Fiskarnas egen jycke

De är som fiskvärldens hundar när de lufsar runt över mäskplatsen, slingrande och yvigt. Det händer att jag får nog och låter diverse kraftuttryck förbanna sutarna när jag är på jakt efter mer smygande och svårtrugade fiskar – som rudorna. Men bilder på sutare får jag sällan nog av. (Som vanligt gäller att klicka på bilden för att se den i acceptabel storlek). Den surmulna, kaxiga uppsynen med det glänsande skinnet, de illröda ögonen och den bastanta fysiken har inte många motsvarigheter i svenska vatten. Eller i vatten överhuvudtaget. Dessutom är tinca tinca en god motståndare som bänder matchspöt och sträcker linan så det svischar om det. Ett distinkt lyftnapp, en sidovandrande flötestopp i skymningstimmen och den härliga tunga rusningen i mothugget är godis för metaren.

Så jag har helt enkelt överseende med de matslukande, svansande rackarna. Fördelarna överväger nackdelarna.

Fisk med två sidor

Låt mig presentera en fisk som står för både himmel och helvete. Sarven (Scardinius erythrophthalmus) är i många fall en talrik, myllrande, glupsk och småväxt rackare som fullständigt kan ruinera ett metepass, eller åtminstone trötta ut den mest tålmodige med sina oavbrutna attacker. Små fiskar i knappa hektosklassen vräker sig storgapigt över alla slags beten. Inte ens extremt förtyngda tackel som snabbt tar ner betet i bottenslammet är någon match för huliganerna. De hinner fram och äter allt. Hela tiden. Känns det som.

Men i de svårlokaliserade vatten där man kan råka på enstaka och storvuxna exemplar är det en underbar fröjd att meta. Ettrig, med surmulen uppsyn och guldskimrande sida. Med scharlakansröda utspärrade fenor är den pampig och vacker. Det kan behövas envishet, en del taktisk mäskning och strategi för att bara hitta de stora exemplaren. Det finns många kända skärgårdsvikar, åar och sjösystem där sarvarna växer sig stora. Och det finns antagligen åtskilliga fler som inte är kända. Har du ett sådant – omtalat eller oupptäckt – i din närhet är du lyckligt lottad. Stora sarvar är helt enkelt skithäftiga. Horder av mindre sarvar är … något mindre häftiga, om än vackra. Fast en skön metetur är alltid magi.

Fotohjälp: Josef A.

Dödens käftar

Att kalla den onda ögat är kanske att ta i. Men har man skådat nejonögat på nära håll inser man vad den firren är kapabel till. Nu står det inte ställt utom allt rimligt tvivel (för att leka juridik) att det var ett nejonöga som gav sig på öringen i bloggposten under.Flodnejonöga suger sig fast i botten på gotländsk å. Men enligt nejonögeinventerarna Nils Ljunggren och Micael Söderman är det mycket troligt av köttsåren att döma. Tänk er att den suger tag i en stycke fiskkropp istället för en sten och löser upp köttet tills det blir slinker ner …

Håll fingrarna borta. De häftiga fotona på flodnejonöga (ovan) och havsnejonöga (nedan) kommer från Nils Ljunggren, som alltså tillsammans med Micael Söderman lagt ner stor möda och hårt slit på att inventera nejonöga – både i gotländska och halländska vattendrag. Vill du läsa mer om deras rapport från ön kan du ladda ner den HÄR [pdf cirka 6 MB]. Den innehåller mycket spännande fakta om en – för de flesta – ganska okänd fiskart. Vill du inte läsa kan du skaffa mardrömmar genom att kolla på den här ganska otrevliga munnen [havsnejonöga].

Foton: Nils Ljunggren

Goda mardrömmar

I högtryckets hetta är vattnet bortsvept från kusten. Bortryckta från ön är kamraterna och ekologerna Nisse och Micke. De jobbar hårt i hettan och inventerar nejonögon i halländska vattendrag. De skickar hem underhållande rapporter, inklusive ganska otäcka foton som dimper ner som en mysryshistoria.

Havsnejonögat (på bilderna) är benämnd som ”starkt hotad” art på den svenska Rödlistan. Den ovanliga fisken suger sig fast på andra fiskar och använder såväl enzym som en raspande tunga för att lösa upp sitt offers hud så att den kan smaska i sig blod och vävnader. Härligt otäckt. Den leker i ett fåtal åar och älvar och låter sina larver leva nergrävda i vattendraget tills de vuxit till sig. Och växa kan de sannerligen. Den här fisken som Micke och Nisse hittade häromdagen är inget man kelar med.

Jämfört med det mer småväxta flodnejonögat [finns bl a i gotländska vattendrag – se inventering av herrar Ljunggren och Söderman här] är det här en fisk som kan få den mest drönande dagdrömmare att rysta till lite av skräck. Den här käften fick mig att vrida huvudet en gång extra innan jag bestämde mig för att sova. Vilken sorts deckare läser du? Jag tror att jag föredrar sådana med ett gott slut. En hotad art som fortfarande har några exemplar som tycks frodas är trots allt en riktigt bra avslutning på en het dag.

Foton: Micael Söderman

Färgprakt i gråvädret


Färgprakten finns även på våra breddgrader. En fisk som oftast kallas ful förtjänar ett nytt omdöme. Och efter ett sällsynt regninferno är en glupsk rötsimpa i solen allt annat än simpel.

[Mobilblogg från en regnig mikrosemester].