Under örnens vingslag

Dimman lättar på vägen ut. I en vind, aningen tuffare än utlovat, som kyler ansiktena, tar vi en kopp kaffe och spejar omkring. Ensamma. Knappt en levande själ. Jo, två havsörnar smyger på sniffhöjd, längs en gammal stenvast. Vi undrar vad de har i kikaren. 
Två sekunder senare lyfter ett par hundra gäss från fältet. De har anat vad som är på gång och örnarna blir utan frukost ett tag till.


Vassvikar, som spränger in i landskapet som stora yxhugg är inget man är bortskämd med på Gotland. Den vass och ag som växer gör det oftast på ankeldjupt vatten, eller på land. Istället har vi en stenig, karg, hård och rå kust. Inte alla lär sig älska den. Men folk som jag, eller Kenny – vi är födda med den här känslan i blodet. Vi växte upp här och återvänder alltid hit. Vissa dagar är det nästan bekvämt att fisket är segt, eller svårt att genomföra i väderförhållanden som styr och ställer. För då kan man hänge sig åt spaning, foto, fika i blåsten och kontemplation. 



Vi stannar upp, förhäxas, njuter, när vi ser ytterligare ett knippe havsörnar dra iväg. tre, fyra, nej fem. Den sista som lyfter är en riktig bjässe, med vit stjärt som är ett flaggspel mot klarblå himmel. Vi sänder några tankar åt alla människor i stugorna som aldrig ser det här. De som lever sitt liv genom Facebook, eller i stadens sus och dus. Ett par doser av det där är också trivsamt. Men att vandra genom livet och aldrig få känna vingslagen av en örn i brackvattnets gränsland, eller plocka en svamp i en mustig skog, är inget annat än en gigantisk förlust. 

Hur som helst. Det här är väl en fiskeblogg? Jodå. Men så mycket mer. Antagligen precis som jag – jag är så mycket mer än en fisketok. Men fisketok är jag. Och när det smäller till i spöt, när en stark fisk vrider sig, eller simmar tillbaka efter att vi sagt hej – då myser jag. När vi hittar några gamla saknade kamrater (av arten Esox lucius) blir det extra skoj. Jag har sagt det förr: gäddan är min speciella älskling, men den har också varit hårt trängd runt ön. Den börjar komma tillbaka på vissa platser, men saknas lika tragiskt på andra. Får du en – släpp den varsamt åter och hör gärna av dig med information om fångsten.


En morgon gryr. Vacker som en septemberdag, men kall så att den faktisk påminner om november. Förresten behöver det inte bli vinter i år. Vi har haft mer än vi behöver de senaste åren, tycker jag. fast lite väta saknas fortfarande. Våra fina havsöringar har börjat sin vandring upp i åarna. Jag får äran att räkna in en stadig hona på 72 centimeter. Nu får vi hoppas att hennes gener lever länge och skapar stadiga arvingar i många år framöver. I skrivande stund är mörkret kompakt, men fiskedrömmarna ljusa och yviga. Så småningom vankas äventyr på annan ort, men det blir nog några besök på hemmakusten innan dess

Tack till Kenny & Rickard för fotoassistans. 

Metallicgröna expresshugg

Häromdagen hemma. Nu i ett annat familjärt område. Blekinge och gäddfiske är något jag ofta går och suktar efter. Och dessa goda ting i kombination är ofta en fullträff. Skärgårdsmiljö, men inte på det sättet som på många Oskuststräckor, där ytterskärgården ruffa miljö snabbt förbyts till innerskärgårdens djupa vikar med vass och färgat vatten. Här är det lite mer som vi öbor känner igen oss i. Men ändå inte. Tångbeklädda bottnar, storstenar, havsslipade klippor och hård vind som både river och ger liv.



Den här gången blöter jag krokar och beten i delvis nya områden av den här vidsträckta skärgårdskusten. Vi håller oss mitt i vindögat, där nordanvinden rister och drar. Men bakom små kobbar, eller en liten udde som sticker ut, finns lite lugnare vatten. Där navigerar vi fram mellan förrädiska storstenar och nästintill osynliga grundflak. Svårt. Men fullt av gäddor naturligtvis. Här kan de metallicgröna torpederna ligga i bakhåll lite överallt. Och det gör de. Verkligen. 


Efter första dagen är jag aningen mör i axlarna och min inflammerade armmuskel värker. Händerna är såriga efter avkrokningar och gällocksgrepp. Jag är också särdeles lycklig. För, god tillgång på gädda gör mig barnsligt uppspelt och fiskeförhäxad, men jag är också lycklig för miljöns skull. Så här ska ju kustvatten se ut. Tjyvtjockt med rovfiskar som mår förträffligt. En havsörn sveper iväg, en fiskgjuse cirklar över oss redan i hamnen och någon sälsticker upp sin nos lite här och var. Och så dessa hugg! Gäddor som skjuter ut ur tångruskorna i expressfart och får ryggmärgen att klia av välbehag. Gädda. Drottningen!