Regndroppstempo

Sommaren är väl inte riktigt vad alla hoppats på. Hittills. Det kan ändra sig. Det svala, ostadiga vädret inbjuder inte heller till ljumma metenätter, men det finns ju annat fiske … Jag hinner och orkar inte prestera så många blogginlägg, men har ändå krokarna vässade. Tids nog, så.

Som lite mellanmål tänker jag bjuda på en liten exposé i arter. Det händer att sällanfiskare hör av sig till mig och undrar lite över vad de fångat. Ett par arter man ofta blandar ihop är mört, sarv och id. Alla tre finns i ganska talrik mängd i gotländskt vatten – och givetvis även på andra håll i landet. 

Alla tre låter sig gärna luras medelst mete och beten i olika former och storlekar. Sarven kan – sin lilla buttra uppsyn till trots – vara en riktigt odåga som glupskt slukar det du presenterar. Iden är en rovfisk när andan faller på. I större storlek är den en riktig fiskjägare. I mindre storlek tas den ibland för mört. Men mörtens större fjäll, röda ögon och ettrigare sprattel brukar kunna vara skiljetecken. 

På bilderna nedan ser du i tur och ordning: mört, sarv och id. Alla i modest storlek, men alldeles nyfångade och roliga att trixa upp på lätta grejor. Men det är klart, under sutarmetet är de här fiskarna mest till förtret. Aldrig är man nöjd. Är det inte vädret så är det arten som är åt pipan. Mitt filosofiska (filosofi-fiskeliga) råd är: njut av stunden. Den kommer inte åter. 






Beredskap och minnen i stolen

Dofterna är så bekanta. De för mig tillbaka i tiden. De väcker minnen till liv. När jag vandrar med ryggsäck, spöfodral och matsäck mot vattnet är det doftstråk från nu, men känslan från förr. Betande djur, spirande växter och vårvarmt vatten. 

På plats i stolen är det ännu fler nostalgiska spår som får mig att känna fiskefrossa och samtidigt slappna av. Mäsk. Majskorn i en nyöppnad burk. Sprayer och boost-medel. Jag tar kvällens första kopp kaffe och drar in den kalla luften i näsan, medan mäsket förhoppningsvis lockar in sutarna till min valda plats. 

Ja, den där vinden. Väderinstituten talade om svag vind från ett håll, medan verkligheten är frisk vind från ett helt annat håll. Det är ruggigt. Snart har jag dubbla lager av allt – inklusive mössa. Om det är isande vindar eller stundande lek som gör sutarna knepiga vet jag inte, men det dröjer innan den lilla flötestoppen vickar till för första gången. 



Jag höjer beredskapen. Ställer kaffekoppen åt sidan och fäster mina ofrånkomligt åldrande ögon på det lilla flötet. Snart lyfts det en centimeter eller två och viker av en liten, liten bit åt sidan – allt på några tiondels sekunder. Jag krokar och har snart en pigg och knubbig sutare i håven. Den känns ljummen. Vattnet är trots allt varmare än jag anade. Men luften är isande försommarsval. 



Det blir några till, av den rödögda, stridbara och härliga Tinca tinca. Någon tappar jag. Ett par försiktiga napp resulterar i ingenting, men vad gör väl det? Sedan faller natten och jag lämnar min stol, med ännu ett minne format av dofter och upplevelser, av bilden på rullande sutare i ytan och med en kall nästipp. Jag vet att jag snart är tillbaka igen.


Skoningslösa hugg

Det är de där skoningslösa fiskjagarhuggen som får mig att ändra mig. För egentligen tycker jag att majvärmen inbjuder till annat. Må det vara mete i en bekväm karpstol, fika på verandan, eller fotoutflykter bland lummig och skir grönska. Men, långt där inne i minnesbanken finns tidigare års erfarenhet lagrad. De knallhårda huggen från öringar som tillbringar stor del av sin tid till havs. Där jagar de fisk och kommer bara tillfälligt in mot våra stränder. Fast när de väl gör det …  
Jag har övertalat mig själv och sitter snart på en sten vid strandskvalpet och sippar kaffe. 

När det knycker lite i draget anar jag oråd. Hade jag hellre kunnat göra något annat, nu när näbbgäddorna är här? De flesta följer bara, men ett par stycken hugger, fastnar, skakar loss, eller följer med in. 

Snart bidar jag min tid med att njuta av den varma solen som hittar sin väg ner mot horisonten. Jag äter min matsäck, tar en kopp stärkande java och bestämmer mig för att taktiken resten av kvällen får bli att fokusera på ett litet område, där kanske ätmaskinerna från det stora blå rör sig mot i skymningen. 

Det gör de. Första kastet efter fikapausen ger ett hugg som är så hårt att jag nästan blir rädd. Upp kommer en drygt 60 centimeter lång öring som antagligen lekt i höstas, men nu blivit ljus och tjock. Jag krokar av den och gör ett par kast i samma riktning. Det smäller till på det efterlängtade fiskjaktsmanéret än en gång. Öringen går till väders och försöker göra sig av med draget.


Eftersom kamera, matsäck och allt annat ligger strategiskt placerat en bit bort lyckas jag tråckla fram grejorna och få en bild. Öringen simmar åter och jag traskar ut igen. Lite längre bort. Samma visa. Det rusar välgörande adrenalin i min kropp – dock farligt vanebildande. Fisken är stark och pigg, säkert i samma storlek – över 60 cm och stark. Jag krokar av den ute i vattnet och fortsätter försiktigt längs sprickor och stensamlingar.





Snart kröns aftonen av det hårdaste av rappa hugg. En kraftfull öring hoppar upp över vattnet, rusar iväg mot slirbromsens tappra försök att säga ifrån. Det här är en riktig kämpe. Fullmatad med fisk från havet, med temperament och envishet. Men kolfiberklingan vinner i längden. 72 centimeter silverskapelse av bästa snitt. Tjock, tuff och målmedveten. Just sådana här fiskar och sådana här hugg kan man vänta länge på – vilket man brukar få göra också. 


Öringen är kritvit, med ljusa fenor, så vacker att jag njuter av att bara se den simma iväg så det skvätter om det. Fulländning.
När en räv, med en nyfångad kanin i munnen, sneglar ner på mig från strandbrinken står jag bara och ler för mig själv. Den här naturen. Den är oersättlig. Det blir bara en liten öring till, innan jag släntrar tillbaka. 

Flykten från kusten

Ta det inte så bokstavligt. Jag har återvänt. Men, ska jag vara helt ärlig så blev det lite för mycket här hemma ett tag. Bloggandet fick vila, medan jag i mitt inre utkämpade en svår strid. Så många infekterade debatter och så mycket okunskap florerade och spreds hej vilt i sociala medier. Min hemmakust trampades nästan sönder och samman av hitresta och bofasta. Trängsel är, som du kanske vet, inte min cup of coffee. Så jag beslutade att ligga lågt ett tag. Fiskar gör jag. Men lusten för bloggande och kommunikation försvann en stund.


Mot legendariska vatten. Under en långhelg fick jag istället både möjlighet och anledning att fly fältet, när jag och de andra i Team Abu Garcia blev inbjudna till en årlig och mycket gemytlig sammankomst. ”Gemytlig” är ett ord som yngre läsare kan behöva slå upp. Gör det. För ordet är värt att användas. Oftare.

En halvdag tillbringade jag på egen hand i det kanske mest legendariska av legendariska vatten i södra Sverige – Mörrumsån. I gassande sol och mysväder var det dock dålig fart på fiskarna. Men att få svepa ut ett überklassiskt Toby i den här ån är en lisa för själen. Jag tappade en hyfsad öring, som bet efter att Toby singlat omkring nerströms i pool 5. Därefter låg jag på rygg i gräset och såg både gröngöling och kungsfiskare svischa förbi, medan kaffet gav mig ny styrka. Magiskt.  



Det huvudsakliga målet var dock att få gå en match mot rovfiskarnas rovfisk – min största fiskkärlek i livet (tror jag): gäddan. Fiskar som den här ovanför gör mig alltid lika uppspelt och fylld med vördnad. Vilka jaktmaskiner. Vilka fulländade predatorer. 

Vi fick två heldagar av hårt dängande på omtalade, nästan mytomspunna Eriksberg. Denna Blekingevik, som alltid finns på gäddfiskares näthinnor. 

Fast när det ser ut som på bilden ovanför är det inte lätt. Ja, alltså: Det är väderläget jag talar om. Herrarna återkommer jag till. Stiltje, eller lätta krusningar, lite regn och en tid då leken både pågår och kanske nyss avslutats, kan betyda segt fiske. Vi såg gäddor i alla storlekar. Många. Ofta. Det högg och det petades, men de som kom upp var mestadels små – trots ansträngningar med allehanda metoder och beten av varierande storlek, form och även kulör.

Men, kul var det. Bilden ovan visar dessutom två mycket välkända och meriterade herrar, som jag fiskade ihop med hela, eller delar av dagarna. Tobias Fränstam och Anders Forsberg. Vilka rävar – på varsitt sätt. Många skratt blev det. Ja, en del gädda också. 

Allt mindre handlar mitt fiske om resultat eller särskilda mål, även om jag också sätter upp sådana ibland. Men när det är en helg i njutningens tecken, så är det viktigaste att ta hand om den där njutningen. Gäddorna ska få sig en match igen, det lovar jag.

Tack för en kul helg, alla teamkamrater som kunde delta (ni som tyvärr inte kunde vara med: vi ses nästa gång!) – Tobias Fränstam, Anton Tsvetkov, Anders Forsberg, Bo Hall, Evelina Henriksen, Niklas Lundgren, Adrian & Jonas Lundberg
Sist, men absolut inte minst: Olle Lidesjö och ABU – grymt arrangerat, som vanligt! Stort tack!

Från det ena till det andra

Vågorna är obarmhärtiga. Jag skakar nog lite bekymrat på huvudet när Fredrik, alias ”Spratt-pappan”, anländer. Vi ska testa ett par timmars svingande under en vacker vårsol, dock i de där vågorna, som sagt. Omutliga. Tunga. 


– Där borta vill jag egentligen fiska, säger mitt fiskesällskap.
Han pekar på  några manshöga vågor som visar raseri mot strandstenar och grus. Det är inte att tänka på. Jag förslår en annan sträcka, där det till och med ser fullt möjligt att både vada och fiska. Fredrik är tveksam. Inget favoritställe, menar han. Men jag kan vara envis. Åtminstone när det gäller två saker:
1. att rekommendera fiske på ställen där jag vet att det är bra (ofta platser jag fått åtskilliga fiskar på), 2. när det inte finns någon annan möjlighet.

Min gissning är att det bara dröjer tio kast innan Fredrik ändrat uppfattning om mitt lilla ställe. Bakom de värsta vågorna, lite i skydd från den sega, hårda ström som drar oss i sidled, har en magnifik silverjägare hittat hans bete. Jag har just påbörjat en hopplös vandring ut mot vågbrotten. Det blir till att vända och hala fram kameran. Härligt!

Det är en välsvarvad tjockis. En praktöring. Vild, av bästa gotländska sort, så den simmar snart åter. Vi inser det lönlösa i att fiska särskilt mycket längre här. Vinden lägger sig allteftersom, men sjön går tung och strömmen i vattnet är närapå i paritet med en isländsk älv. Där stannar inga öringar kvar.

Ombytlighet är kustens signum. Ett par dagar senare åker jag på soloräd i gråväder och gammal sjö. Stora delar av kusten har losslitna växtdelar som gör vattnet prickigt. Där går det inte att fiska. Till slut hittar jag ett ställe där några småttingar hugger omgående. När jag har konstiga knuffar på betet och sedan krokar något tungt och rullande misstänker jag en trött efterleksfisk. Det är det på sätt och vis, men av en helt annan art.



Id. Flera stycken glupska kustidar hittar mitt drag innan jag drar hemåt. Den största är en bastant hona, lite mager efter leken – men 59 centimeter lång. Hon är en glupsk fiskätare, precis som havsörnen där uppe, som vågat sig ut i blåst och regn. Jag gör salut åt den ståtliga fågeln och tar sista kaffeslurken i bilen. Snart är det nya upptåg.

Nedanför tussilagon

Stegen går genom ängar av blåsippor. Vinden är svag, fågelsången påtaglig. Stenarna flyttar sig klapprande ljud när jag kommer ner i en liten slänt intill Östersjöns glittrande yta. I solljuset har små gula överlevare slagit rot. Tussilago. Vårtecken overload. Härliga tider. 

Havsöringen påminner lite om tussilagon. Den är en överlevare. Kräver inte mycket för att ändå klara sig, frodas och förgylla tillvaron. I våra pyttesmå åar vandrar de upp, leker och för släktet vidare. I kall, stökig Östersjö simmar de i jakt på mat.

När jag och Kenny knallar ner på en strand dagen innan är det kladdigt av losslitna växtdelar i vattnet. På en liten fläck, där det ser bättre ut nyper dagens enda fisk på. Jag brottas med en utlekt, men stark och vacker öring på sisådär drygt 60 centimeter. Snart simmar den vidare. 

Tillbaka till nutiden. Dagen med blåsippor, tussilago och hopp om värme. Men det är isande kallt i vinden som leker över bräckta vågor – vågor som för övrigt börjar avta och se ganska mjäkiga ut. 

Men, mot det djupare, klara vattnet, där man kan skönja tångruskor vaja av och an finns det liv. Ett par mindre och väldigt alerta fiskar ser till att peta liv i spöbärarens kropp. Jag jublar i det tysta. 



När det drar till mer ordentligt ser jag mig omkring. Står det någon och smygkollar på mig? Det handlar inte om oro för att ett ställe ska avslöjas. Det är mer min önskan om att fortsätta få vara här ute, ensam i det fria. Ensam med elementen. 

Jag har inte mycket till övers för stora samlingar av folk som rusar ner i vattnet och hojtar till varandra, eller åt andra. Det där med kollektivism är bra till mycket. Men mitt kustfiske sköter jag helst i sällskap med någon enstaka god vän, eller ensam. 



Jag leder en silvrig, smärt, men rätt lång och synnerligen vild öring upp i den mjuka gruset, där vågorna rullar. Där befriar jag den från kroken, ser den fräsa ut i vågorna igen och blir sedan sittandes med vågor som gungar mig in i eftermiddagen. Det är ljuvligt. Jag gör inte ett enda kast till. 

Den givmilda naturen

Långsamt stiger temperaturen. Men vårvärme är förstås att ta i. Som så många gånger förr, när påsken annalkas, är det bistra vindar som kommer någonstans norrifrån. Vi vet att det lär bli tufft i dag. Men det finns mycket att uppskatta, även om havsöringarna är svårtrugade. Kenny rattar bilen och jag spanar efter djur. Ormvråk, tranor, grågäss. Kaniner, en hare och två rådjur. Framme på första stoppet ser vi årets första sädesärla kila runt bland strandstenarna. Senare en gigantisk flock vitkindade gäss. Öringar ser vi däremot inte till, så vi gör en förflyttning.


Vi vet det, både Kenny och jag:  i dag lär det bli knepigt. Det handlar antagligen om att hitta små, produktiva fläckar. Eller med tajming korsa jagande öringars väg. Det tar oss åtskilliga fikapauser, funderingar och försök innan vi gör det.


Vi tänker nästan ge upp, där vi vadat över ett parti med fin kulör i vattnet och små vågor som rullar in. Då hugger det. Först för Kenny, därefter för mig. Ytterligare någon hård stöt och rapp attack ger vid handen att det är en liten flock med aktiva öringar som vi har utanför oss. 

Fisken är inte extraordinärt stor, men alert och vacker som en … Ja, som en vild, gotländsk havsöring. Jag lyfter den vördnadsfullt och snabbt ur vattnet, medan Kenny assisterar med kameran, sedan får den simma ut i det blå. För vacker för att ätas, för värdefull för att ha ihjäl. Så känner jag.

När vi tänker fortsätta vår vandring längs kustlinjen får vi syn på ännu ett av naturens vackra mirakel. Alla skulle nog inte hålla med, men för egen del bevittnar jag gärna en säl som frossar på fisk. Det här är ju både sälens och öringens hem, egentligen inte vårt. Sälen har lyckats fånga en bronsfärgad öring, en utlekt fisk. Den stackars fisken sprattlar, men sitter ohjälpligt fast i djurets käftar. Sälen kastar och snurrar med fisken. Den äter, njuter och verkar nästan vilja ställa till en show. Vi blir stående, häpna och uppspelta över föreställningen. Jag förbannar mig själv. Teleobjektivet ligger i bilen. Det här hade kunnat bli bilder som heter duga.

Snart är sälen borta. Kuststräckan är stilla. Här lär det inte hugga på ett tag. Vi åker vidare, hittar varsin liten silverraket, tar en paus i kylig vind och känner oss färdiga för dagen. Naturen har varit givmild. Det bär vi med oss, hem till stugvärmen.


EN PÅMINNELSE
Det är påsk och vi är många som svingar på kusten. Snälla – kom nu ihåg att visa människor och djur hänsyn. Vill du spara en matfisk, så välj helst en odlad. Eller nöj dig åtminstone med en fisk. Träng dig inte ner och fiska där någon redan är på plats. Håll dig utanför fågelskyddsområdena och glöm inget skräp i naturen. Tänk efter före, brukar vara en smart devis. Och glad påsk. 

De två nedersta fotona: Kenny Cronhamn. Översta bilden och all bildredigering: yours truly.

Korta ruscher

Jag gör en kort språngmarsch ut till förrådet. Talgoxen sjunger frenetiskt och solen får hela omgivningen att vakna. Det måste nog bli ett par timmar på kusten. Dessutom håller den fina vinden på att mojna, spår diverse väderorakel.

Draget är knappt blött förrän det drar till. Jag känner omgående att det är något annat är en blank öring i drömformat. Lite segt och argt. Gädda. Hon snurrar och står i, så jag får koppla ett försiktigt nackgrepp medan jag befriar henne. Snabbt tillbaka och förbered dig för lekbestyr, fina fröken!




Hon står inte direkt i något lekområde, men jag förflyttar mig snabbt vidare för att inte störa eventuellt fler av de metallicgröna och ståtliga Esox lucius. En öring följer lojt efter mitt drag. Visar ett svalt intresse. Lika svalt som vattnet efter den kyliga natten – solskenet till trots. Det förmår inte värma mer än lite av ytfilmen.

Men intill ett parti där stora stenar bryter av innan djupet pangar det till ordentligt i spöt. Rullen knarrar och  en bred silversida vräker sig upp ur vattnet. Ajdå. Öringen landar tvärs över linan, dragets krok hamnar i något slags brytläge och fisken är borta. 
Två kast senare: i stort sett samma elände. Jag sneglar mot solskivan och funderar på vad jag kunnat göra annorlunda. Inget antagligen. 



Men så nyper det fast igen. En blank fisk till. Den här gången sitter den på ända in. Jag fumlar fram mobilen och tar en usel bild. Riktigt usel, ärligt talat. Men jag bjuder på det idag. Fisken befrias och jag förlustar mig med kaffe i solgasset. Innan jag ger mig av testar jag samma lilla fläck igen. Och visst. ännu en fisk, men den här gången är det en ganska mager och efterlekskostymerad öring som gungar sidledes tills jag får den närmare mig. Äh, det blir en usel bild till. När vi ändå är på gång, liksom.


Lika rappt som jag ruschade in i flocken, lika fort verkar de ha avslägsnat sig. Några landade, några tappade och några efterföljande öringar inom loppet av en hektiskt timme, sedan noll och intet. 

Jag möter upp kompisen Gustaf på ett nytt ställe. Vi unnar oss en låg pratstund mot väggen på en solbelyst fiskebod, drömmer om både stugor vid havet och kontakt med stora fiskar. 


Havet har hunnit lägga sig rätt platt, så vi tror inte mycket på det. Men snart har vi varsin liten blank filur i linänden. Det blir en skön avslutning. Ovanför våra huvuden sveper havsörnen in, sedan en ensam trana. Koltrasten sjunger en munter melodi i en talltopp och allt känns ganska behagligt – efter alla ruscher. 


Och frosten smälter bort

Morgonen är ett vackert skådespel från frukostbordet. Solljuset spelar över grässtråna. Frostens kristaller glittrar. Vackert, ja. Bra? Nja. En natt med flera minusgrader, vindar som drar ner från polartrakterna. Ingen anledning att hetsa. Det blir minst en kopp kaffe till, plus lite bestyr med jobbet. 


Så småningom är frosten borta. Och jag är på väg. Jag plockar upp den långe, ihärdige och alltid fiskesugne Kenny. I takt med att temperaturen stiger någon halvgrad ökar hoppet. fast, vi har liksom inte den där naiva och hetsiga inställningen till silverjakten. Inte i dag. Lite kaffe i solen, några kast och kanske något hugg. Det löser sig. No stress. 

Men, väl framme dit jag styr fordonet, är det en härlig syn. Härliga små vågor pressar in ett vårvinterkallt vatten mot kustens skinande stenar. Det lär inte vara några höga siffor där i böljan, men färg, ljus och övriga förutsättningar bådar gott. Men ingen fisk biter våra drag på de ställen vi hoppas på. Till en början.

Snart hugger en halvloj efterleksöring mitt drag, som befinner sig några meter ut. Rätt stor, men lite trött. Kenny krokar och släpper en liten gädda. Vi värmer fötterna med en promenad i gruset. Nästa ställe. 


Det ser förbaskat bra ut, men kanske har den kalla natten satt sina spår. Kanske är det vinden. Kanske något annat. Vi kan spekulera där i lä, där lunchen ger ny energi. 

En gigantisk samling knölsvanar betar för fulla muggar över en mjukbotten. Det kan betyda varmare vatten, det kan betyda fisk. Det gör det inte. Nähä. Ut bland stenar och vågor och gneta på. Det kan löna sig. Och idag, i denna härliga vårsol över iskallt vatten, så gör det just det.   

Jag låter draget svepa snett utåt, över vågor, över stenar och tång. Där går en fisk på jakt. Det är en hårt huggande havsöring som visar temperament och jävlar anamma. Rusningar och hopp är fiskens gebit. Den frost som förut nöp i mina kinder och tår har nu gett vika för en värmande och behaglig värme.

Spöt gungar och rullen knarrar, men jag går segrande ur striden. Den är 70 centimeter lång, stadig och välnärd. Snart simmar den vidare. Kenny gratulerar och krigar vidare. Lite längre fram hittar en ny fisk mitt bete. Stark, men rullande seg. En utlekt fisk. Jag släpper den fort och kastar på i stort sett samma lilla fläck. 



Den här gången är det en ny blanking i kompakt format. Härliga tider. Det blir närapå dubbeldrillning när Kenny brottas med en fisk samtidigt som jag krokar loss min sprattliga och silvervita rackare. 

Det blir fort kallt på eftermiddagen. Om det är det avsvalnande ytvattnet, eller en slump, vet vi inte. Men huggruschen är borta. Vi släntrar mot bilen, jag tar en koppkaffe och Kenny gnolar på någon visa. Vårens talgoxar gnisslar i lä. Frosten är på väg tillbaka. 

Nedersta fotot: Kenny. Tack för det!


Njutning – overload

Mina ivriga fötter sjunker ner en smula i den mjuka marken. Knölsvanarna betar innanför inrullande vågor. Och värmen. Värmen! I lä är den högst påtaglig. Som vattnet ser ut är jag rätt övertygad om att det blir en bra dag. Det är egentligen redan en bra dag. Jag är på kusten, solen värmer och fåglarna anländer i stora flockar. 

Först är det ett svart moln. Långt ut över havet växer det sig större, sedan separeras delarna. Fåglar. Lite närmare glänser de i vitt, under den fantastiska solskivan. Hundratals alfåglar. Vårens skådespel. Mitt spö rister till, när jag knappt börjat. Snart rusar och hoppar en blank havsöring. Den släpper. I nästa kast: samma sak. Det är lätt att börja misströsta. Men när en finfin, strömlinjeformad läckerbit på sisådär 66 centimeter kommer med ända in är de tidigare glömda.



Den simmar iväg. Och jag följer med – i alla fall en bit ut. Här händer det grejor. jag ska inte säga att jag tappar räkningen, men det är inte långt ifrån. Det hugger. Silvriga sidor glänser i solen, några lämnar mig i ovisshet, andra låter mig få en närmare koll. Ett par av fiskarna är utlekta, men merparten är oantastligt ljusa och ståtliga. Ett par har stora tånglakar hängande ur munnen. Nu förstår jag huggbeteendet bättre.


Adrenalinet kokar i solvärmen. Men nuförtiden tar jag mig alltid tid till lite avstressning och långa fikapauser. Hur högt tempot än är, hur bra än läget är. Blir jag lyckligare av två fiskar till? Av tre? Fyra? Ja, kanske. Men jag vet med största säkerhet att jag mår oehört gott av att dricka kaffe i vårens första strålar, att njuta av stunden och av att se det skådespel som hav, sjöfåglar och livet i stort erbjuder. Så jag gör det: njuter och tar det lugnt.

Jag rör mig långsamt längs ett parti som har precis de förutsättningar jag söker. Ja, här måste det ske. igen. Och det gör det. Raska, hårt huggande öringar som inte ger sig i varken första eller andra taget. Spöt får jobba djupt och min mun verka ha fastnat i ett vårsmajl. En nästan 70 centimeter kanonfisk kröner dagen. En av de blanka har odlingsskador och får bli mat. Jag njuter ohejdat i mina element: vatten, vind och upplevelser.