Kategori: abborre

Den sista värmande solen

I skrivande stund öser regnet ner. Det gör det rätt i. Det behövs vatten till öringens åar. Men när man tillbringat ett par timmar ute i kylande snålblåst och regn finns även ett visst mått av fuktig uppgivenhet innanför västen.

Desto trevligare var det för några dagar sedan då solen visade sitt bleka, men välkomna, anlete på en blå himmel. 


Ljuset värmer. Inte mycket, men tillräckligt för att fikastunden intill fiskevattnet ska kännas behaglig. Abborrarna, som är målet för dagen, är inte helt med på noterna. Men med lite trugande och envishet så. 


När traditionellt monterade jiggar, dropshot och neko-riggar går bet så kan istället en motsatt taktik fungera. Jag klämmer på en ettrig och långkastande Baby McHybrid och får resultat. Snabba rörelser, knyck och korta pauser är melodin. 


Ett kort ögonblick får jag till och med tillfälle att lägga bort jacka och windstopper. Om det är själva solvärmen eller bara pur kroppsvärme från en högre puls och fiskeiver låter jag vara osagt. Men snart är det kyligt igen, abborrarna segare och jag på väg hem. I backspegeln gick solen i moln. Kanske årets sista riktigt varma sol.
Jo, just det: alla fiskar förblev oskadda och släpptes åter.



En älskvärd varelse

Det metallicgröna skimrande. Den knallorangea lystern. Ryggfenans segelformade skepnad. Abborren. Den tuffa, oemotståndliga, truliga, alerta, rovgiriga fisken. Vilken sportfiskare älskar inte denna fisk? 


Många älskar den även i stekpannan – med all rätt. Kom bara ihåg att i väntan på eventuella regler som sätter upp uttagsbegränsningar är det vi själva som har fördelen och förmånen att inte överdriva ätandet. 

Ingen av oss vet hur nästa säsong ser ut. Visionen om framtiden bör alltid innehålla hopp, men en försiktig realism som grundar sig i att vi just inte vet. 


Vinden viner, temperaturen sjunker snabbt. Det är höstens årstid som påminner om sin annalkande ankomst. Då kan det bli tal om helt andra arter och fiskeeskapader. Vi hörs.



Ett hopp som tänts

Sommaren är slut. Almanackan säger höst, men vädret är än så länge parkerat i värmeläge.

Under sensommaren har det alltmer stått klart att det finns glädjande nyheter runt vår ö.
I kustvattnen har abborren varit saknad i åratal, men de senaste säsongerna har allt fler träffat på den randiga, vackra fisken. I stort antal verkar de kalasa på spigg, räkor och annat mumsigt. I vissa områden verkar det till och med som om den lyckats tränga bort, – eller åtminstone bidragit till att decimera – den svartmunnade smörbulten. Om det är korrekt är det fantastiskt på så många sätt. 

Det är så mycket vi inte känner till om abborrens vandringar, rörelsemönster och livscykel – trots att den är den fisk som förmodligen är den art som de flesta svenskar känner till. bestånden fluktuerar. Men exakt hur brackvattensabborren rör sig, vad som gör att de kan dyka upp i hyfsat stort antal från ingenstans och vad som gör att de också så ofta verkar ha försvunnit helt … Ja, det vet vi inte med säkerhet. Vi känner däremot till många av de faktorer som påverkar och styr. Lyckad lek, trygg och snabb uppväxt i goda områden med låg predation är naturligtvis en förutsättning. 



Jag tänker också att människans okunskap och girighet ofta bidrar till att dämpa eller förstöra en potentiell uppgång eller etablering. Så fort det ryktas om att det finns någon sorts fisk i havet så ske de upp, dödas och ätas upp, eller skickas vidare. För profit. Eller för gammal ohjedad vanas skull. 

Visst bör vi väl äta en och annan abborre om de simmar framför näsan på oss i hundratal. Men att besinna sig, inte fånga eller än man behöver, eller ha ihjäl de stora, viktiga exemplaren borde vara självklart – oavsett som man fiskar med modern sportfiskeapproach eller hemfaller åt någon form av mer gammaldags metodik och tankegång. 

Så: ha huvudet påskruvat och lyft gärna på hatten för denna fantastiskt vackra fisk. Låt oss vara rädda om den – och alla andra arter i vår fauna. 

För den detaljintresserade: Jag har jiggat med traditionell teknik, eller med hjälp av Berjkleys nya roliga Snap Jig, kört hetsiga hårdbeten som Berkley Juke eller Svartzonker Baby McHybrid och använt dropshot. Var metod har sin speciella fördel och kan vara rätt sak att ta till, under speciella förutsättningar. 






När stormen ryter och abborren hugger

Inbokat fiske brukar betyda busväder. Även så denna gång. Teamträff med ABU Garcia Sverige och abborre i fokus. Tanken var att vi skulle testa en massa spännande nyheter på utrustningsfronten, umgås, byta erfarenheter och hiva upp rejäla abborrar. Men så kom stormen Knud indragandes med kraftiga vindbyar, regn och åska. Hur skulle det gå?

Som tur är bedarrar det värsta ovädret. Morgonen gryr, om än med hårda vindar och sjunkande vattentemperatur. Barometern visar fallande tryck, men inte så illa som befarat. Snart kliver vi ombord i båtarna, laddade till tänderna och med betesboxarna välfyllda, rullarna nysmorda och taktiken klar.
Inte nog med att vi ska fiska, testa grejor och slåss mot vinden. I sedvanlig ordning utlyses också en tävling. Längsta abborren kammar hem vandringspriset i ett år och får sitt namn ingraverat på en plakett. 2013 lyckades jag vinna den första inteckningen. Men det var då det …

Jag fiskar tillsammans med den omutlige Tobias Fränstam, numer fiskekändis i vårt avlånga land. Dessutom har vi med oss stjärnskottet David Lundh – sin unga ålder till trots redan ett fiskeorakel, med full koll på det mesta. Tobbes Rangerbåt tar oss torra över vågorna och vi är beredda att gå i klinch med de randiga och taggiga. 


Det sliter i kapuschongen och vattnet stänker mot kroppen, men vi kämpar och hittar snart nyckeln för dagen. Bäst verkar det funka med små vobbler eller jerkbaits, typ Berkleys fina Juke och Cutter. David firar triumfer med det ettriga betet Warpig och jag slår emellan med lite hetsigt jiggfiske med en Pulse Shad, som slukas tacksamt av  fina abborrar.


Vi hittar fiskedjupet, tempot och taktiken. Nu är det bara att nöta på. Vi tappar faktiskt räkningen på abborrar över 40 centimeter, men ser till att hålla koll på de längsta.
– Det är ju tävling. Kom ihåg det, uppmanar David.

Jag får en 43 centimeter lång, men Tobbe svarar omgående med en på 44. Jag vill inte vara sämre och får också en sådan. När Tobbe med bassfisket som förebild ”flippar” ombord en stadig bit på 46 centimeter och 1 360 gram börjar vi ana varthän det barkar. 

Men på något märkligt sätt ser jag till att svara med ännu en 46-centimetersabborre, på en Skinny Cutter. Likaläge. David ligger inte långt efter och visar vilken skicklig fiskare han är. Han har stenkoll på kastteknik och fiskemetodik. Han kan namnet på vartenda bete och färg. Undrar jag över vad en viss kulör kallas så visar jag bara betet och svaret kommer lika rappt som hans mothugg. 


Gäddorna lämnar oss naturligtvis inte helt ifred, men till stor del är det hårda hugg och ettriga, tunga knyckar från stora abborrar som håller oss sysselsatta. Katastrofalt nog är kaffet slut. Vi sitter i lä och begrundar vårt öde en stund, men tröstar oss snart med fler vackra abborrar, sprakande av färgprakt, fyllda med ren muskelstyrka och klädda i pansarhårda fjäll. Ryggfenorna spärras upp i vinden, som om de vore segel, eller snarare flaggor i triumf. Varenda abborre släpps åter oskadd och stark. Det är en fröjd att se dem försvinna ner under den böljande ytan.


På kvällen sammanfattar vi fisket. Många har haft det tufft, andra mer underhållande fiske. Vi äter middag, drar några rövarhistorier och är snart framme vid prisutdelningen. Ni vet, vandringspriset. ABUs rulltrofé. Det blir delad förstaplats och därmed delad plakett och inskription. På den kommer det stå: 2018 – Nicka Hellenberg/Tobias Fränstam. Vi försöker se ödmjukt förvånade ut och skålar glatt. En ny fiskedag randas och fler storabborrar ska betvingas. Och fler får vi …

Fotnot: abborrfiske med hårdbeten som nämnda Berkleys modeller Cutter, Juke, Warpig och liknande är inte bara ett aktivt och roligt fiske. Stundtals är det också så effektivt att jiggar och andra klassiker hamnar rejält på efterkälken. Personligen fiskar jag helst dem med en liten Revo och ett hyfsat styvt spö, men givetvis kan du använda en haspelrulle. Ladda med lagom tunn flätlina, håll kontakten och gör pauser mellan ”twitch”, knyckar och tempoförändringar. Och var med på tunga hugg.

Fotoassistans där min nuna syns på bild: Tobias Fränstam, Lasse Cajander och Isabel Syrjä. All bildredigering och övrigt foto: undertecknad. 

Glänsande attiraljer, randiga möten

Uppspelt och nyfiken står jag och väger mina nya spön och rullar i händerna. Oanvända jiggar och små crankbaits tycks snegla mot mig, från sina lådor – nysorterade och färgglada. 

Väderprognosen är långt från den bästa. Regn och rusk, fallande temperaturer och hård vind. Men när ivern blir för stor är inte alltid förnuftet i förarsätet.

Snart är jag på plats vid vattnet, med vågor och vind som tycks tillta i styrka för varje sekund. Under en allt mörkare himmel tacklar jag upp mina godbitar och ignorerar väderinstitutens varningar och barometerns dykande siffror.

Jag börjar med dropshot och har glädjande nog täta kontakter, även om alla randiga inte vill fastna. Men efter en stund hittar jag rätt tempo och rätt storlek på jiggarna. Jag landar ett antal glupska och hårt kämpande abborrar. Dessa vackra varelser! Det är lätt att kroka av och släppa dem åter oskadda. Men vill man behålla ett par matfiskar som väger tre-fyra-fem hekto är det givetvis inga problem.

I takt med att himlen förmörkas ytterligare och att vinden tilltar blir det knepigare att få bukt med de alerta fiskarna. Först funkar Svartzonker McPerch och Berkleys Pulse shad superbt. Efter en stund tycker jag mig få fler bett över McPerch med curlytail eller en liten  Gulp Alive. Båda kräver ytterst lite påverkan för att ändå röra sig lockande – och det verkar trigga abborrarna i busvädret. 


Ja, inte bara abborrarna, förresten. Ett av dagens hårdaste hugg lurar mig först att tro att en liten gädda, eller eventuellt en stöddig abborre har hittat min jigg. Det visar sig vara en id av hyfsad storlek.


Jiggar är ofta abborrfiskarens förstaval. De är lättfiskade, mångsidiga och fungerar i så många olika situationer att de naturligtvis ska finnas med. Men en ettrig vobbler, eller ett litet jerkbait, styrt med tempoväxlingar kan ibland vara betydligt vassare. Så fort jag börjar fiska med en liten Berkley Juke i ganska högt tempo stiger snittstorleken. Och jag får uppelva de härliga, beroendeframkallande stötarna genom klingan. Rätt in i den lilla multirullen. Jag glömmer nästan att dricka kaffe.

Men till slut kommer regnet och de riktigt hårda vindbyarna. Jag ser till att sätta mig i bilen och ta den där efterlängtade koppen. En kort, men intensiv dag är till ända.


Teknikrutan
——————————————————————–
För den teknik- och utrustningsintresserade kan det kanske vara på sin plats med en liten snabbgenomgång. Min nya arsenal för abborrfiske bygger på – i första hand – två olika uppsättningar. Mellan varven kommer jag säkerligen använda även andra spön och rullar, men tanken är att det mesta ska kretsa kring dessa två ett tag framöver. 

För ordinärt jiggfiske, dropshot, texas-rigg och andra tekniker som angränsar blir det mestadels ett åtta fot långt haspelspö av modellen ABU Hornet Stinger Plus. Det är följsamt, har känslig topp, utan att vara svampigt och ändå ryggrad, sin låga vikt och härliga balans till trots. Jag kör inte med de minsta rullarna, utan föredrar en rulle i storlek 2500-3000, som den fina Revo X.

För små vobbler/crankbaits, små jerkbaits, ytbeten och givetvis en och annan spinnare eller ett litet skeddrag föredrar jag multirulle. Direktkänslan och kontrollen är ju överlägsen. Med alltför lätta beten krävs lite pyssel för att kasten ska fungera, men med en riktigt bra rulle, som den Revo Premier jag använder, går det bra. Spöt är ett Svartzonker 725 ML, med kastvikt 6-21gram (även om det klarar mer än så). 


Vaken – efter sommarhettan

Ja, jag vet. Förlåt. Det har varit knäpptyst på bloggen under sommaren. Det beror inte bara på hettan och den hektiska livsföringen som den ljuva årstiden medför. Jag har gjort ett medvetet val att vila upp mig och låta dig, kära läsare, att slippa mina rader ett tag. Men, i takt med att svalkan och fläktande vindar gör sig påminda så pockar det på lite igen. 

Men, vad passar bättre än att rapportera om lite klassiskt sommarfiske?

Receptet är enkelt: ta en stycken ljummen dag, med lite för lite vettigt att göra. Blanda in en smula fiskesug, släng ner badbrallor och kaffetermos, bara för säkerhets skull, och åk iväg för att fresta den alerta Perca fluviatlilis – abborren. 



Tacksam att leta efter i små sötvatten, eller i Östersjöns små krypin, som småbåtshamnar. Den finns inte där hela tiden, inte överallt. Men här och var kan den vara på hugget. Om inte: ta ett bad.

Jag kör dropshot med små godbitar till jiggar. Inte för att jag behöver fiska långsamt, de randiga jagar ikapp och smäller på ordentligt. Men om jag vill koncentrera fisket till små ytor, där jag förväntar mig att få kontakt, så kan ett dropshottackel hjälpa till. Jiggen dansar, vibrerar, studsar och irriterar på samma fläck eller flyr därifrån med huggframkallande speed. 



I klart vatten tycker jag att färgerna i regel spelar underordnad roll. Men skulle det vara lite färgat, eller mörkt, i böljan kan kontrastrika beten ge tätare kontakter. Eller testa en annan storlek eller modell. Plötsligt knycker det så där härligt i spöspetsen igen.

Den här dagen är en lättjans dag. Jag fiskar en stund, fikar en längre stund, fiskar lite igen och avslutar med att bada. Att fånga fler, eller större ligger inte för mig. Det kan vänta. Inte heller byter jag utrustning eller metod. Jag myser i värmen och minns glädjen från ungdomens lyckorus, när det äntligen nappade. På så sätt är abborren en riktig nostalgiframkallare: man blir barn på nytt – både i tanke och handling. Tack, du randiga. Vi ses igen!


 

Gröna, friska danser

Det är något friskt i luften. Vinden är svag, men regnskyarna mörka över skogen och färgerna börjar skifta i allt mer orange, gult och rött. På marknivå är det fortfarande mestadels grönt.
Idag är det grönaktigt i mina tankar också. En finfin dag för lite halvhjärtat abborrfiske. 

Häromdagen damp det ner några favoritjiggar i brevlådan. Berkleys lilla söta, men farliga Pulse Shad. Storleken 8 centimeter brukar vara superb för abborre. Den funkar för dropshot, för ordinärt jiggfiske och som upphängare, eller vad du nu vill. 

Abborrarna är truliga och lite misstänksamma. Starkt solljus kan ibland ha den effekten. Eller något lufttrycksfall, eller väderomslag. Alltid har vi något att hänga upp våra misslyckanden på, inte sant?
Men jag får några sprattliga filurer med lite trixande. Små, små darrningar där den dropshot-apterade jiggen får dansa rumba på fläcken verkar fungera. Ibland, åtminstone. 



Jag testar diverse olika taktiska trix och byter jigg några gånger, men det verkar som om det är försiktighet och tålamod som är dagens mest säkra melodi. Jag tar en kaffe och känner hur vinden som långsamt ökar faktiskt är rätt sval. Sjöar, åar och hav kyls ner. Det luktar höst. Jag får små lyckokänslor mitt i det vemodiga. Ett knappt år tills nästa sommar, men istället: en hel höst, fylld av möjligheter för mig som älskar både havsöring och gädda. Och abborre för den delen. Man ska inte gå händelserna i förväg. 
Jiggen får dansa ytterligare ett par melodier och mitt jiggspö böjas av underbara knyckar. Abborrarna får simma åter, även om jag slickar mig lite runt munnen när jag tänker på smörstekta filéer. Det kommer andra chanser. Och det kommer höst. Var så säker. 



Överraskning under korpens skrän

Innan isen rämnar och ger vika behöver jag traska några meter på den. Jag vill känna den bitande vinden, sitta ner och sörpla mitt kaffe i väntan på några knyckar i linan.

Jag drömmer mig tillbaka till tiden för länge sedan – då vinterfisket efter de små pliriga abborrarna var en av mina absoluta favoritsysselsättningar. Numer föredrar jag varmare klimat, eller vindutsatta kuster, sköna skärgårdsvikar med arga gäddor och mycket annat. Men en, liten tur på isen friskar upp, tänker jag och slår följe med Kenny. 

Trögt är det. Väldigt trögt. Men några randiga rackare med segellika fenor halar vi ändå upp i det grå. Vinden viner och kaffet svalnar oerhört snabbt. Halt är det också. Avsaknaden av snö gör att broddarna får jobba. 

Under korpens skrän hittar Kenny någon stadigare abborre, medan jag drar mig bortåt en bit för att testa ett oborrat område. En liten gädda ger mig visst sjå och värme i lederna. Jag flyttar igen. 

Det blir tvärstopp och den lilla klingan på pimpelspöet böjer rygg så det knakar. En stark fisk drar, rusar, röjer runt. Jag inser att det här inte heller är en önskad storabborre. Jag har beväpnat mig med en ganska stadig pirk och trekrok i storlek 10 för att inrikta mig på lite grövre abborre, men istället är det ändå en gädda som bitit. Stor är den också. Jag får ropa på Kenny, som kommer sättandes med både kamera och glada tillrop.


Med silkesvantar får jag drilla den arga motståndaren. Livrädd för borrhålets iskant låter jag den tunna nylonlinan löpa mellan fingrarna. Under den genomskinliga isen ser vi gäddan. Och den ser oss, eller något annat den inte gillar. Med ursinne rusar den neråt igen. Men till slut får den ge sig. Den är ingen gigant, men på pimpel och vek utrustning är den en stadig baddare.

Den ståtliga madamen får snart simma åter och korpen fortsätter fladdra där uppe. Kanske är min isnostalgi tillräcklig så här. Lite vår hade ju inte skadat, trots allt. 


Ränderna går aldrig ur

Det knakar i träden och viner runt öronen. Vindbyarna är inte nådiga. Nyss knatade jag runt i kortbrallor och undrade om det här med sommar kanske vore en fin idé att ha för jämnan. Men så kommer en kall natt och en till. Sedan drar nordostan ner över vår ö, med upprört hav, kyla och föraningar om tvättäkta höst. Kortbrallorna åker av, jackan åker på och lusten till utflykter till vindpinade domäner tilltar. 

Att vada runt i höga vågor och brottsjöar medan kapuschongen riskerar att slitas loss är inte riktigt tillrådligt. Jag får hålla mig till aningen lugnare manövrar. Å andra sidan är det där med lugn och stillhet inte alltid förenligt med sportfiske. Hjärtats muskler arbetar hårt för att skicka ut både adrenalin och eufori i kroppen. Åtminstone när det hugger hårt och frekvent. 


Jag hittar ett knippe finfina motståndare i randigt. Abborrar med jaktlust är bland det roligaste jag vet. Till en början trugar jag dem med en vanlig jigg, får någon fin fisk, tappar någon och utsätts för stressprov när huggen som nästan sliter spöet ur min näve återföljs av missad fisk. Jag tacklar om. Dropshot där jiggen kan stå och darra just ovanför bottenväxterna är det som vänder matchen till min fördel. 

De största är fiskar i kilosklassen – en kanonfisk vilken dag som helst. Och en dag då det bara är en snabbtur för att kväva skrivbordsfrustrationen lite grand – ja då är en sådan fisk en guldklimp. En randig och färggrann klimp. 

Praktfärger i väntan på kyla

Innan kylan sätter in är det en stund av både möjligheter och funderingar över dessa möjligheter. Det finns alltid något fiske. någonstans, på något sätt, att ta tag i. 

Vapendragare och fiskebroder Kenny delar äventyret en solig dag. Sval höstluft, härliga färger och drömmar om hårda hugg. Vi har inte riktigt fiskarna på vår sida, men några fina abborrar är ändå med i leken. Dropshot-tackel med långsamt darrande gummibeten ger ändå ett visst resultat. 


De här jägarna i praktfärger har ett temperament som gör dem lynniga och oförutsägbara (vilket väl gäller de flesta rovfiskar). Ena dagen hugger de vilt och jagar frenetiskt efter vad som presenteras. Andra dagar visar de sig knappt alls, hålla munnen stängd och tjurar, trots att delikata munsbitar  singlar ner framför nosen på dem. Vissa dagar kan båda dessa ytterligheter dyka upp med någon timmes mellanrum. Man blir aldrig klok på orsakerna. 


Fisket överraskningar är alltid närvarande. Som när en rödögd, trulig favorit vid namn sutare, ger sig tillkänna. trodde du att de låg och sov? Nejdå.
Men lite matt blir den och smyger sig kvar på grundvattnet efter att jag släppt tillbaka den. När en abborre får friheten åter ligger sutaren kvar och sneglar lite avmätt på det hela. Kenny får en rolig bild på det. Kolla nedan.

Så friskar vinden i – den som nästan varit helt borta – och en molnfront annalkas i fjärran. Kylan kommer, med den också hoppet om både regn till vattendragen och kyla i kustvattnet, där nya äventyr väntar. Snart är vi där med helt andra planer och samma entusiasm. 

Tack för både fotografering och fotoassistans, plus fiskesällskap förstås, Kenny!