Kategori: Okategoriserade

En sedvanlig sommarpaus

Hej och förlåt.
Jag borde ha sagt det:

Bloggen tar lite somaruppehåll. Inte fisket, men bloggandet. Det kanske ramlar in något inlägg om mete efter någon art, eller nattligt fiske, eller: kanske ingenting. 

Nu var det sagt. Vi hörs inom kort. En kort semester först bara. 




Råkallt zonfiske

Just nu river stormen i alla träd och snön gör hela luften dimmig. Det är snabba kast i den gotländska vintern. Innan ovädret drog fram sina härskaretekniker och fick oss att krypa in i stugvärmen fick vi en förnimmelse om att det var läge. En fuktmättad och mild natt, en dag då temperaturen höll sig ovanför nollan och fina vindar som tryckte in vattnet mot våra stränder. Ner med kaffet i väskan och ut!

Det dröjer inte länge förrän det smäller på en liten blank filur. En odlad öring i halvmetersklassen. Lite mer tätprickig än vad de gotländska i regel är. Fettfenan bortklippt och ett sjuhelsickes humör. Nä, det sista hittade jag på. Humöret är nog som det är på hungriga havsöringar överlag. Och blank med vita fenor är den. Så vi vill ha dem.  

Vi söker oss vidare längs en fin sträcka. Hala stenar och envisa vågor, som ihärdigt prickar armhålan tills jackan inte längre klarar att stå emot. Men vad är lite brackvatten mot kroppen när det visar sig att välmatade öringar patrullerar tätt inpå land.

Kenny hamnar i zonen och landar ett par riktiga raketer. Att de haft ett relativt fint liv den senaste tiden vittnar kroppsform och styrka om. Välmatade och vackra. Vi jublar lite i det gråkalla. 

Min zon verkar däremot vara någon annanstans. Jag hamnar snett och snart är huggperioden slut, eller öringarna helt enkelt någon annanstans. Vi drar oss vidare, via en välbehövlig snabblunch med efterföljande koffeintillförsel. Jag behöver det.

På nästa ställe är det aningen andra förhållanden, men vi hittar ett litet stråk där vi misstänker att de finns. Och det gör de. Nu är det min tid att kroka några snabba fiskar. Någon utlekt, men också efterlängtat silver. Som den här stadiga knubbsälen med pärlemorskinn, vita fenor och magen full av godsaker.  Det är ingen dålig avrundning. Fingrarna är iskalla och våra fiskehjärtan glada. Låt stormen komma. Nu är vi redo. 




Ett blankt papper får färg

Vi startar varje år med förhoppningar och mål. I backspegeln och ryggsäcken syns både glädje och sorg, uppnådda mål och misslyckanden.
För egen del innebär varje passerat år att jag på något sätt allt mindre bryr mig om det där med mål, när det gäller fisket. varför fiskar jag? tänker jag när jag snör på mig vadarkängorna. Ja, inte är det för någon annans skull. Inte är det för att uppnå några onödiga mål. Inte är det för att jag behöver bevisa något. Jag fiskar för att jag trivs med det. Det står allt tydligare för varje dag som går. Den ungdomliga entusiasmen är borta sedan länge. Jag drabbas fortfarande av fiskeiver, bara mer sällan. Det finns så mycket annat att värdesätta. Kretsar livet bara kring ett spö och några gillande kommentarer i digitala forum är det ett torftigt liv man lever, tänker jag när jag känner hur den iskalla Östersjön omsluter mina ben och en piskande vind biter i ansiktet.



Snö på land, is i strandbrynet, men plusgrader i luften. Jag går långsamt. Fiskar metodiskt och bestämmer mig för att njuta av varje jobbig våg som sköljer över mina armar. Jag gör de hala stenarna till mina allierade, inte till motståndare. Jag är ju här högst frivilligt.

Över några mörka fläckar av tång får jag ökat självförtroende. Men, säsongen som varit denna höst och tidiga vinter är en sällsynt knepig säsong. Den som säger annat ljuger, eller måste upp till bevis. Det är ett fåtal fina fiskar som kommit upp på de mest ihärdigas spön de senaste månaderna. Fast, någon gång måste det väl vända. Eller så är vi i en ny era, tänker jag och ser hur plötsligt en virvel följs av en tvärvändande fiskkropp. Typiskt! Här går jag i andra tankar och ser inte vad som händer. Är det tilltagande åldersseende eller bara dålig koncentration på årets första dagar?


Jag kastar i samma riktning. Fiskar mer varierat. Stannar, drar på. Smack. Där är den. En pigg krabat, inte halvmetern lång, men välkommen  eftersom händerna på något märkligt vis blir varmare så fort något sprattlar flera meter ut i linänden. Jag krokar av den och jobbar vidare, mot vågor, mot vind, med förhoppningen om att stället är det rätta.


Kanske är stället det rätta, kanske är det en slump. Men efter ytterligare tiotalet kast nyper det på igen. Innanför de skummande brytningarna bildas en ficka av rullande vatten. Där hugger den och försöker till och med sig på ett litet hopp i kylan. 
Det är en välmatad och knubbig havsöring, som ger mig visst sjå när jag försöker kroka loss den. Den snurrar in linan i dragets krokar, innan jag lyckas snurra tillbaka hela härvan och ge den vackra fisken friheten åter. Den hade nog gjort sig bra till middag, men den här dagen kommer den undan med livhanken i behåll. Själv är jag nöjd och belåten. Lite godfika i värmen avrundar dagen och det oskrivna bladet har fått ett startkapitel.

Gott nytt fiskeår

Bloggläsare och tillfälliga besökare!

Vi är framme vid bokslut för året 2016. För egen del har fiskebloggandet varit mer sparsamt än brukligt. Linor har flugit, krokar blötts och åtskilliga sjömil av vatten korsats. En hel del minnesvärda fiskeupplevelser finns lagrade i minnesbanken. Erfarenheter, nya idéer och ifrågasättanden av gamla teorier får tillsammans bilda grogrund för nya erövringar. 

Just nu är 2017 ett oskrivet blad. Men, fiska tänker jag göra. I salt och sött, på längden och tvären. Lite av det jag upplever hamnar här i form av bild och text. Hoppas du är med mig – och att du själv får minnesvärda upplevelser att mysa åt framöver.

Gott nytt år – med eller utan fiskar!



Naturbalsam för själen

Det är nästan så nyponen trillar av i vinden. Men det är milt. Och jag har tankat med kaffe och smitit från alla måsten. För att jag måste.

Jag börjar med att bara andas och ta in. Den fria kustens känsla, de kalla, friska vågstänken. Det här är balsam för själen. 


När jag kliver ner i vattnet har kompisen Kenny redan fiskat en bra stund, fast på ett annat ställe. Några små har huggit tydligen. Jag förväntar mig inga stordåd här heller. Det är stort nog att få ta del av det här decemberljuset. 




Men, ibland sker det oväntade. Inga mirakel, men överraskningar som värmer ända ner i neprensockan. Redan på första kastet krokar jag en liten silversprattlande öring. I kastet efter knäpper det till hårt i linan. Jag stoppar, knycker och försöker. Inne vid fötterna vänder tre ordentliga öringar. De verkar tävla om vem som ska få äta upp godbiten. Ingen vinner. 

I det kalla vattnet får jag inte fler chanser på trion. De är som bortblåsta. Jag vadar längs en lång sträcka, där det ser lika fint ut, men inget händer. Inte förrän jag närmar mig en liten stensamling utanför en liten bukt. Där hugger det ett par gånger – inga stora fiskar. Men öringar som höjer humöret och böjer spöet en smula. Härligt. 


I december faller skymningen fort. Utvadad bredvid ett litet revliknande område tappar jag en fin fisk och har ytterligare ett hårt hugg. Om det är jag som är loj och dagdrömmer för mycket, eller om det är fiskarna som är lite försiktiga är svårt att veta, men upp kommer de inte. 

Jag sveper i mig en slurk ur termosen och hastar ut på ett sista försök. När inget händer vandrar tankarna iväg till det där med balsam igen. Ni vet – om ni läst på en sådan flaska någon gång. Det reder ut trassel, mjukar upp och skapar en glansig, frisk yta. Exakt så fungerar kustfisket i tider av oreda i tankar och stök på skrivbordet.

Jag känner mig iakttagen, anar något i ögonvrån. En stadig säl har stuckit upp sitt stora huvud ovanför ytan och betraktar mig nyfiket. Jag slutar att fiska, står där och tittar tillbaka. Vilken ära att få besöka naturen en stund. När solen försvinner i ett gyllene fyrverkeri lutar jag mig mot en bod och hoppas att inte ägaren misstycker. Balsam. Njutning.


Den årliga återkomsten

Regn. Det smattrar. Vräker ner, hämtar andan och fortsätter igen. Vi är många som drar lättnadens långa suckar. Det handlar om så mycket. Ett helt landskap lider av svår vattenbrist. De osynliga magasinen måste fyllas upp, så att inte nästa år blir ett katastrofalt vattenår. Ur mindre perspektiv är det en absolut nödvändighet för att våra vänner havsöringarna ska kunna lekvandra och rädda morgondagens tillgång på gotländska silverskatter. 

Efter regnet kommer snön. Sedan mildväder. Blåsigt, friskt och milt igen. Nu startar den årliga ruschen på allvar. Från havets stora, hemlighetsfulla vatten kommer öringarna tillbaka till sina små födelsebäckar. Jag kan stå och bara le och mysa när jag tar del av det fantastiska skeendet. 



Prickiga kroppar i yster undervattensdans. Fenor som slår över ytan, flyttar grus, visar styrka och används som vapen mot inkräktare. En lek – på liv och död, men mest för livet. Nedanför svårforcerade vattenfall samlas grupper av överraskande stora fiskar, som en efter en försöker forcera hindret. Atletiskt, modigt och lika häpnadsväckande varje gång jag ser dem – hoppande havsöringar.

Jag låter bilderna tala för sig själva. Tack för skådespelet, Salmo trutta. 

Vindar i vändningen

Så kom mildvädret tillbaka. Efter den överraskande köldknäppen, då snö och kyla rasade ner över både kust och landskap, var det välkommet. I alla fall för kustvandrande filurer. Kenny och jag möts upp, med kaffetermosar, spön, vadarklädsel och attiraljer. Fina vindar drar längs stranden där jag just kastat ett par hundra kast, utan mer än en liten öring i sillstorlek. Jag trodde för ett ögonblick att ännu en tångruska fastnat på kroken, så jag drog till rejält och lyfte den stackars fisken över ytan. Inga fler öringar simmar där i lågvattnet – som till råga på allt är glasklart. 

Så, vi styr kosan till nya vatten. Vinden ökar. Den vrider och utlovar mer rörelse. Men öringarna verkar trivas långt ut till havs i höst. Få, om ens någon, har haft särskilt bra fiske. Skönt, på sätt och vis. Det kanske är läge för allt fler att söka nya områden än just vår lilla hemmakust? 

Foto: Kenny Cronhamn

Men efter en gedigen vandring, hala steg i vågor och lite envishet, hugger det för oss båda. Kenny har ett hårt hugg, i samma veva som jag har ett försiktigt. Ingen fastnar. Men, snart lyckas jag få en firre att hänga med ända in. Ingen gigant – vad annat är att vänta? Men en liten vändning. Man tackar. 

Foto: Kenny Cronhamn

Novembermörkret faller fort. Speciellt dessa dagar då ljuset nästan aldrig kommer över huvud taget. Hemma väntar värme och fler fiskeplaner. Vi är snart där igen – i det kalla vattnet som kyler våra ben, men ger näring åt våra drömmar.

Någon dag senare lossnade det även för lekvandringen. Öring efter öring hittade upp i de åar där vi väntat på att äntligen få återse våra vänner havsöringarna.
Mer om det i nästa inlägg. Kom snart tillbaka. 


Framtidens öringsfiske

Hjälp forskningen och bidra till en bättre framtid för öringen!

Har du fiskat havsöring på Gotland någon gång under säsongen hösten 2015–våren 2016?
Då tycker jag att du ska ta några minuter och fylla i en enkät.
Enkäten har tagits fram av de två forskarna Patrik Rönnbäck och Malgorzata Blicharska vid Uppsala universitet. De arbetar med frågor som rör fritidsfiske och syftet med enkäten är att studera värdering och förvaltning av havsöringsfisket på Gotland.

Dina enkätsvar bidrar bland annat till bättre kunskaper om de gotländska havsöringsfångsterna och hur fiskare ser på förvaltningsfrågor. Kunskapen kan vara oerhört nyttig och användbar inför framtida fiskeförvaltning.
Enkäten är helt anonym och svaren kommer att behandlas konfidentiellt.

Tipsa gärna dina kamrater som också fiskat på Gotland under nämda period. Ju fler som svarar, desto bättre resultat. Enkäten hittar du här: https://sv.surveymonkey.com/r/M338MGH 


Har du frågor om enkäten eller studien kan du kontakta Malgorzata Blicharska på malgorzata.blicharska@geo.uu.se
Forskarna hälsar och tackar för din medverkan i studien!
**************

Öringslek på gång
Bilden nedan visar hur det såg ut i ett av våra välkända vattendrag häromdagen. Vattnet har äntligen kommit. I några åar har leken redan varit igång ordentligt, i andra väntar vi ännu på våra telningar. Kika in här då och då. Det kommer mer – både av fiskevård och ren fiskegoja.  


–>

Trots är dagens melodi

Grått och fuktmättat. Jag andas in kall morgonluft och sippar på kaffet. I bakgrunden hör jag lockropet från en hög med arbetsdokument. Har samvetet inget hyfs? Det är trots allt helg och jag borde förtjäna lite andrum. Trotsiga tankar far genom mitt huvud och jag bestämmer mig. Efter lunch blir det en liten tur, trots allt. 



Således: jag trotsar jobb, trotsar den pinande vinden och det obarmhärtiga och stickande regnet som hittar in under huvan. Ut i det gulnande landskapet. Regn och rusk gör på något sätt färgerna mer verkliga. Det är vackert i sin ödslighet.
Väl i vattnet är det en befriande känsla. Elementen må vara argsinta, men de får mig  … levande. Ja, det är nog ordet. 

Tuff vind. Trotsig vind. Envist piskar den havet till en kraftfull vägg utanför det grundare området. Jag står länge och bara iakttar, funderar. Kan någon öring verkligen befinna sig innanför detta inferno av tung och stenhård sjö?

Det är ett extremt lågt vattenstånd. Stranden är dubbelt så bred som jag minns den från senast. Blottlagda storstenar och hela revlar vittnar om att vitala delar av Östersjöns vatten tagit en tillfykt. Det brukar tyvärr betyda att även öringarna dragit sin kos. Ibland kan man nå dem utanför grundområdet, men att ta sig dit idag är förenat med livsfara. Vågorna som bryter där ute väger ton och reser sig över en meter upp. 

Jag betar av några sträckor med det förväntade resultatet. Ingenting. Inte varje fisketur, eller varje blogginlägg för den delen, innebär framgång och fyrverkerier. Idag är det motigt. Öringarna är trotsiga, helt enkelt.  Jag stärker mig med fika i ett skogsbryn och tar ett sista försök där vinden är aningen mildare.

De första hundra stegen jag tar går i tung ström, till följd av de stora vattenmassorna som drar snett inåt. Men så småningom lättar det. Vattnet har en smula färgad nyans och äntligen hugger det- Dagens enda fisk är en minimal, men högst välkommen Salmo trutta. Trulig, trotsig, men rolig. Genom mobiltelefonens vattentäta påse blir det en synnerligen usel bild, men det bjuder jag på.