Kategori: Mete och klurigheter

Över 20 grader i skuggan

Värmeböljan håller i sig. Solen steker och skuggtemperaturen överstiger 20-gradersstrecket. Perfekt läge för vadarbyxor och öring.
Nä. Skulle inte tro det.

När eftermiddagen ger ett svalare klimat och vinden fortsätter att vara svag, så lockas jag ut i förrådet. Där samlar jag ihop matchspön, flöten, mäskbalja, stol och andra sköna attiraljer som banksticks, majsburkar och några doftsprayer med tvivelaktig arom. Sutarna väntar.



Symfonin av sjungande näktergal, skränande grågäss och skönkvittrande sånglärka ackompanjerar mina steg ner till vattnet. Så här trivs jag. Big time! Ensam i stillheten, intill en liten damm, sjö eller vattendrag, där en flötestopp drar till sig min fulla uppmärksamhet. Själen får ro, fast pulsen ibland ökar.
Till en början handlar det naturligtvis mest om att förbereda mäsk, låta det utslängda godiset locka till sig intresserade fiskar. Jag knyter färdigt tacklet. Ett lätt överblyat flöte, en åttans krok, några majskorn i marinad, några utan. Och kaffet. Nu är jag klar.

De första bubblorna är alltid de roligaste. Nu vet jag att sutarna äter där jag vill. Det är bara en tidsfråga innan den plockar upp mitt bete. Värre är det med rudor, som kan vara hopplösa och undvika krokbetet i dygn … Nåja, även sutarna trilskas ibland. Men, idag får jag bevis för att taktik och metod fungerar. Flötestoppen vippar, i millimeterrörelser. Jag håller mig lugn. Flötet lyfts en centimeter och jag krokar. Tunga bugningar, vildsinta rusningar och plaskande i ytan. En bastant sutare, på dryga halvmetern rullar runt och far an. Snart kan jag håva aftonends första krutpaket. Den glänser i senapsgult, guld, grönbrunt och med det signifikanta knallröda ögat som lyspunkt. De är så vackra, så stadiga. Jag avgudar sutaren. 



Jag krokar av, tar någon snabb bild och släpper fisken åter. Den är i toppform och sticker iväg till sina bestyr. Nästa dröjer en kvart, men sedan blir det högre tempo. 

När väl sutarna börjat äta och hittat fram till platsen är det ofta en intensiv period som det gäller att ta tillvara. Jag underhållsmäskar lite, ser till att det finns en del godis att hitta, men inte för mycket. Mina krokagn måst sticka ut. Jag landar ett knippe fantastiska Tinca tinca i vikter runt två-två och ett halvt kilo, plus någon mindre. Men alla är välnärda, i härlig form och ser till att min håv och linan blir ordentligt slemmiga. 


Mörkret kommer, även en ljus majafton. Innan det är helt mörkt får jag ytterligare ett par härliga kämpar. Efter att ha tappat en till synes riktigt tjock sak precis i håvögonblicket, måste jag byta tackel. I pannlampans milda sken försöker jag ignorera behovet av läsglasögon. Det går sådär. Men till slut har jag lyckats tråckla ihop allt, för ett sista försök innan jag drar mig tillbaka. 


Flötet landar. Jag sätter mig tillrätta och ser hur flötestoppen vandrar långsamt åt ena hållet. Jag tänker inte, handlar bara instinktivt och krokar en tung fisk. Det visar sig snart att kvällens sista sutare också är den största. Inte så lång, men trind som en tunna. Den pressar vågen över tre kilo. Det är inte många sådana tungviktare jag lyckats landa på hemmaplan. De var betydligt vanligare under min tid i Stockholmstraktens sjöar, marer och vattendrag. 
En värdig avslutning. Nöjd och glad lämnar jag de avstannande fågellätena och njuter i den ännu milda kvällen. Inte 20, men väl 14-15 grader. 

GOTT NYTT 2018

Spönötare och linsträckare! 
Ska jag göra en superkort sammanfattning så går 2017 inte till historien som något särskilt bra fiskeår för mig. Lite för ont om tid och urusel timing. Men, ändå har jag några minnesvärda och härliga stunder att blicka tillbaka på. Mest har det handlat om mina två favoritpredatorer: gädda (på bortaplan) och havsöring (på hemmaplan). Antagligen blir det samma visa under 2018, även om jag drömmer om mer tid för rappa abborrar, truliga rudor, luriga sutare, omöjliga gräskarpar, hemlighetsfulla gösar och mycket annat. Vi får se.
Jag önskar dig ett underbart fiskeår 2018 – men framför allt ett bra år med god hälsa och många fina upplevelser för dig, dina nära, kära och vänner. Fiske är inte allt. Det är bara en av alla saker vi använder vår tid på Jorden till. 😉
Tight lines! Gott nytt år!

Silverregn i kubik

Jag andas tungt, men kroppen känns lätt. Jag tittar tacksamt ut över vattnet, under en delad himmel. Det är en tydlig en skiljelinje på himlavalvet, där en front rör sig framåt. Längre bort är det blått. Här är det grått. Men i sinnet skimrar de mest fantastiska färger, men mest av allt: silver. Vilken dag. Jag är stum av glädje och tacksamhet. Och givetvis har jag lämnat den stora kameran hemma … 

Det är så efterlängtat. Gnäll lönar sig ju sällan, men den trogne läsaren av bloggen kan ju enkelt konstatera att jag trots allt konstaterade lite missmodigt att det var länge sedan det knakade ordentligt i spöklingan. Omkring mig har det tagits finfina öringar – av både de ihärdiga och de sporadiska sportfiskarna. Men någon fullständig rättvisa eller jämvikt kan man inte räkna med i fiskets värld. Ibland går det upp, ibland ner. När motvinden parkerat lite för permanent kommer misstron, dubierna, sökandet efter nya sanningar. 

Men när det väl händer, så händer det. Jag besparar er vissa detaljer, men några går inte att undanhålla. För, som jag sagt förr: plötsligt händer det – och allt känns åter i mer balans.
Allt lossnar. 

När den ganska milda vinden träffar ansiktet och jag ser Östersjön röra sig frejdigt där ute anar jag att det nog kan hända grejor idag. Jag smyger ut, bland översköljda stenar. Vattenståndet är lågt, inte det bästa. Men vinden är fin. Vädret känns rätt och jag hoppas på kontakter snart. Inget händer. Märkligt.
Det är när jag tänker ge upp kustavsnittet som jag har första kontakten. När jag lyfter draget ur vattnet kommer en silvrig skapelse efter och försöker bita betet ovanför vattenytan. Jag tvärstannar och kastar snett in mot land igen. Långt in, på knädjupt vatten. Är det här de är? Ingenting, Nästa kast, snett utåt.


Det finns hugg man minns. Ibland för vad som händer efter hugget, ibland för själva känslan i förstakontakten. I det här fallet är det snarare ett hugg som blev den förlösande scenförändringen. Här och nu hugger den fisk jag letat efter så länge att det nästan gör ont i kroppen. Bestämt, men inte överdrivet hårt nyper det tag i det MO-draget jag dänger med. I stort sett direkt känner jag den massiva tyngd och obevekliga kraft som bara en stor fisk har. Adrenalinet rusar och så gör även fisken. Den hoppar med sin väldiga kropp och plumsar ner i vattnet så att Östersjön sviktar. Känslorna pendlar mellan eufori och ondskefull nervositet. Den hör typen av fiskar vill man inte tappa. Grafitklingan står i ett uppochnervänt U när jag försöker dra fisken inåt. Den rusar igen. Min lille Revo-rulle släpper lina med en mjuk broms som lugnar mig något. 

Med klumpiga fingrar får jag upp den lilla fickkameran och filmar en snutt. Resultatet nedan är därefter. Så småningom, i eoner av tanketid, men säkert bara några minuter i den verkliga dimensionen, släpar jag in den tunga fisken bakom några stenar. Jag mäter den till 80 centimeter, konstaterar att den är blank, men tätprickig och med en deformerad ryggfena. Odlad. Ändå släpper jag den. Jag har inte hjärta att slå ihjäl en sådan praktfisk.

Fiskelivet ler brett igen. Ute i vågorna dröjer det inte länge förrän det hugger igen. Det är fullständig bonanza runt mitt bete. I vartenda kast har jag fiskar som kommer rusande och hugger, missar, eller fastnar. De som missar försöker igen. Jättar till öringar slåss om mitt bete. Jag tror inte det är sant. Proppen ur. Allt på en gång och payback time för många månaders hårt kämpande.


Jag tar en paus och fortsätter till ett annat intressant kustparti. Återigen hittar jag rätt. Jag tappar snart räkningen på antalet kontakter, men försöker hålla koll på hur många öringar jag landar och släpper åter. Det är en hel del …
En är under måttet, en är en efterleksfisk. Övriga är kanonblanka och uppenbarligen väldigt hungriga fiskar av toppkvalitet. Dagens näst längsta mäter 72 centimeter. Jag tappar en större i kastet efter och är nästan fartblind, men överlycklig.
Det finns mycket att försöka förmedla, mycket att dra lärdom av och än mer att fundera över. Men just nu är jag bara oerhört tacksam över att jag fick uppleva ännu en levande dröm i fiskets värld. Sensmoral: sluta aldrig hoppas. Förr eller senare händer det. kanske.  

Filmen nedan är producerad med skakiga fingrar, undermålig utrustning och allt för mycket stressnivåer i blodet. Ha överseende. Tack.

Nya säsonger på gång

När de silverblanka blir alltmer sporadiskt förekommande på kusten minskar också antalet spönötare. Få av dem är året-runt-fiskare, märker jag. Jag tillhör inte den sorten. En ny säsong randas. Eller, flera olika säsonger står för dörren. Så är det hela tiden. En säsong klingar av, en annan tar vid. Ofta överlappar de varandra.

Metegrejorna står redo. Doften av mäsk, boostsprayer och majskorn blir en del av min fiskevardag.
Den milda försommarskymningen, som bara långsamt förbyts till ett slags mörker, är en av mina favorittider på året. Här sitter jag i min stol, med kaffet upphällt och blicken fäst på en liten flötestopp. Fåglarna sjunger, kanske bräker ett får någonstans, eller så är det bara ett svagt vindsus som bryter den nästan totala tystheten. 


Snart är mäsket placerat på rätt ställe, tänker jag. Efter att ha lodat djupet och hittat en fläck som jag tycker ligger på rätt avstånd och med rätt djup kastar jag ut ett par pingisbollstora bollar och loosefeedar med majs och pellets. Inte för mycket. De lär finnas här ändå och jag vill inte att de har så mycket att äta att mitt bete inte märks. 

När det överblyade flötet lyfter sig en centimeter vaknar hela kroppen till liv, pulsen ökar och handen gör automatiskt ett stadigt lyft. Den första sutaren är fast. En arg liten hanne som inte vill ge sig direkt. Kanske väger den 1,8 eller 1,9 kilo. Möjligen två jämnt. Jag väger eller mäter den inte. Jag släpper den åter med vördnad och myser i stolen. 



När jag tror att aktiviteten ska öka avtar den istället. Utan synlig förklaring blir det tomt och dött. Inga bubblor. Bara ett par rullande sutare en bra bit bort. Jag funderar, överväger mäskningsstrategin och bestämmer mig för att avvakta. Efter tjugo minuter, börjar jag försiktigt skuta ut lite pellets med slangbellan. Precis intill flötet. Men också mellan flötet och en liten fläck där det bubblat några gånger. Snart rör sig åter bubblande fiskar över min hotspot. Ett snabbt vandrande flöte i sidled, krokning och djupt bugande spö. Det är vansinnigt roligt. Det blir inga bjässar den här aftonen, men fina, välnärda sutare runt två kilo, sköt nog inga småsarvar eller anat som stör – och myggfritt. På väg hem i mörkret ser jag både räv och kaniner, mitt i all grönska. Naturen lever så här års. Leve naturen!


Praktfärger i väntan på kyla

Innan kylan sätter in är det en stund av både möjligheter och funderingar över dessa möjligheter. Det finns alltid något fiske. någonstans, på något sätt, att ta tag i. 

Vapendragare och fiskebroder Kenny delar äventyret en solig dag. Sval höstluft, härliga färger och drömmar om hårda hugg. Vi har inte riktigt fiskarna på vår sida, men några fina abborrar är ändå med i leken. Dropshot-tackel med långsamt darrande gummibeten ger ändå ett visst resultat. 


De här jägarna i praktfärger har ett temperament som gör dem lynniga och oförutsägbara (vilket väl gäller de flesta rovfiskar). Ena dagen hugger de vilt och jagar frenetiskt efter vad som presenteras. Andra dagar visar de sig knappt alls, hålla munnen stängd och tjurar, trots att delikata munsbitar  singlar ner framför nosen på dem. Vissa dagar kan båda dessa ytterligheter dyka upp med någon timmes mellanrum. Man blir aldrig klok på orsakerna. 


Fisket överraskningar är alltid närvarande. Som när en rödögd, trulig favorit vid namn sutare, ger sig tillkänna. trodde du att de låg och sov? Nejdå.
Men lite matt blir den och smyger sig kvar på grundvattnet efter att jag släppt tillbaka den. När en abborre får friheten åter ligger sutaren kvar och sneglar lite avmätt på det hela. Kenny får en rolig bild på det. Kolla nedan.

Så friskar vinden i – den som nästan varit helt borta – och en molnfront annalkas i fjärran. Kylan kommer, med den också hoppet om både regn till vattendragen och kyla i kustvattnet, där nya äventyr väntar. Snart är vi där med helt andra planer och samma entusiasm. 

Tack för både fotografering och fotoassistans, plus fiskesällskap förstås, Kenny!


Sommaren är inte slut – leve hösten

Så kom då dagen. Dagen då jag satte mig vid tangenterna igen. Nåja, det har inte varit skrivpaus under sommaren. Men med arbetsbördan från alla håll gav jag mig själv ett långt sommarlov från fiskebloggandet. Fiskat har jag däremot gjort. Så klart.

De ljumma kvällarna har varit lätträknade under juli. Men i augusti kom de. De fina dagarna med värme som når in i skymningen. Då sitter jag ofta och gärna i min stol, med blicken fäst på en flötestopp. Fukten är påtaglig nu. Augustis spelemän, vårtbitarna ljudsätter aftonen. Jag är ensam i tystnaden. När bubblor, vakande och rullande fiskar når mäskplatsen andas jag knappt. Jag har suttit här så många gånger, men känslan är samma. Förväntan, nervositet och glädje. 


Sutarna kommer så småningom. Först är det små sarvar som håller hov. Men, i det falnande ljuset lugnar de ner sig. De har inte mycket att sätta emot när sutarna patrullerar in och tar för sig. Jag landar några starka, rödögda fiskar och läppjar på mitt kaffe. Grågäss som sträcker. En knapp märkbar kvällsbris. 



En annan dag, ett annat uppdrag. Jag åker iväg på upptåg. Smyger och testar, taktikfiskar och andas ännu tystare av anspänningen. En gräskarp börjar äntligen äta av det jag presenterar: brödbitar på ytan. Mitt i stunden tror jag inte att det finns något mer spännande. Och när slutligen min brödbit åker ner i en virvel bultar pulsen ända ut i hårstråna. Men fisken släpper. Det brukar betyda fiasko. Färdigfiskat. Men idag har jag tur.

Den kommer åter, tydligen omärkt av krokens spets. Snart väljer den min specialpreparerade brödbit framför de andra och jag krokar. Spöt är böjt och rullen knarrar. Jag skakar och njuter. Snart ligger den i håven. En efterlängtad, svårlurad motståndare. Snabb vägning och fotografering. Den simmar åter och kvällen är stilla igen. 



Nästa tillfälle: abborrar på jigg. Spinnfiske efter tyngre fiskar på annan ort. Så är min sommar. Nu går den mot sitt slut, men då kommer en annan efterlängtad tid. Höst. Med alla möjligheter. 

Regndroppstempo

Sommaren är väl inte riktigt vad alla hoppats på. Hittills. Det kan ändra sig. Det svala, ostadiga vädret inbjuder inte heller till ljumma metenätter, men det finns ju annat fiske … Jag hinner och orkar inte prestera så många blogginlägg, men har ändå krokarna vässade. Tids nog, så.

Som lite mellanmål tänker jag bjuda på en liten exposé i arter. Det händer att sällanfiskare hör av sig till mig och undrar lite över vad de fångat. Ett par arter man ofta blandar ihop är mört, sarv och id. Alla tre finns i ganska talrik mängd i gotländskt vatten – och givetvis även på andra håll i landet. 

Alla tre låter sig gärna luras medelst mete och beten i olika former och storlekar. Sarven kan – sin lilla buttra uppsyn till trots – vara en riktigt odåga som glupskt slukar det du presenterar. Iden är en rovfisk när andan faller på. I större storlek är den en riktig fiskjägare. I mindre storlek tas den ibland för mört. Men mörtens större fjäll, röda ögon och ettrigare sprattel brukar kunna vara skiljetecken. 

På bilderna nedan ser du i tur och ordning: mört, sarv och id. Alla i modest storlek, men alldeles nyfångade och roliga att trixa upp på lätta grejor. Men det är klart, under sutarmetet är de här fiskarna mest till förtret. Aldrig är man nöjd. Är det inte vädret så är det arten som är åt pipan. Mitt filosofiska (filosofi-fiskeliga) råd är: njut av stunden. Den kommer inte åter. 






Beredskap och minnen i stolen

Dofterna är så bekanta. De för mig tillbaka i tiden. De väcker minnen till liv. När jag vandrar med ryggsäck, spöfodral och matsäck mot vattnet är det doftstråk från nu, men känslan från förr. Betande djur, spirande växter och vårvarmt vatten. 

På plats i stolen är det ännu fler nostalgiska spår som får mig att känna fiskefrossa och samtidigt slappna av. Mäsk. Majskorn i en nyöppnad burk. Sprayer och boost-medel. Jag tar kvällens första kopp kaffe och drar in den kalla luften i näsan, medan mäsket förhoppningsvis lockar in sutarna till min valda plats. 

Ja, den där vinden. Väderinstituten talade om svag vind från ett håll, medan verkligheten är frisk vind från ett helt annat håll. Det är ruggigt. Snart har jag dubbla lager av allt – inklusive mössa. Om det är isande vindar eller stundande lek som gör sutarna knepiga vet jag inte, men det dröjer innan den lilla flötestoppen vickar till för första gången. 



Jag höjer beredskapen. Ställer kaffekoppen åt sidan och fäster mina ofrånkomligt åldrande ögon på det lilla flötet. Snart lyfts det en centimeter eller två och viker av en liten, liten bit åt sidan – allt på några tiondels sekunder. Jag krokar och har snart en pigg och knubbig sutare i håven. Den känns ljummen. Vattnet är trots allt varmare än jag anade. Men luften är isande försommarsval. 



Det blir några till, av den rödögda, stridbara och härliga Tinca tinca. Någon tappar jag. Ett par försiktiga napp resulterar i ingenting, men vad gör väl det? Sedan faller natten och jag lämnar min stol, med ännu ett minne format av dofter och upplevelser, av bilden på rullande sutare i ytan och med en kall nästipp. Jag vet att jag snart är tillbaka igen.


Gott nytt fiskeår

Gott nytt år! Jodå. 2014 tog slut i någon slags märklig mix av isande kallt, snålblåst och hastigt inkommande mildväder. Det finns överlag många saker att reflektera över om man tittar på tolv gångna månader. Jag tänkte inte ägna mig åt den sortens krönikajobb här och nu. Men nedanför hittar du några bilder från året – från olika destinationer, innehållande olika fiskarter och situationer. Det de har gemensamt är att de på något sätt satt spår i min fiskesjäl.

Nu är det lite orättvist att bara plocka ut några få foton som får representera upplevelser från året. För, om sanningen ska fram så innebär varje fisktur – lyckad eller mindre lyckad, nya erfarenheter, något att minnas och något att ta lärdom av. kanske är det därför jag aldrig tröttnar. Det lär bli många turer även under 2015. Några få kommer hamna här, som blogginlägg. Du är välkommen hit för att bara läsa och titta, eller för att kommentera, debattera eller reflektera.

Ha ett gott fiskeår. Och kom ihåg: med upplevelsen i fokus är själva resultatet inte lika betydelsefullt. 




Svalka i guldskymningen

Värmeböljan fortsätter oförtrutet. Dagarna fylls av ömsom bad, ömsom sökande efter skugga och svalka. Så kommer den sena eftermiddagen, kanske med en lätt bris, förmodligen med lite svalare luft och definitivt med meteväder. 

I värmande solljus tar jag min plats i stolen. Mäskblandningens dofter för mig tillbaka i tiden. Nostalgin sköljer över mig , lika nära och varmt som själva julivärmen anno 2014. Flötmete i avsvalnad sommarkväll. Det är inte mycket som kan mäta sig med det – och så har jag alltid tyckt. 

Sarvarna är först på plats. Alltid rappa. På gränsen till enerverande hetsiga och glupska. ärligt talat är sarvar i storleksklassen 50 gram till fyra hekto ett rent gissel. I alla fall för den som suktar efter skymningens och gryningens rödögda kämpar. Sutarna. Men de kommer. Det gäller bara att vänta ut sarvarna lite och att hitta på små knep. Snabbt ner med betet i bottenslammet, så minimerar man risken att sarvarna tar kommandot. Men det funkar givetvis inte hundraprocentigt.

Ett eller två små blyhagel vilar mot bottnen, kroken med det apterade betet strax intill. Snart är bubbelstråken täta, flötet vajar när ätande och rotande sutare puffar till linan, simmar mot densamma, eller lyckas nosa på kroken. Och till slut … Det efterlängtade lyftnappet. Flötestoppen stiger en centimeter och vinklas i sidled. Tänka sig – just när jag hade kameran redo. Jag krokar så snabbt det går och möts av sutarens ilskna och härliga temperament. 

Det är den första av kvällens åtskilliga. Stundtals trilskas de, rullar i ytan, petar på betet eller gör retliga lovar runt mäsk och lina. Men, det är precis som det ska vara. Nu vågar sig de små sarvarna inte fram. Nu regerar sutarna arenan. Ända fram tills mörkret, så de sista tärnorna slutat jaga, då hägern söker nattredet. Då kommer stillheten och den absoluta tystnaden. Jag sitter kvar en stund efter att allt lugnat sig, förundrad över allt, med en puls som inte ens höjs av den sista koppen kaffe från termosen.