Väderspåmännens falnande makt

Det fanns en tid då jag litade på meteorologerna. Deras ord var inte lag, men åtminstone högst sannolika. Jag vill absolut inte hänga ut en hel yrkeskår på vädring i kuling och spöregn, men jag måste ändå säga att mitt förtroende för väderexpertisen börjar närma sig bottennivå. Eller så är det jag som tolkar samtliga meteorologiska institut helt fel?

Ett talande exempel är symbolen för lite växlande molninghet, som ackompanjerades av en textsnutt med upplysning om en millimeter regn eller två. Symbolen ser ut ungefär så här: .
Döm om min förvåning när den visade sig betyda massiva åskfronter med häll… nej slagregn som inte ens mitt stora meteparasoll klarade av att stänga ute. Droppar stora som koögon vräkte sig mot min utrustning i 12-gradig kyla.

För att tala symbolspråk kan jag meddela vad det här scenariot innebär:
I textform skulle det kunna vara något i stil med: En dyblöt frontzon av spöbagar, tackelboxar, mäskbaljor och termosar rör sig snabbt mot den väntande bilen. Varning för åskmolnshumör utfärdas över i stort sett hela metesfären. Fisketemperaturen sjunker under nollan.

Vädrets makter kan vi inte göra så mycket åt, men en sak står klar: väderspåmännens anseende – och därmed deras makt – börjar falna och rinna ut i den vattendränkta sanden. Åtminstone i min bok.

Fiskefikautflykt

Inferno. Något annat kan man väl inte kalla det. Kulingvindar och tiotals millimeter regn som vräker ner i det som borde vara högsommarens mildaste lockelse. Men då ovädret tar en kort andhämtning, inne i stormens plirande öga, lurar jag med familjen på lite fikautlykt. Fast de vet förstås att det stavas ”fiskeutflykt”. Det är lätt att räkna ut när kylväskan samsas med en spötub och en suspekt väska i grovt nylonmaterial.

Jag ser det som en kombinerad nöjestripp och kontrollresa. Det ryktas nämligen om ett glädjande och ökande bestånd av torskar längs kusten. Jag saknar färsk, empirisk fakta. Det går inte an.

Innan regnet tar för sig av de små torra hörn som kläderna fortfarande gömmer så skiner jag ikapp med barnen. Torskarna är ganska många, de är små och de är hyfsat huggvilliga. Nu är det bara att hoppas att alla spösvingare på klipporna känner till minimimåttet (38 cm) och inte tar upp mer än någon enstaka matfisk över måttet. Själva släpper vi allt – både fiskar och fikalugn. Det vräker ner. Jag gläds åt alla de små fiskarna och försöker bli glad av regnovädret. havsöringsyngel i åarna, gäddyngel i våtmarkerna och andra små djur mår ju bra av det här eländet.


Glassväder överallt

Stiltjen är påtaglig. Aprilsolen brassar på med värme som får glassätande flanörer att dyka upp lite varstans. Det är som sommar. Men jag är på kustuppdrag, med fem trevliga herrar i släptåg. Per följer med och stöttar. Vi anar möjligheter när SMHI gått bet på en mild nordvind, som lämpligt drar på efter lunchen. Och visst gör det susen. Strax kommer en återblänkare på dryga tre kilo in för besiktning och ett snart farväl. Så en firre till. Vi räknar in fyra vilda havsöringar, som allihop simmar där ute igen. Och solen bara gassar så glassarna smälter. [Bilden: Paul med liten återblänkare. Fotograf: Per Jobs]

I den här typen av tilltagande vår är jag inte så het på öringarna, även om det är trivsamt och fullt möjligt. Vattentemperaturen är fortfarande låg. Och tärnorna dyker framgångsrikt efter tobis. Men andra arter lockar. Jag är mycket avundsjuk på Micke som gått i någon form av landsflykt och leker med de speciella, starka och överläppslustiga vimmorna. Själv busar jag med andra arter. Får se om jag orkar rapportera något om det. Det vankas ju glass också. [Vimmabild och fångst: Micke Söderman].

Under tiden – i Världen

En välbehövlig resa, lite nya vyer och ett break i vardagen sitter som en smäck. Men om jag nu trodde att jag hade haft det exceptionellt under en avstickare över en långhelg, så landade jag snabbt igen. Under min lilla frånvaro hann det dimpa ner en del mejl från både norr och söder. Den resande kocken var värst. Se bara.

Ett vatten så glasklart (och antagligen vansinnigt ljummet) har jag inte ens i badkaret. Somliga ska alltid vara värst.

Foto: Fredrik Örberg

Silver och guld

Nu är vindarna ljumma. Borta är kylan som skjutsade vågorna framför sig. Blåsipporna hittar ljus mellan vissna fjolårslöv och ejdrarna drar fram i flockar. På strandstenarna hoppar alerta sädesärlor fram. Det dröjer till andra stället innan den trevliga norska trion drar på en vacker silvergnistrande havsöring.

Nu är hoppet lika varmt som solen i lä. Vi ångar på, försöker och stretar mot vågsvall och hala stenar. Men det är inte helt lätt. Men efter en lunchpaus, med trötta korsryggar mot raukar och gråsten är det nya tag. God vila, god taktik. Nu hugger den. En fin öringshona som gått havet ett tag efter lek. Guld istället för silver. Släng dit några röda fläckar och hon ser mer ut som en välfödd bäcköring från hjortronland.

Vi ser landande och lyftande havsörn, en slött lommande räv och sträckande gäss. Vi ser till att en tjock och smidig havsöringshona simmar tillbaka till de sina. Lite senare beskådar jag hur en rejäl öring sent omsider beslutar sig för att nypa mitt drag. Då är den under spöspetsen – och vi vet ju vad det brukar betyda. Två snabba skakningar i spöt och en virvel som avsked. Revanschen är en liten blank rackare som får gå på återväxt. Solnedgången kommer bli ljuvlig.