En het potatis

En gotländsk havsöring på väg mot lek där den ska föra sina gener vidare och bidra till nästa generation av fantastiska fiskar. Om den får chansen, vill säga.


Ojoj. Det blev en intensiv diskussion.
Det är alltid bra. Roligt nog har mejlboxen fyllts av glada tillrop och folk som peppar, håller med och dunkar lite i ryggen. Det som är lite tråkigare är när någon ger sig in i diskussionen och vägrar kommentera själva ämnet, eller bara ignorerar de raka frågorna. Slingrar man sig runt själv ämnet kan det ju hålla på hur länge som helst.

Undanglidande gliringar och svar som mest liknar ”goddag yxskaft” för ju inte debatten framåt. Men jag låter gärna sådana kommentarer ligga kvar på bloggen. Både för demokratins skull och för att det kastar ett härligt ljus över det alldeles uppenbara … 🙂

Men det slog mig att det kanske finns fler som vägrade förstå – eller missförstod -vad jag försökte säga. Så här kommer en enkel punktlista med mina synpunkter.

  • Jag tycker att det är oerhört viktigt att värna om djur och natur – i det här specifika fallet den vilda gotländska havsöringen.
  • Jag tycker att alla människor ska ha samma rätt till att vistas i miljön och – om de vill – fiska efter öringen.
  • Men jag tycker också att alla som fiskar (oavsett om de använder spö eller nät) ska vara förbaskat tacksamma för att vi får och kan fiska. Därfär ska vi också värna och vårda möjligheten. Hållbar utveckling, ökad biologisk mångfald och ett långsiktigt tänkande är A och O.
  • Att slänga ut rader av nät i nära anslutning till en lekå så här i september är… ja, skitdumt, på ren svenska. Det är allt annat än att vårda och värna om framtiden.
  • Jag känner flera trevliga människor som fiskar med nät. Jag förvägrar inte dem rätten att använda sina redskap – så länge det sker lagenligt och med förnuft. Så är inte fallet i exemplet ovan (och i bloggposten här nedanför).
  • Jag blir ledsen, uppgiven och förbannad när folk medvetet försöker förstöra för alla oss andra. Förstör och skövlar gör man nämligen när man försöker näta bort varenda lekvandrande öring i ett område. Vem vinner på det? Varför?
  • Således: jag drar INTE alla över en kam.

Så. Tydligare nu?
För övrigt blåser det härligt i dag. En svepande, tung vind som för med sig mycket gott. Må gott där ute.

Litet ljus & totalt mörker

Efter en sen kväll med metspön, tungt släpande och allt som hör till är det som en lättnad att åter känna kustens sköna saltfläkt mot ansiktet. Jag får ett par timmar över och bestämmer mig för att göra ett väldigt tidigt öringsförsök. Visst är det lägre temperatur som gäller. Men en vanlig missuppfattning är att varenda öring simmar längre ut till havs i 15-gradigt vatten. Icke. Ingalunda.

För att bevisa det kliver jag i vadarbrallorna och ger mig ut vid en känd och välbesökt sträcka. Den sköna klintkusten ligger dock tom den här dagen. Vattnet känns löjligt ljummet när det slår mott händerna, men vågorna kränger fint in mot land. Efter knappa två timmar är resultatet noll. Inte en fena. Jag tar fikapaus och tänker lägga av. Men för helsicke. Jag vet att de finns här.

Innan jag viker av mot bilen fastnar min blick på det lilla djupa partiet intill några stenbumlingar. Det är ett parti som oftast inte är så hett som det ser ut. Men idag är vattnet här skönt gröngrågrumligt. Inte ogenomträngligt, utan bara en lätt touch av färg, i ett annars klart hav. En sådan chans förspiller jag inte. En snabb koll på klockan säger att jag har tio minuter. Det räcker. Några kast senare knycker det till och säsongens första öring sitter fast i trekrokens grepp. Den är liten och har en antydan till lekkostym. Man skulle kunna säga att den strukit skjortan, men inte knutit slipsen. Kul! En ljus start på hösten. Öringen får förstås simma tillbaka.

Men senare är det mest mörker. När vindarna mojnar vaknar mörka krafter och avgrundsdjupa dumheter till liv i stugorna längs kusten. Nätmarodörerna kliver ner i båtarna och sveper ut dödens garn längs kusten. Och inte nog med det. De passar på att muta in de största åarnas mynningsområden. De försöker allså inte ens dölja det faktum att de är på jakt efter lekvandrande fisk. Den 1 oktober råder totalt fiskeförbud i många områden.

Men nätgalningarna tar tillfället i akt. En sval sommar och möjligheten att fylla nät, frysbox och ett väl tilltaget samvete ger den där lilla, otäcka chansen. Antingen begriper de inte vad öringen är och hur den fungerar inför leken. Eller så ger de blanka fan i det. Oavsett vilket är det för tragiskt att det inte går att stoppa ett sådant här rovfiske med lagliga medel. Så länge de märker sina vajande vakar, håller sig inom lagens råmärken vad beträffar nätmaskornas storlek och nätens totala längd är det inget man kan göra. Annat än att sörja och be för att framtiden innebär ett totalt stopp för den här typen av inskränkt galenskap. ”Husbehovsfiske” kallar man det. Förbannat otäcka och stora hus de måste leva i, säger jag.

En strimma hopp

Mitt i arbetslasset och våryran reflekterar jag åter över mörka tidevarv. I vanlig ordning har jag tillbringat en hel del tid ute i naturen. Det gör ont i själen att se alla uttorkade vattendrag, utgrävda myrmarker och rätlinjiga diken till åar. Det är en komisk tragik att många gotlänningar faktiskt inte ens har ordet ”å” eller ”bäck” i sin vokabulär. De säger rätt och slätt ”kanalen” För det är i de flesta fall vad som blivit kvar av de små vindlande åarna. Utdikningarna, jordbruksmarkindelningen och tämjningen av naturen. Spåren av ingreppen lever kvar länge. Om nu ”lever” är rätt ord i sammanhanget. För många är de fiskar, fåglar och kräldjur som dukat under, eller får finna sig i ett liv i skymundan. Alldeles för många.

Som ekologen Micke uttryckte det när vi kikade ut över en fornstor myr, nu bara en spillra av sitt gamla jag: ”allt för att några hektar morotsodling”.
Myren måste ha varit ett mecka för allt liv, men krymptes ihop och förnedrades av grävskoporna. Djuren förvägrades rätten till frodiga liv. Visserligen är de karotenstinna rotfrukterna nyttiga och goda, men jag hade inte haft något emot lite fler lekande gäddor på myren, välmående rudor, lakar och abborrar i sjösystemet, eller en havsöringsförande bäck som inte tvingade ut ynglen i havet under försommaren för att de klara sig från att dö uttorkningsdöden. För att inte tala om alla groddjur, fåglar och växter som rättvist levde där.

Ekologen Nisse är en annan filur med ögonen på skaft. Han har hittat några små spillror av hopp. Under en rekognoceringstur hittade han: ”slutligen ett ställe där ån plötsligt utvidgade sig till ett våtmarksområde av kanske två fotbollsplaners storlek. Snokar, fåglar, grodor, öringar, insekter och gäddungar. Det kryllade av liv. Fantastiskt, men samtidigt skrämmande att se hur det faktiskt sett ut lite här och var för hundra år sedan… ”.

Hoppet tar sig ganska knubbiga uttryck hos de små gäddungarna. Om alla fiskyngel fick vara så välnärda skulle deras start i livet varatryggare än vad den ofta är. Så medan abborr- och gäddyngel svälter ihjäl i många brackvattensvikar äter sig andra mer än mätta i isolerade kvarlämnor av en gammal civilisation. Det påminner lite om det mänskliga jordelivet i ett stort perspektiv, tycker jag. Pest eller kolera? Eller en ljusglimt? Tja… är det försommar och ljusa tider ska vi baske oss välja det senare alternativet.

Foton: Nisse Ljunggren. Tack för rapport och bilder!

Drottningen behöver din hjälp

Drottningen i kustvattnet är tyvärr en hårt åtgången art. Gäddan. Den attackerande käftsmällen. Jag kan för mitt liv inte begripa hur folk kan fnysa föraktfullt åt en sådan obeveklig jaktmaskin. Alltför många verkar klassa gäddan som andrasorteringen bland kustens rovfiskar. Jag sällar mig inte till det lägret. Å andra sidan är jag fullkomligt hänförd av fler arter än vad det sunda förnuftet förordar. Så många fiskar, så lite tid.

Men, hur som helst. Gäddan har under några år haft en tydligt nedåtgående trend, vilket jag sörjer djupt. Kustfiske utan gädda är inte riktigt kustfiske för en Östersjöfilur som jag. För att ge gäddan en chans att återhämta sig – och samtidigt vinna tid för att utröna orsakerna och vilka åtgärder som bör genomföras, för att få tillbaka ett stabilt gäddbestånd – är det förbjudet att fånga gädda och abborre längs Gotlands kust 1 mars – 31 maj.

Då och då dyker det upp en och annan gädda mitt i havsöringsstråken, eller på ställen där de båda arterna normalt samexisterar. Det finns till och med positiva signaler om att gäddbeståndet ökat något – i sporadiska områden. Får du en gädda under förbudstiden ska den givetvis återutsättas så oskadd och så snabbt som möjligt. Låt det gälla resten av året också, så tänker vi lite mer långsiktigt och mindre egoistiskt!

Får man be om en tjänst? Jag är involverad i ett litet projekt som ska försöka finna svaren på vissa av alla de frågor som snärjer in avsaknaden av gädda. Därför är varje liten pusselbit viktig. Jag vore ytterst tacksam om du rapporterar eventuella fångster eller kontakter med gädda till mig. Mejla mig på nicka@hellenberg.se om du har något gäddhugg att berätta om, eller om du skulle råka se någon gädda simma förbi.

Moderna fornlämningar

Stormen är i det närmaste över mig . Bara uppvärmingen inför ovädret ger illröda kinder och ansträngda lemmar när jag försöker mig på en tur till en vacker kuststräcka. Men vattnet är färgat som en oskiktad cappuccino och vågorna som möter mig i vattnet är tillräckliga för att dundra omkull även den tyngsta och stadigaste av resliga fiskare. Jag har förstås inte en chans. Men dumheten och fiskesuget bedrar visheten. Jag försöker.
Givetvis finns det inte en fiskkäft i den soppan. Men på land ligger resterna av en hungrig jägare. En rest från en förutvarande epok, tänker jag, och filosoferar om ”då och nu” i skyddet av några gistna trädstammar som tycks vrida sig i det annalkande ovädret. Barometern pendlar i de låga regionerna när jag testar ännu en sträcka av kusten. Samma brungråa och gungande vattenmassor, samma tomma känsla. En bit upp på land ligger ännu ett minnesmärke. Visst, den är relativt nyuppspolad och visar att det trots allt finns några kvar av dem – torskarna. Men det är en patetisk spillra av en beundransvärd fiskart som viftar med skäggtömmarna där i djupet. Jag slår mig ner och synar fisken och inser att det här är det närmaste jag kommer dåtiden.

På väg hem drömmer jag om att det är två tecken jag skådat. Två tecken som visar återkomsten av två saknade vänner i böljan. Låt oss hoppas att jag har rätt (även om det är föga troligt) i denna besynnerliga tid av blidväder och svåra stormar. Och låt oss hoppas att vattnet snart är klarare och fiskbart igen.

I en alltför mild tid

På cykel ner mot ett jobbmöte gläds jag motvilligt åt att jag inte fryser om mina bara händer. Lika tvehågset behagligt är det på kusten, där jag någon dag tidigare drillat fisk och vadat omkring utan tillstymmelse till surr i fingertopparna. Skönt för kroppen, fundersamt för knoppen. Några röster i diverse sammanhang menar att det rör sig om en variation som moder natur själv står för orsaken till. Men frånsett möjligt naturliga fluktuationer i klimat och temperatur så är det något lurt att det råkar sammanfalla med alla de uppenbara milöpåverkande faktorer som forskare över hela världen rapporterar om. Min personliga åsikt är att vi människor självklart ruckat på systemet. Hur stor del av de stora systemens förändring som vi åsamkat och hur stor del som ändå skulle ha skett i form av rubbade årstider och nederbördsmängder, torrtider och så vidare är förstås svårt att säga.

Faktum är att jag inte tycker att det spelar så stor roll vad statistiken säger. Det alltför uppenbara är att vi måste börja tänka nu. Vi måste agera nu. För även om jag under små stunder njuter av en rekordvarm december så stockar sig fnisset någonstans mitt emellan förnuftet och en tillfällig lyckokänsla. I vår lilla värld av sportfiske och den lite större världen av fiskar finns några direkta funderingar? Vad händer med öringarnas och laxarnas vandringar när vattnets vägar och strömmar ändras? Ska vi ha vårlekande öringar framöver? Eller kläcks öringarnas yngel mitt i den milda vintern efter onormalt många varma dygnsgrader? Kommer gäddorna att börja leka tidigare eftersom vinterkylan aldrig kommer? Kommer rentav gäddorna och abborrarna att åter kunna inta ta de domäner därifrån de försvunnit eller minskat drastiskt? Kanske innebär högre medeltemperatur att det blir mer smått och gott att äta för deras yngel i vikar och på grundområden. Eller så innebär temperaturhöjningen bara än mer syrebrist och att främmande arter invaderar Östersjökusten och rubbar ett redan omkullvält system? Vad vet jag?

Det jag i alla fall vet är det finns fiskar som befinner sig på – för årstiden – aningen märkliga platser. Det finns också tecken på att exempelvis gäddor dyker upp på ställen där det förut bara handlat om havsöring. Å andra sidan finns det inte tillstymmelse till gäddkäft där det i fornstora dagar var svårt att klara sig utan blodvite till följd av hungriga käftar, om man stoppade ner handen i vattnet. Nåja. Inte riktigt kanske. Men sammantaget vet jag inte om det är ok att glädjas åt varma händer när vantarna som vanligt är på vift.

Sensmoral: vad än resultaten är av en förändring så är den som framtiden oftast är: oviss. Vi kan påverka den ovissheten genom att påverka omgivningen lite mindre. Ekologiska produkter, energisparande och allmän omtanke räcker en bra bit på vägen. Shoot. Nu bestämmer vi oss, eller hur?

Skriet från vikarna

Det fanns en tid då gäddorna var stora, huggvilliga och – till synes – hur många som helst i vikarna och runt grynnorna vid Gotlandskusten. Det gotländska gäddfisket var omtalat och fick åtskilliga gäddfiskare från alla håll och kanter att packa ner sina Hi-Lo, Atom och Killer och bege sig över Östersjön. Några gotländska gäddspecialister fångade horder med storgäddor. Andra inte-särskilt-mycket-till-specialister-alls lyckades också med konststycket att hala upp en och annan 12-kiloskrokodil, eller till och med större. De flesta fångade storgäddorna förevisades i lokaltidningarna, på dåtida klassiskt manér: som grusinbakade döingar, hängande i ett ögongrepp med blodet drypande längs sidorna. Någon särskilt märkbar catch-and-relase-diskussion förekom inte på den tiden. Tyvärr.

För även om inte återutsatta gäddor kan rädda ett helt sviktande bestånd så kan det säkert göra skillnad. Det är jag övertygad om. Bonkar man ihjäl några hundra (eller kanske tusentals?) gäddor i några få vikar under ett antal år så är det väl inte konstigt om antalet minskar. Och adderar man sedan störd nyrekrytering (på grund av ett otal skäl), en dos yrkesfiske och en mängd andra faktorer som alla bidrar till att decimera eller hålla tillbaka ett fiskbestånd så kan man snabbt summera ”färre gäddor”.
I en känsligare och mer människopåverkad omgivning är det ännu viktigare att vara rädd om den ekologiska (o)balansen. Så när systemet började kollapsa och samvetslösa spöfiskare och andra fortsatta att tömma vikarna och leva efter devisen ”en bra gädda är en död gädda” så blev det som det blev. Ironiskt nog har kanske också vissa av åtgärderna i åarna som gynnat havsöringen faktiskt missgynnat gäddan.
Men hoppet är inte ute. Det är till och med så att den gotländska gäddan återhämtat sig en liten smula på vissa, begränsade områden. Allt fler havsöringfiskare rapporterar om bonusfångster av gädda när de svingar sina kustpluggar. Men det är oerhört långt från det forna superfiske efter gädda som satte Gotland på esoxkartan. Jag drömmer om den dagen då gäddan åter härskar i vikarna och det går att ha ett givande och ekologiskt eftertänksamt fiske efter rovfiskarnas fisk. Men då krävs det att rekryteringen fungerar och att fiskeförbudet respekteras (ingen gädda eller abborre får fångas 1 mars-31 maj runt Gotland) och att vi ger den fantastiska fisken det livsutrymme den behöver. Leve gäddan!

Fotnot: Om du får någon gädda på Gotland eller hör rykten om att den visar sig är jag oändligt tacksam om du vill rapportera fångsten. Exakt plats kan givetvis förbli hemlig om du vill. Adressen är nicka@hellenberg.se.

Våra tilltufsade vatten

[Ett litet inlägg i en ständigt pågående debatt om hushållning av resurser och framtidstänkande]

Fiskeriverket skickade just ut en liten rapport om att ”Havsforskare ser positiva tecken för vissa fiskbestånd”. I rapporten berättar man, utifrån ICES:s (internationella havsforskningsrådet) analyser att fler fiskarter har fått en bättre beståndssituation. Därför vågar Fiskeriverket också rekommendera lite hårdare uttag av kolja och sej. Men sen kommer grumset i bägaren. Det där som man inte vill tänka på, eller känna lukten av. Återigen flaggar man för att torskens situationen är ”fortsatt allvarlig”. Torskens bestånd ligger under kritiska nivåer, hävdar man och ger rådet (för sjunde året i rad!) att torsken inte ska fiskas överhuvudtaget.

Vem tror på ett totalt fiskestopp? Hand upp! Jaså, ingen? Nä, man är ju lite luttrad.

Utanför Gotlandskusten simmar givetvis ingen kolja eller sej. Det vore i så fall ett exotiskt inslag. Det vore i och för sig nästan lika exotiskt om torsken åter fanns i samma mängd som under exempelvis det ljuva 80-talet. Här på ön gick man ur huse för att, i små Askeladdenbåtar, kajka ut på böljan och pilka torsk, beväpnade med torskvindor, 0,80-millimeterslina och pirkar på något hekto. De skäggiga var så många att ”båten full” var ett begrepp som hördes lika ofta som Depeche Mode hördes på radion. Det vill säga lite för ofta!

Jag minns hur flytvästen skavde mot armhålorna när det var dags för att hissa upp ännu en fin matfisk ur djupet i sommarkvällen. Den grova nylonlinan skar djupa skåror i ekans relingslist och händerna luktade sälta och fisk. Och matfisk och matfisk, förresten. Det fanns så mycket torsk att den serverades som illa tillagad skolmat och billig föda åt katten. På Fårö tävlades det i Torskfestivalen, dagarna två. Kassvis med fin torsk vräktes upp ur djupet och förpassades till en minkfarm som föda åt de små pälsbärarna.

När en torsk högg under gäddfisket, eller havsöringsfisket, så blev man så mäkta besviken att man i det närmaste skakade det luktande eländet av kroken. I dag tåras ögonen av glädje när en liten gadus morhua uppenbarar sig mellan varven. Det är med viss ångest man betraktar sina gamla värderingar och det beteende som var praxis.

Gäddfisket är en annan tragisk historia som jag skulle kunna tycka och bråka om i timmar. De en gång så gäddrika vikarna och grynnorna runt Gotland har gapat tomma rätt länge nu. Liksom i Kalmarsund verkar ynglens överlevnad hos såväl gädda som abborre vara kraftigt störd. Matbrist, som i sin tur beror på att torsken inte kan knapra i sig tillräckliga mängder djurplanktonknaprare som skarpsill, är antagligen en av de viktigaste orsakerna. Det finns givetvis fler parametrar att räkna in när ett ekologiskt system halkat snett. Att orsakerna till allt är många vet vi i dag.

Jag åt en god lunch på stan häromdagen och råkade höra en berättelse från en bordsgranne. Han berättade stolt om hur några spöfiskare hade fått så mycket gädda att han ”fick en hel plastsäck av dem”. Oavsett var den händelsen utspelade sig någonstans så är det tragiskt. Sådana uttalanden gör mig alltid lika nedstämd. Har folk inget som helst vett? Vad tjänar det till att slå ihjäl så många fiskar? Till vilken nytta? Det är nog snarare okunskap, än hunger i alla fall. Fast jag drar mig inte från att kalla det inskränkt dumhet. Ingen behöver en säck med gädda. Ingen!

Att utöva ett hårt fisketryck på ett rejält ansatt fiskbestånd är hur som helst inget annat än idioti. Sen må det vara synd om enstaka fiskare som plöjt ner miljoner i utrustning som de inte kan använda. Men i ett större perspektiv vore det väl själva fan om den enkla ekvationen inte gick in hos alla och envar; om man fortsätter fiska ner ett bestånd som är nära kollaps, så blir det … Ja, just det. En kollaps! Den uträkningen gäller både gädda och torsk, givetvis.

Samma otäcka insikt får man när skrävlande ”husbehovsfiskare” – vad nu det egentligen är för begrepp i ett modernt samhälle – drar sina historier om ”20-30 laxar [alltså: ”havsöringar”] i nätet, flera nätter i rad”. Oavsett fångstmetod (vissa är starkt selektiva och mindre effektiva än andra …) krävs det ingen matematikexamen för att räkna ut vad en sådan höstfångst i anslutning till en av de små gotländska åarna kan betyda för havsöringbeståndet. Egoism och oförmåga att se ett annat perspektiv än sitt eget må vara mänskligt, men lik förbaskat vansinnigt farligt.

Det vi sportfiskare kan göra är att fortsätta att berätta, prata och upplysa folk om att ett långsiktigt, hållbart fiske är något vi alla måste engagera oss i. Sen spelar det mindre roll om fisken heter gädda, torsk, abborre eller öring.

Fotnot:
Rapporten från Fiskeriverket hittar du här