblem på köpet. Många enfaldiga beslut har fattats långt in i modern tid.

I dag passar jag på att citera Lasse V – både i ord och bild. För, precis så här är det:


”Ett av våra stora misstag – massiva utdikningar av sötvattensmiljöer, som i det här fallet sen länge har satt den naturliga hydrologin ur spel. Här skulle ett naturligt gotländskt vattendrag ha kunnat slingra sig fram i ganska maklig hastighet, med naturens eget reningssystem intakt, och med fungerande biologiska processer. Istället har vi fått en nedsprängd ”canyon”, tiotalet meter under markytan, skapad för att så snabbt som möjligt bli av med allt överskottsvatten. När torkan sen sätter in under sommaren måste man se till att man har byggt ordentliga dammluckor! Så här stora ingrepp är komplicerade och dyrbara att återställa.”

Foto: Lars Vallin



Etiska tankar i regnet

Så kommer regnet. Bitande kallt, lite lätt på tvären. Men nyss var det snö och ishalka på vägbanorna, så jag klagar inte. Jag kastar istället. Den första öringen sitter snart där. En hona som lekt och nu simmar runt för att äta upp sig. Jag krokar av henne och släpper henne åter. En snabb mobilbild får duga. Snart en piggare och argare hanne – även den lekfärgad. Den är stark och motsträvig, trots sina ganska sargade kropp efter kampen i lekån. Jag hoppas på något blankare och förflyttar mig. Men även här är det en lekfisk som hugger. Under spöspetsen, förresten. Jag blir rätt skraj, men skrattar snart istället. Så en stor rackare som ser brun och sliten, men ilsken ut, när den missar mitt bete och försvinner i en gigantisk virvel. Jag flyttar vidare, men det är en annan historia.





Jag funderar över den senaste tidens debatt här på bloggen. Det här med etik och moral är inte alltid lätt. Eller fel och rätt. Bara en sådan sak som uttag av fisk och vilken fisk vi tar upp … För att generalisera är det ungefär så här: den gamla tidens sportfiskare, liksom många nätfiskare, gör ingen skillnad på öring och öring (eller ”lax”, som de tyvärr brukar få heta här på ön). Man tar upp de man fångar, slår ihjäl dem och äter upp dem, alternativt skänker dem åt grannarna. I de tråkigast förekommande fallen slänger man dem någonstans. En fisk som fångas ska dö, lyder grundtesen. Sportfiskare med lite mer erfarenhet och lite mer kunskap i ämnet vet att fisk som ska leka bör man låta vara ifred. Man brukar också tänka att en fisk som har lekt bör släppas, eftersom de är magra och i dålig kondition. Det är ju en sund tanke. Återstår då problemet med att tyda vad en lekfisk, eller en utlekt fisk är. Jag blir ibland förvånad över hur sportfiskare som skulle kunna kallas rätt erfarna visar upp bilder på tydliga besor/utlekta öringar som de kallar ”blanka”. Nä, förresten: jag blir ofta förvånad.


Jag säger det igen: en blank fisk/blänkare är en fisk utan minsta färg på sidan, företrädesvis med helt vit buk och ljusa fenor. Den är inte mager med stort huvud. Den är INTE lite lätt violett eller ljusgul på sidan. Men är det verkligen bättre att slå ihjäl en blank fisk, som ännu inte har lekt någon gång, men som förväntas göra det nästa höst, eller hösten därpå? Är det inte bättre att ha ett visst uttag från den samling öringar som redan har klarart leken och spridit sina gener för framtiden? Tja, dels kan det vara så att vissa fiskar aldrig leker, eller åtminstone inte tänker göra det på ett tag ännu. En fisk som lekt och överlevt (till skillnad från fisken längst ner här på sidan) kommer förmodligen tillbaka till ån snart igen. Vi vet att de liksom hajat galoppen … 


Och så kan man ju se det så här också: en fisk som blivit blank och i toppkondition igen (så gott det går) efter leken – och det sker i regel INTE under vintern eller tidiga våren efter lek, fast vissa tycks tro det – kanske är en lämplig måltid ändå. För, som sagt: den har spridit generna, ätit upp sig och är säkert rätt god. Men, mitt fall är en nyligen utlekt fisk värd att få knapra spigg och strömming ett tag innan den hamnar i stekpannan, eller innan den ännu hellre återvänder till lekån igen.
Många utlekta fiskar dör. Det tillhör naturens skeenden och är helt i sin ordning. De som klarar sig kan väl få en chans till att lägga rom och mjölke?




Ok. Så om det nu, med den här retoriken, är mer korrekt att bara ta en och annan blankfisk – kan man då ytterligare utveckla resonemanget till att bli någon form av hållbart ekotänkande? Inte helt säkert, men min inställning ser ut ungefär så här: Jag älskar att fiska. Rätt eller fel. Jag tillbringar en hel del tid på kusten för att jag mår bra av det. Dessutom vill jag då och då äta det jag fångar – men det är ingalunda huvudsyftet till mitt fiske. Jag fiskar för att det är kul fast jag gärna äter en och annan fisk. Om jag inte är hungrig, behöver fisken till i morgon, eller kanske redan fått en matfisk under de senaste veckorna, så släpper jag mina fångade fiskar. Jag försöker också använda den här välmenande ”fiskrasbiologin” till att i största utsträckning ta odlade fiskar till middag. De är ju isatta för att fångas, inget annat. Dessutom vill vi absolut inte ha dem i våra åar, där de kan ställa till det med sin snäva genetik.


En odlad havsöring kan ha klippt fettfena, men behöver inte ha det. Men nästan uteslutande har de en knäckt, eller bockad och till synes skadad ryggfena och ofta deformerade bröstfenor också. Skadorna får de av ett svampangrepp i odlingarna – och i förekommande fall av att irra runt i kassar och tråg och skada fenorna.
Ju längre tiden går, ju mer jag ser av min närmiljö, ju mer jag upplever av naturens imponerande kraft, desto mer vill jag värna om den natur och de djur som lever runt mig. I öringens fall betyder det att jag värnar om den vilda, unika stam av gotländska öringar som är resultatet av moder naturs fantastiska urkraft och ett antal fiskevårdande (sportfiskande) människoras hårda, ideella slit under decennier. Det är något att värna om och vara stolt över. Därför blir jag förbannad när jag ser huvuden från rensade leköringar (eller utlekta stackare) på en strand där näten nyss vajade, eller när jag hittar en bild, på ett sportfiskeforum, föreställande fem döda Gotlandsöringar på ett biltak.


Bara så det är sagt: Jag är absolut inte fulländad, eller ofelbar. Jag gör mina misstag. Jag har efter hand ändrat inställning till både det ena och det andra, vilket jag antagligen gör många gånger om, även i framtiden. Jag försöker bara navigera i fisketillvaron, på ett sätt jag anser är funktionellt och moraliskt försvarbart.


Allmosor som slutkläm: Ät fisk. Ät inte för mycket vild Gotlandsöring. Kasta inte sten i bräckliga glashus. Var rädd om djur, natur och medmänniskor. Tro inte att allt är skarvens och sälens fel (för det är det fanimej inte!). Koppla av.

Oro för miljön och framtiden

Jag sticker emellan med lite miljöengagemang.  Jag har inte för avsikt att bli politisk, eller att förminska dem som trots allt vill att vi ska ha en kalkindustri på Gotland. Men … Se programmet. Tänk. Fundera.  


  Reportage%20om%20Nordkalk
Själv är jag djupt oroad. Hoppas miljöoron visar sig överdriven. Men lik förbaskat smakar det illa i munnen när en industrigren med lobbying och pengar kan köpa regeringsbeslut i vårt fria land.

Bloggvila och tankegångar – uppdaterad

Jag upptäckte, med lite god hjälp, att det saknades några ord och någon viktig mening nedan, så jag har uppdaterat inlägget en smula.

Nej, jag har inte gått under jorden, eller under vattnet. I vattnet har jag däremot varit en hel del – och även bredvid. Men bloggen har fått vila av några skäl jag tänkte ventilera.
I mina funderingar över bloggens fortsatta öde har jag faktiskt vacklat lite. Skälen är många. Tidsbrist är ett. Men mer tongivande är förstås den senaste tidens diskussioner och egna funderingar omkring det hela (läs förra inläggets kommentarer t ex). Jag har förstått att min lilla oansenliga blogg är en av de bidragande orsakerna till en massiv sportfiskeinvasion runt ön. Den ökande tillströmningen av fiskare är inget nytt fenomen. Jag – och många andra – har ändå tyckt att det varit mest kul och nyttigt med en massa havsöringsfiskare på kusten. Nu är jag mycket mer osäker på om det bara är bra. Speciellt när fisket dessutom varit rätt uselt (för nästan alla). Jag funderar helt enkelt på om det är så smart att fortsätta slänga ut digitala lockbeten när kusten ser fullsmetad ut.
Under tiden har jag prioriterat att fiska, må gott och helt ignorera att dela med mig av det hela. Vi får se. Jag funderar vidare – och fiskar vidare!


Diskussion om regler, uttag och fiske
En liten upprepning av det som till slut verkade framträda i alla kommentarer tidigare kan vara på sin plats. Det kom en hel del goda synpunkter, några mindre genomtänkta och lite anonym pajkastning (som alltid i digitala forum…). Jag blev mest förvånad över att så många (även via ett antal mejl) har så dålig koll på regler och lagar.

En kort sammanfattning: Det fria handredskapsfisket är en makalös frihet för sportfiskare i Sverige. I korthet betyder det att alla får fiska gratis i de fyra största sjöarna och i Östersjön, bortsett från fredningsområden, fredningstider och några andra småbestämmelser. Sen kan man förstås tycka att det är hål i huvudet att man som privatperson exempelvis inte får släpa en vobbler efter en roddbåt, men gladeligen kasta ut 180 meter (!) nät runt Gotlands kust. Nätfisket på Gotlandskusten var för övrigt fritt redan innan det fria handredskapsfisket infördes 1985.

Fisket på kusten regleras via författningar från Fiskeriverket. Lite enkelt uttryckt kan FiV ändra reglerna på kusten om det finns tillräckliga skäl, till exemepl fiskevårdsskäl. Ska vi nå dit (vilka nu ”vi” är) bör det finnas användbar statistik, goda skäl och hållbara motiveringar. Jag skulle inte alls påstå att det i första hand skulle handla om pengar, eller om ovilliga tjänstemän, som någon tyckte.
Tvärtom ligger till exempel fiskvården, med satsningen på att restaurera små vattendrag för lekande, vild, öring i absolut framkant här. Mycket tack vare ett antal entusiaster, som inte bara gör det i jobbets kostym, utan dessutom lägger ner kopiösa mängder ideell tid. Heder åt alla som engagerar sig år ut, år in, medan vissa bara nyttjar resursen och gnäller lite mellan varven.

De flesta av mina fiskekompisar, kontakter inom klubbar, Länsstyrelsen etc förordar nog ungefär samma sak: vi behöver någon form av begränsning när det gäller uttaget av fisk. Exakt hur det ska gå till är svårare att sätta fingret på. De flesta sportfiskare är också rörande överens om att nätfisket borde begränsas. Fördelen med sportfisket är förstås att det är möjligt att släppa tillbaka fisk som förhoppningsvis överlever och att dessutom välja vilka fiskar vi tar. Nät dödar skoningslöst.
Men, vilket är viktigt: jag (och många med mig) är också helt övertygade om att sportfisket numer tar en ansenlig mängd fisk. Nätfisket har inte ökat de senaste åren, snarare tvärtom. Men sportfisket har ökat exponentiellt. Att tro att sportfisket inte står för en stor del av uttaget är inte bara naivt, det är också farligt. Vi blir inte trovärdiga om vi bara gapar åt ett annat håll och blundar för vår egen del i det hela.

I lite andra ordalag: försiktighetsprincipen brukar vara en bra utgångspunkt. Vi VET inte hur mycket fisk som tas upp, men det finns farhågor om att det är för mycket – oavsett vem som tar upp den. Räcker resursen? Hur ska vi hantera det? Det hjälper inte att peka finger åt andra hållet, utan vi behöver agera smart och hjälpas åt. Hade vi inte haft det fria fisket skulle vi förmodligen haft ett antal enskilda fiskevattensägare som satte P för vårt fiske. En liten baksida med fisket i dag är förstås avsaknaden av (vissa) lagstadgade regler (som maxuttag), rapporteringstvång, eller annan statistik som kunde hjälpa oss framåt.

Okej då. En liten snabb rapport från gårdagens hyperkorta fiskepass: Jag och Niclas fick varsin liten som gick snabbt åter. Ett par rappa hugg och någon virvel intill draget gav också lite puls. Efter att jag lämnat vattnet för andra bestyr släppte Niclas tillbaka ytterligare en och hade några kontakter. Häpp!

Budord för kustfisket

Öringträffen är i antågande. Antalet fiskare på ön är just nu stort. Inte bara Öringträffen lockar förstås, utan ljuva april och öringsfisket i stort. Jag tänkte därför göra en liten snabb sammanfattning av fisket och påminna om några saker, samt ge några etiska budord.

Några fina firrar har kommit upp, både grunt och över lite djupare partier. Några menar att fluga, eller dobb och Gulp, är grejen. Andra framhärdar i färgglada spinnbeten. Testa och tänk utanför ramarna! Vattnet är fortfarande kallt för årstiden, vilket gör att många kammar noll, men åter andra springer på massor med fisk. Då gäller det att ha huvudet påskruvat. Således dags för lite tjatig, men välment etik:

Budord nummer 1: Behåll inte en massa fisk, kanske ingen alls – om du inte tänker tillaga den på kvällen. Har kompisen just fått en? Ni kan kanske dela…

Snälla, var rädd om beståndet av vild, vacker havsöring. Rykten om ett (större) sällskap som behöll över 20 öringar gör mig ledsen och mycket besviken. Det är inte sportfiske, det är slakt.

Budord 2. Under tävlingen, eller under vanligt fiske, kliv inte ner i vattnet framför någon som fiskar. Välj en annan plats, eller fråga dem som redan är på plats om du kan fiska bakom, eller åt andra hållet.

Budord 3. Fiska inte/gå inte i fågelskyddsområden, kör vägarna, inte vid sidan av, respektera skyltar och regler. Visa hänsyn mot markägare – och mot medmänniskor överlag.

Budord 4 – Rapportera! Snälla, rapportera till mig, eller till någon annan som är inblandad i fisket på Gotland, hur mycket fisk ni fått och hur många ni valt att behålla. Det är bara för att vi behöver siffror på fisket runt ön. Det kan hjälpa oss alla att bevara och utveckla sportfisket. Just nu är det lite high chaparal som inte gynnar någon egentligen. 

Budord 5 – Ha kul och ta det lugnt där ute. Det ska vara kul och trivsamt att fiska.