Kategori: lekande fiskar

Regn. Det smattrar. Vräker ner, hämtar andan och fortsätter igen. Vi är många som drar lättnadens långa suckar. Det handlar om så mycket. Ett helt landskap lider av svår vattenbrist. De osynliga magasinen måste fyllas upp, så att inte nästa år blir ett katastrofalt vattenår. Ur mindre perspektiv är det en absolut nödvändighet för att våra vänner havsöringarna ska kunna lekvandra och rädda morgondagens tillgång på gotländska silverskatter. 

Efter regnet kommer snön. Sedan mildväder. Blåsigt, friskt och milt igen. Nu startar den årliga ruschen på allvar. Från havets stora, hemlighetsfulla vatten kommer öringarna tillbaka till sina små födelsebäckar. Jag kan stå och bara le och mysa när jag tar del av det fantastiska skeendet. 

Prickiga kroppar i yster undervattensdans. Fenor som slår över ytan, flyttar grus, visar styrka och används som vapen mot inkräktare. En lek – på liv och död, men mest för livet. Nedanför svårforcerade vattenfall samlas grupper av överraskande stora fiskar, som en efter en försöker forcera hindret. Atletiskt, modigt och lika häpnadsväckande varje gång jag ser dem – hoppande havsöringar.

Jag låter bilderna tala för sig själva. Tack för skådespelet, Salmo trutta. 

Morgonljus som strilar ner mellan de kala grenarna. Kulingvinden viner, men i skogen är det en viss tysthet. Den lilla strömmen brusar milt. Så … plaskande från de ystra lekvandrande öringarna. Till slut kom de. Till slut blev det tillräckligt med regn för att skapa förutsättningarna. 

En stadig hona tar plats över lekgruset. En ännu större hanne frotterar sig med henne. Fler dyker upp. Det gruffas och bråkas, vänslas och trängs. Det här årliga naturskådespelet är något jag behöver för att känna mig hel. Jag formligen älskar att vandra längs vattendragen och titta på ”mina” telningar. 

En extra aggressiv hanne hittar vi lite nerströms. Han bits, slår med sin stadiga kropp. Jagar en liten stackare ända upp på gräset och återvänder sedan snabbt till honan han så gärna vill uppvakta. Det är tufft att vara lekande havsöring. Så tufft att all fokus är på bestyren i vattnet. Jag kommer ganska nära innan de skyggar. Dessa imponerande varelser. 

Jag får lite skäll mejlledes. Fisketurerna saknas på bloggen. Jag ska villigt erkänna att det varit lite glesare mellan turerna än brukligt. Det har också varit synnerligen trögfiskat. Men, om det inte vore för att jag prioriterat annat än bloggandet så skulle jag nog ha kunnat visa upp både fisk och fisketurer lite oftare. Förlåt. Jag lovar eventuell bättring framöver. God helg. Och – om vi inte hörs innan dess: God jul!

Livscyklerna känns påtagliga. Kanske för att jag blir äldre. Kanske för att tiden till eftertanke kläms ihop till korta pass mitt i skrivbordsgörat. Men jag känner hur allt på något sätt både faller på plats och blir omöjligt att greppa, på samma gång. Vinden sliter i mig. Sliter i havet, ruskar om träden. Fisket är inget vidare, så jag avbryter med ett uppgivet lugn. 

Någon dag senare använder jag istället min korta lucka i tidsväven till att kolla in någon öringsförande å. Vattennivån är närapå katastrofal. I vissa åar är det torrt, trots att hösten snart passerat. Det är nu vi behöver vattnet. Det är nu öringarna behöver det. 

Som tur är finns det undantag. Men det är med knapp marginal jag vill kalla det vattenflöde. Det är knappt så att de fiskar som vill ta sig upp klarar av det. Deras ryggar är ovanför ytan, på de områden de annars leker. Men, ändå. Denna överlevare. Jag ser spår av öringslek på små grusbäddar. Jag ser öringar som välkamouflerat smyger upp i de små rännilarna. 

Bokstavligen över stock och sten pressar sig en trekilosfisk upp till en liten hölja där den åter kan vila. Den får snart sällskap av två mindre. Jag fascineras lika mycket varje gång. Anpassningen. Viljan. Styrkan.

Lite längre upp i systemet pågår leken. Ett fåtal fiskar är i färd med att skapa morgondagens stam. En större hona lägger sig på sidan, slår kraftfullt med stjärten mot gruset. Ett par små hannar pilar runt omkring henne, förbereder sig, försöker hamna i position. En större hanne jagar bort dem och så börjar det om igen. Jag önskar att jag kunde stanna, kunde få en bättre vinkel. Men jag måste åka. 

En död öring har flutit upp på kanten. Där, bland årets nedfallna löv ligger den. Som ett litet monument över livscyklerna, över tidens obarmhärtiga gång. Kanske hann den leka, kanske inte. Men här slutar dess dagar. Nu blir den istället mat åt fåglar, insekter och kanske någon annan fisk.
Naturen tar och naturen ger. Just nu kunde den gärna få ge oss mer vatten. Och själv önskar jag en smula mer tid, trots att en sådan önskan egentligen är orimlig. Tiden går. Obarmhärtigt.