Alternativ fångst

Den evige eldsjälen och nestorn i Fårösunds Sportfiskeklubb, Bertil, har sin vana trogen jobbat med åarna och kollat upp sina fenprydda telningar. En dag lyckades han också fånga några orädda lekfiskar med kameran. Det är alltid ett skådespel. Och ingen dålig fångst. Öringarna verkar inte ha så mycket emot att hamna i rutan. De har en del annat att fokusera på. Här startar ännu fler liv, ännu fler vackra och ståtliga fiskar som vi med blandad framgång kommer försöka att överlista om några år. Det är i alla fall min plan.

I skydd av mörkret

Mörkret är tätt. Trädens grenar dansar rumba i kulingen. Inne i skogen plaskar två män målmedvetet fram i åns strida ström. I pannlampornas sken är det bärnstensfärgat vatten, mörka skuggor av flyende fiskar och skummande vatten som korsar deras väg. Lyckligtvis är det men on a mission. De två envetna ekologerna Micke och Nisse räknar öringar, fångar öringar, mäter och märker öringar. Och släpper givetvis tillbaka alla öringar.
Jag är lika barnsligt förtjust och fascinerad varje år. Det är märkligt. Hur moder natur kan ge öringarna den instinkten, kraften och förvandlingsförmågan. Plötsligt en dag simmar den silverblanka torpeden in mot land, byter dräkt och kämpar för liv och död upp i ån den en gång kläcktes i. Den tåliga kostymen hjälper när den slåss mot andra artfränder, mot grenar, mot framforsande vatten och mot rullande stenar och grus. Anlagen förs vidare, nytt liv planteras formligen i bäckens syresatta miljö. Om den överlever gör den om samma resa en annan gång. Kanske nästa år, kanske om tre år. Kanske inte alls. De lekvandrande fiskarnas liv är magi. I mörkrets tystnad är det nästan trolldom.

En nyfiken räv tittar intresserat på, lite på avstånd. Herrar ekologer traskar vidare i strömmen. Åtskilliga fiskar kontrolleras, returneras och beundras. Det är med viss frossa vi ser hur stora vissa exemplar är. Var håller de hus när de är silverblanka och vi dänger med våra drag längs kusten? Långt ute till havs där de lägger på hullet med hjälp av skarpsill och strrömming antagligen. Eller så gäckar de oss – bara för att de kan, liksom.

Det är nog lite som på den mänskliga dansarenan.Det finns praktexemplar som får omgivningen att snegla lite extra. Här finns hela registret. Från tuff och bredkäftad buse till smidig och nätt liten prickfisk. Och visst är de elaka hanarna imponerande, med krok, svärtad buk och slitna fenor. Men vi fånler nog som mest när en mjukt formad hona, med gulligt litet huvud och glansigaste dansdräkten hamnar i håven. Vilken perfekt varelse. Snart lämnar vi havsöringarna ifred. De har viktiga saker på agendan. Kaffet i bilen smakar ljuvligt.

Lekkamrater sökes

Fiske i all ära. Ibland är det intressant med bara fisk. Som att ta med barnen på strövtåg i naturen och smyga längs ån för att se naturens magi. En glasklar, solig dag med blankvatten på havet är ändå ingen dag att ödsla för mycket fisketid på. Såphala spänger och doften av skog, havets glitter i bakgrunden och rödrosiga kinder är en perfekt utflyktsförpackning.

De skygga havsöringarna håller sig förstås helst på avstånd när ljuset är skarpt och rörelserna längs ån är lättavslöjade. Men vi hittar ett par till slut. En liten rackare som pilar iväg i en liten djuphåla och en betydligt större som bidar sin tid under några överhängande grenar, svår att få korn på med kameran. De vissna löven ser ut som tvätt som hänger på tork. Öringen ser mer ut som om den väntar på mer regn – eller varför inte några lekkamrater i passande storlek och antal.


De kommer. För när det mörknar dyker öringar upp från tomma intet, tycks det. De kommer naturligtvis från havet och forcerar den lilla bäckens hinder med målmedvetenhet och kraft. Öringens lek i små vattendrag är en höjdpunkt på hösten. Har du tid och möjlighet ska du inte missa chansen att hänföras och imponeras av moder natur – och av salmo trutta. Kom bara ihåg att smyga, klä på dig varmt och komma ihåg att du är objuden gäst, inte lekkamrat.

Den däringa naturen

Jag kommer tillbaka till det mest hela tiden. En viktig beståndsdel i fiskets svårbeskrivna njutning är den extremt närvarande naturen. Som exempel: en blåsig dag på kusten då nordvästan piskar upp skum och jackans luva fladdrar. I hårda vindar och klart väder spejar havsörnar. Sidensvansar sveper fram i kvittrande flockar och stararnas samling – inför resan söderut – bildar täta moln över buskagen där kaninerna skuttar fram.

Här i mitten av naturen sitter man med en kopp kaffe (känns det bekant?) och bara spejar, lyssnar, drar in dofter och känner livet både existera och passera. Naturfilosofi? Ja, men det är ju just det jag menar.

Utan naturens påtaglighet skulle jag inte uppskatta fisket lika mycket. Så är det. Jag blir ibland lyrisk av tacksamhet. Vi är så förbaskat lyckligt lottade i Sverige. Oändligt många vatten där vi kan blöta kroken. Kanske saknar vi vissa av superfiskarna som engelsmännen metar i någon ”gravel pit” eller möjligen blir det fler gösar för holländarna när de kajkar runt och kör vertical jigging i kanalerna. Men de har inte den här makalösa stillheten som vi ibland glömmer bort att uppskatta. Nåja. Vissa av oss verkar istället inte kunna släppa ämnet. 😉 Och, jadå. Jag överdriver. Det bjuder jag på.

Men så spritter rastlösheten tag i lemmarna. En längtan efter det där härliga draget genom spöt, in i nervbanorna. Vi släntrar ner till böljan och kastar loss. Snart står vi med adrenalin och breda flabb. Det hugger. Mitt i naturen.

Stormkänslor och strandningar

Lite kuling friskar upp. Och för våra silvriga vänner i havet kan det vara en skjuts i rätt riktning. Ja, de silvriga, som nu är gulbrunrödglänsande och prickiga, med arg uppsyn från käkkrokar och ögon som lyser rött. De arbetar frenetiskt utanför torra åmynningar i väntan på att meandrarna ska fyllas och bli farbara. Visst vore det bättre om det fanns naturliga vattenmagasin som kunde förse åarna med tillräckliga mängder vatten. Havsöringarna skulle inte behöva ta köbricka och simma sig trötta på grundvattnet. De skulle kanske leka tidigare, generera fler avkommor – för att nu nämna några positiva följder. Men nu är verkligheten som den är. Och tills vidare kan man inte göra annat än att titta på och hoppas på några rejäla regnoväder. Helst en dag då man inte cyklar till jobbet, dock.

Vågorna brassade på mot stranden. SMHI hade förutspått värre väder än det som Gudrun kom dragandes med häromåret. Riktigt så illa blev det inte, men det ven ganska duktigt kring öronen och mössan levde farligt på kalotten. Utanför en av de viktiga Gotlandsåarna transporterade vindarna det vita skummet flög ända till skogsbrynet.

Långt in mot land, egentligen själva land, simmade de av och an. Kraftiga, atletiska öringar. Som om de hade blivit ditkommenderade av självaste öringsöversten och nu inte visste till eller från, i väntan på nästa order. Ett tag tror jag att mina tårfyllda ögon (jag vet inte om det berodde på kulingvinden eller naturmuppig känsloamhet) skådade åtminstone 30 öringar på en och samma gång.

Det fräste i vattnet av pilande fiskar. Ryggfenor, stjärtfenor och strömlinjeformade huvuden av bastanta öringar korsade fram i strandbrynet. Jag kände plötsligt att det kalla vattnet minsann nådde mig till vaderna. Svalt och lite irriterande i skosulan. Men jag lät mig själv stå där och dumglo. Djupt betagen av ett mäktigt skådespel. För det är vad det är frågan om. Ett skådespel av naturen själv. Makalöst. Imponerande. Och … alldeles underbart.

En hane, fokuserad på sin livsuppgift att föra generna vidare forcerade fem centimeter vatten på pur vilja. Men det höll på att sluta illa. Förblindad av sitt uppdrag förutsåg han inte hur illa det kan sluta när fenorna bara har sand och sten att tampas med. Inget vatten som bär, inga vågor som knuffar på. Utelämnad till ett slags mini-ebb-och-flod som obarmhärtigt lämnar kämpen i sticket. Men med en stålvilja, sannolikt programmerad av gener som anpassats genom årtusenden, tog han ny sats. Han gjorde ett par krumsprång och lät slutligen en bred stjärtfena vispa den tröttkörda kroppen tillbaka till havet. Nästa stora våg, nästa chans, nytt försök att komma tillbaka till sin födelseplats för att själv sluta cirkeln. Det är stort. Min promenad tillbaka till bilen kändes ynklig, trots att jag lutade mig i motvinden och skyddade pupillerna mot stickande hagelkorn.