Jultraditioner

Jag lät fortfarande julskinka och sill smälta när Krille rapporterade in fina blänkare från kusten. Trots ganska stilla och platt vatten hade han haft jagande och attackerande silverpilar både efter och på betet. Ett par landade fiskar som kunde få den mest svårflörtade släktingen på julmiddagen att skina upp fick mig att vibrera i mitt stinna och lätt fryntliga tillstånd. Men räddningen fanns runt hörnet. De obligatoriska juletidsutflykterna var förprickade i kalendern och snart stod jag där igen.

Det första försöket i stentuffa västvindar gav inte utdelning. Jo, två små miniatyröringar – efter en dags nötande i vågor som ömsom slog kaskader över huvan, ömsom lömskt sipprade in under jackans nederdel och så småningom fuktade insidan av vadarbyxorna. Jag tackade mildvädret och förbannade den följare som var av hyfsad kaliber, men som inte ville hugga, trots trugande med kastdobb och fluga när dragen gick bet.

Så gryr en ny dag. En timme blir ledig just när eftermiddagssolen visar sin bleka cirkel. En naken mark brinner av den låga solskivan. Några guppande viggar driver i viken och ett sträck av svanar sveper förbi över min inkapslade kalott. Vinden är betydligt svagare, men tunga vågor av Östersjökraft spolar in över mig där jag försöker nå några stenar med mitt drag. Efter några tiotal kast nyper den på. En stark och ursinnig hoppare. Blänket sticker genom solbrillorna och spöt står i sprättbåge. Jag hinner smyga ut ett ”äntligen” mellan ihopknipta läppar innan den gör sig fri i en spektakulär volt. Attans (eller något annat …). En riktigt fin blänkare. Den hade smakat maffe både i fotoalbumet och på middagsbordet.

Den rumlande och tumlande besan som hugger en kvart senare ger inte samma spänning i maggropen, men det är ändå en vacker fisk som snart får jaga vidare bland vågskummets toppar och dalar. Nu är traditionen upplevd, men önskningarna inte uppfyllda. Snart blir det nya försök efter jägarna i skummet. Hopparna från undervattnet. De kromblänkande havsöringarna.

Falnande prakt

Lekande havsöringar är mäktiga att iaktta. Styrka, fokus och en rå hänsynslöshet i all grace. Granskar man en stolt lekvandrare i närbild är det både en vacker och elak syn. Den bärnstensfärgade kroppen som glittrar i ljuset. Sidorna beströdda med röda, svarta och vita prickar. Hanarnas rejäla krok. Havsöringens bästa partykostym för tuffa duster i forsen skrämmer och imponerar på samma gång.

Novembermorgonen är grå
och fuktmättad när jag möter upp kamraten Krille på klintkusten. Det börjar dra lite från söder och vattnet sätter fart in över stenarna. Vi har ganska omedelbums ett par små miniöringar både på och efter dragen. Vi kastar vidare med kustpluggar i dova färger. Ut mot hårda vågbrott. Vattnet slår tungt mot bröstet och sätter balansen på prov. Vid en förflyttning får jag använda armen som stöd mot storstenarna för att inte ta ett inte så frivilligt dopp. En lätt känning, vevstopp och hårt mothugg. Och så sitter plötsligt något tyngre på kroken. De första snabba rusningarna höjer förhoppningen om glittrande vitsilvrigt. Men när de sega skakningarna från sida till sida avslöjar en gråaktig fisk sjunker axlarna en aning. Fast en sådan här fisk var nyligen finklädd i parningsskrud, full av mjölksyra från hårt lekarbete i strömmande sötvatten. Nu är den åter på jakt i bräckvattenshavet för att växa och få tillbaka toppformen. Den lever ett utsatt liv. Vi försöker behandla den så vänligt och snabbt som möjligt.


Tillbaka. Väx till dig. Bli blank och fet. Undvik krokar och nät så är du strax åter i ån i gåbortstassen. Havsöringens livsfaser och anpassning till sin miljö är en av de saker som gör den imponerande.

Det blir inga fler fiskar bland vågorna. Nästa ställe. Nästa hundra kast och nästa förhoppning om att den där gigantiska superblänkaren ska kasta sig över betet och begrava trekrokarna i mungipan, omöjliga att skaka loss i vildsinta hopp och rusningar. Snart kommer den. Snart.

En paus som smärtar en aning

Visst försökte vi. Vi tappra. De tillresta vännerna fick en hård dag med isande nordanvind som kylde ner förväntningarna till samma temperatur som kinderna. En tappad firre var det enda som höjde gradantalet ett litet, ynka ögonblick. Vi avslutade dagen i lä på motsatta kusten. Mest för att få lite andhämtning. Men ett par glas av ett utsökt franskt Syrah-vin i stugvärmen gjorde ändå kvällsavslutningen till en särdeles skön historia.


Jag tog en paus från fisket ett par dagar. Jobb, några trevliga fester och en hel del annat tog musten ur kalendern. Timmarna tog slut, helt enkelt. Då passade trevlige tandläkaren Micke på att slå till med årets havsöring. Kanske hans livs öring, för den delen. Nästan åtta modiga kilon. Se själv här. Vilken drömfirre. Man bugar, bockar och grattar. Fast givetvis kan jag ju inte låta bli att fundera på om jag placerade den där pausen på helt fel dag. Jakten på den stora går vidare. Och den får man inte i horisontalläge i soffhörnet.

Kulingsilver

Det blåser friskt. Men inte så hårt att man bör stanna inomhus. Och när jag ändå har vägarna förbi några heta ställen går det inte att motstå en rapp vadning ut i vågorna. Skummet blåser av vågtopparna i en riktning och de tunga vattenmassorna träffar benen och magen i en annan. Dagar som den här bekräftar definitivt alla tecken på att man verkligen lever. verkligheten förstärks en smula.

Det smakar salt i munnen efter tio kast och jag börjar tro på möjligheten. Några stenar en bit ut på den grunda sträckan ser lockande ut. De täcks nätt och jämt av vattnet när det drar sig undan mellan vågorna. Turbulensen syns tydligt på kastavstånd.

Fyra-fem kast mot stenarna och så suger det tag i betet. Den lilla blanka raketen går till väders, men kroken sitter. Jag kanar upp öringen på, land, konstaterar att den är blank och fin och har sin fettfena i behåll. Ingen knäckt ryggfena, ljusa bukfenor som avtecknas vagt mot en kritvit undersida. Vacker och stark för sin storlek. Hon är inte riktigt 60 centimeter lång, men helt klart lovlig att dinera på.

I skrivande stund ligger några färska öringskotletter i ugnen, omgivna av hackade oliver, paprika, schalottenlök och olivolja, plus ett par stänk citron, salt, peppar och några örter. Havets skörd värmer fint i höstkvällen.

Stockholmare invaderar

Gråvädret ligger som en tung hinna över nejden. Ett lätt regn driver fram längs kusten. På håll ser det ut som snöflingor, men det verkar mest vara en illusion för att hålla vettigt folk inomhus. En vind som vridit över till sydlig har lugnat ner vattnet. På en del platser är det fullt av skräp i vattnet, på andra ett perfekt smygljus för luriga öringar.

Jag vadar ut och känner tillförsikt. På med något mörkt. Rödsvart, till exempel. Efter knappt fem kast drar det till med härlig kraft. Den nyper på riktigt långt in bland strandstenarna. En, två och tre gånger på raken går den till väders. Sen några karakteristiska skakningar, en kort rusning och ännu ett hopp. Snart ligger den på landbacken och får en skoningslös bonk över huvudet. Kanske inte den absolut silvrigaste fisken jag skådat, fenorna är inte kritvita, men ljusa, och handen blir full av fjäll. Fast när det uppenbarar sig att den saknar fettfena är det ingen pardon. Den blir mat.

Ingen fettfena betyder utsatt, odlad Stockholmsöring. En rymmare, eller en flyttare. Eller kanske bara en långväga gäst. Ska man verkligen behandla gäster på det här viset? Ja, det har inte att att göra med någon missunnsamhet. Det är inte svar på tal till alla de bättre bemedlade storstadsfräsare som gärna skaffar ett pittoreskt litet vitkalkat hus att tillbringa sommaren i och parkera åtminstone sportbilen och SUVen intill. Du vet, de där som köper det där stället du gärna själv skulle lägga tassarna på … 😉 Nej, det är en annan femma, det här med öringarna.

För nu kanske öringarna känner för att ta en liten pittoresk å i besittning. Eller: ”tänk att få knapra lite gotländsk tånglake under några veckor per år. Det vore väl riktigt nice. De har så’n gullig, salt smak.”

Nä, det är fortfarande inte missunnsamhet som gör att jag gärna klubbar och med berått mod äter upp Stockholm stads utsatta öringar. När de börjar visa lektendenser och simmar upp i våra små åar för att blanda sina odlade anlag med våra gotländska öringars hyfsat genuina och vilda dna-strängar blir det lite problem. Och det säger sig självt att jag är mer rädd om de förmodat vilda och Gotlandsuppfödda prickfirrarna som strax ska tillbaka för att utöka beståndet.

Men å andra sidan skulle en fisk i den här kulören antagligen hamna i pannan – oavsett släktträd. Den skulle nog ha växlat till lekkostym vid det här laget om den hade planer på att bättra på beståndet i höst. Så, bonkbonk. Mat på bordet. Färsk och god fisk.

Den här cityrymmaren visade sig vara en fisk utan lekplaner. Inte tillstymmelse till rom i magen. Men i några andra magar kommer den att göra sig gott.

Leta luckor

När morgonen gryr ruskar vinden i husgaveln så det knakar. Snöblasket far fram i parallella stråk längs marken – och än mer längs trädtopparna. Morgonkaffet låter sig sköljas ned i sakta mak. Tankarna snurrar runt som virvlande lönnlöv. Det var ju just den här dagen då öringarna skulle betvingas ute på kusten. Nu är det ett grått och skummande inferno som effektivt håller mig och alla andra på behörigt avstånd från själva strandlinjen. Kasten kommer på sin höjd att nå dit man i vanliga fall klafsar runt med filtklädda vadarskor.

När vinden dessutom är nordlig, eller nordostlig, förvandlar den ofta havet till en grumlig och svårfiskad soppa. Men i dagsläghet för den kyliga vinden också med sig lite kallare och havsöringsvänligare temperatur. Alltid något gott i det onda.

Nä, fiskedagen blev ingen fiskedag. Men när även dagen efter är blåsig och isande kall finns ingen återvändo. En lucka uppenbarar sig i arbetsschemat. Skrivbordets högar makas försiktigt undan och jag ger mig ut på jakt efter helt andra luckor. Små gluggar i vattenvolymen där det inte bara virvlar döda växter i ett kaffe latte-kolorerat brus. Återkommande Gotlandsbesökaren Niclas är inte sen att haka på. Havsöring är hans gebit, men vanligtvis utspelar sig hans räder i storstadsarkipelagen. Men tro inte att han är bortkollrad på kalkstensstränderna. Han skuttar med ackuratess fram bland raukar och grus.

Vi hittar en udde, en vik och några skumöversköljda stenar som glänser i solglimtarna. Lite vitt på marken får det nästan att kännas som vår. Efter bara några kast landar jag en liten vacker öring. Den räddas till ett fortsatt jägarliv tack vare sin längd. Eller avsaknad av densamma. Silverblank, men bara knappa 40 centimeter. Typiskt. Kanske ännu mer typiskt är det att vi fiskar av samma plats en halvtimme senare och att Niclas snart visslar genom kulingbyarna. Hans spö kutar rygg och snart hojtar han efter håven. Min håv. Foto först – sedan håv, lyder den tuffa regeln för dagen. Men allt går vägen. Den olivgröna gladsaxen sitter idiotsäkert i havsöringens mungipa. Vi garvar i kapp. Ungefär 2,5 kilo silver bländar i en annan lucka. Molntäckets tillfälliga glipa. Dagens sensmoral får bli att det kan löna sig att leta efter luckorna. De finns i ditt schema, i det grumliga vattnet, i molntäcket och i tillvaron. Små andningshål med ny energi.

Red alert – havsöring på gång

Höstens första stålblanka öring har just klivit av efter ett par rejäla luftsprång. I nuläget är glädjen aningen grumlad av ”tänk om …” men i stort sett är det en skön känsla att åter ha kontakt med de starka öringarna. Vattnet höll en temperatur på hela 13 grader, vilket ju är på tok för högt för sådana här fasoner egentligen. Men Micke och jag övertalade varandra till en tur, med förträffliga argument om hur bra det måste vara för arbetsmoralen att smita ut och ta en nypa frisk luft. Saltsänkt luft. Fiskdoftande luft.

Mickes påslag när jag stod med kameran i handen gav nerv. Några minuter senare smäller en riktig paradfisk på mitt framvinglande bete och visar hela sin breda, vita kropp över vattnet två gånger. Den andra gången visade den dessutom prov på effektiv dragförlust. Skak-skak, bara. Jag skrek, tjöt och garvade. Det gör man alltid när höstens första urstarka öring är på kroken. I en kalkgrumlig ficka av turbulent vatten hittade vi dem idag. Var är de i morgon? Och var är man själv i morgon?

Micke ångar på. Har inte karl’n raketmotor som hjälpmedel där bak? Jag kan inte tolka situationen annorlunda.

Sommarsilver existerar

[Du vet väl att du kan klicka på bilderna för att se dem i lite vettigare storlek?]
En het dag följdes av en afton, mild som vanilj och len som silke. Det sista fiske man egentligen borde ha tänkt på var väl havsöringsfiske. Men rapporterna hade talat om kontakter med starka fiskar i solnedgången. Micke och jag tvekade. Öring ska man fiska i busväder. Det ska baske mig bralla på vind och bita i kinderna. Händerna ska domna och vadarskosnörena stelna. Tufft och smärtsamt. Annars är det faktiskt inget öringläge. Sådetså.

Men å andra sidan: Lyckosamt fiske bygger ofta på att våga testa nya teorier. Våga göra tvärtemot. Och dessutom är fiske roligt om det är lite överraskande. Vi övervann rädslan. Vi vågade och stod plötsligt under klintkusternas kalkgråa skuggor och svingade mot horisonten, där solen hovrade i molnen. Med t-shirt och alldeles för varma ben i vadarbrallornas tillslutna värld vandrade vi med stora fånleenden mot skymningen. När den avgående Gotlandsfärjans svallvågor spolat bort värmen från min kropp begav jag mig mot land för att låta kameran fånga det mina ögon registrerade. Världen var extra vacker. Det är i denna stund Micke plötsligt ropar till. Ett svagt rop, men ett rejält böjt spö. Minsann!
Visst finns öringen där. I solnedgångens svaga jaktljus söker den sig till grundvattnet för att jaga, äta, växa. Det är förstås helt logiskt. De flesta havsöringar patrullerar säkert en bit ut under stekande badväder. Men de flyr nog sällan längre än maten. I blåstångens skogar är det tjockt av tångräkor och märlor. Dagtid kan man smälta käket och jaga strömming eller tånglake några hundra meter ut. Piece of cake, för en vältrimmad havsöring. Jag är övertygad om att det mesta som gäller somrigt öringsfiske är förbisett. Vi har bara skrapat på ytan. Duktiga danskar var till exempel lyckosamma silverjägare medan vi tröga svenskar fortfarande stod och dängde med alldeles för tunga plåtdrag och drillade sjögräs. Samma danskar var åratal före oss med nattligt sommarfiske efter den här typsika kallvattensarten – havsöringen. Det finns versioner och varianter av allt. Våga testa, våga misslyckas. Vinn allt!

I mörkret, så mörkt det nu blir i sommartid, vandrar vi åter mot bilen. Taktiken, som var en icke-taktik, var helrätt. Dum, men alldeles fantastiskt härlig. T-shirtsöring i badvatten. Fiske är inte klokt. Det är inte klokt så kul det är.