Glänsande attiraljer, randiga möten

Uppspelt och nyfiken står jag och väger mina nya spön och rullar i händerna. Oanvända jiggar och små crankbaits tycks snegla mot mig, från sina lådor – nysorterade och färgglada. 

Väderprognosen är långt från den bästa. Regn och rusk, fallande temperaturer och hård vind. Men när ivern blir för stor är inte alltid förnuftet i förarsätet.

Snart är jag på plats vid vattnet, med vågor och vind som tycks tillta i styrka för varje sekund. Under en allt mörkare himmel tacklar jag upp mina godbitar och ignorerar väderinstitutens varningar och barometerns dykande siffror.

Jag börjar med dropshot
och har glädjande nog täta kontakter, även om alla randiga inte vill fastna. Men efter en stund hittar jag rätt tempo och rätt storlek på jiggarna. Jag landar ett antal glupska och hårt kämpande abborrar. Dessa vackra varelser! Det är lätt att kroka av och släppa dem åter oskadda. Men vill man behålla ett par matfiskar som väger tre-fyra-fem hekto är det givetvis inga problem.

I takt med att himlen förmörkas ytterligare och att vinden tilltar blir det knepigare att få bukt med de alerta fiskarna. Först funkar Svartzonker McPerch och Berkleys Pulse shad superbt. Efter en stund tycker jag mig få fler bett över McPerch med curlytail eller en liten  Gulp Alive. Båda kräver ytterst lite påverkan för att ändå röra sig lockande – och det verkar trigga abborrarna i busvädret. 


Ja, inte bara abborrarna, förresten. Ett av dagens hårdaste hugg lurar mig först att tro att en liten gädda, eller eventuellt en stöddig abborre har hittat min jigg. Det visar sig vara en id av hyfsad storlek.


Jiggar är ofta abborrfiskarens förstaval. De är lättfiskade, mångsidiga och fungerar i så många olika situationer att de naturligtvis ska finnas med. Men en ettrig vobbler, eller ett litet jerkbait, styrt med tempoväxlingar kan ibland vara betydligt vassare. Så fort jag börjar fiska med en liten Berkley Juke i ganska högt tempo stiger snittstorleken. Och jag får uppelva de härliga, beroendeframkallande stötarna genom klingan. Rätt in i den lilla multirullen. Jag glömmer nästan att dricka kaffe.

Men till slut kommer regnet och de riktigt hårda vindbyarna. Jag ser till att sätta mig i bilen och ta den där efterlängtade koppen. En kort, men intensiv dag är till ända.


Teknikrutan
——————————————————————–

För den teknik- och utrustningsintresserade kan det kanske vara på sin plats med en liten snabbgenomgång. Min nya arsenal för abborrfiske bygger på – i första hand – två olika uppsättningar. Mellan varven kommer jag säkerligen använda även andra spön och rullar, men tanken är att det mesta ska kretsa kring dessa två ett tag framöver. 

För ordinärt jiggfiske, dropshot, texas-rigg och andra tekniker som angränsar blir det mestadels ett åtta fot långt haspelspö av modellen ABU Hornet Stinger Plus. Det är följsamt, har känslig topp, utan att vara svampigt och ändå ryggrad, sin låga vikt och härliga balans till trots. Jag kör inte med de minsta rullarna, utan föredrar en rulle i storlek 2500-3000, som den fina Revo X.

För små vobbler/crankbaits, små jerkbaits, ytbeten och givetvis en och annan spinnare eller ett litet skeddrag föredrar jag multirulle. Direktkänslan och kontrollen är ju överlägsen. Med alltför lätta beten krävs lite pyssel för att kasten ska fungera, men med en riktigt bra rulle, som den Revo Premier jag använder, går det bra. Spöt är ett Svartzonker 725 ML, med kastvikt 6-21gram (även om det klarar mer än så). 


Vaken – efter sommarhettan

Ja, jag vet. Förlåt. Det har varit knäpptyst på bloggen under sommaren. Det beror inte bara på hettan och den hektiska livsföringen som den ljuva årstiden medför. Jag har gjort ett medvetet val att vila upp mig och låta dig, kära läsare, att slippa mina rader ett tag. Men, i takt med att svalkan och fläktande vindar gör sig påminda så pockar det på lite igen. 

Men, vad passar bättre än att rapportera om lite klassiskt sommarfiske?

Receptet är enkelt: ta en stycken ljummen dag, med lite för lite vettigt att göra. Blanda in en smula fiskesug, släng ner badbrallor och kaffetermos, bara för säkerhets skull, och åk iväg för att fresta den alerta Perca fluviatlilis – abborren. 



Tacksam att leta efter i små sötvatten, eller i Östersjöns små krypin, som småbåtshamnar. Den finns inte där hela tiden, inte överallt. Men här och var kan den vara på hugget. Om inte: ta ett bad.

Jag kör dropshot med små godbitar till jiggar. Inte för att jag behöver fiska långsamt, de randiga jagar ikapp och smäller på ordentligt. Men om jag vill koncentrera fisket till små ytor, där jag förväntar mig att få kontakt, så kan ett dropshottackel hjälpa till. Jiggen dansar, vibrerar, studsar och irriterar på samma fläck eller flyr därifrån med huggframkallande speed. 



I klart vatten tycker jag att färgerna i regel spelar underordnad roll. Men skulle det vara lite färgat, eller mörkt, i böljan kan kontrastrika beten ge tätare kontakter. Eller testa en annan storlek eller modell. Plötsligt knycker det så där härligt i spöspetsen igen.

Den här dagen är en lättjans dag. Jag fiskar en stund, fikar en längre stund, fiskar lite igen och avslutar med att bada. Att fånga fler, eller större ligger inte för mig. Det kan vänta. Inte heller byter jag utrustning eller metod. Jag myser i värmen och minns glädjen från ungdomens lyckorus, när det äntligen nappade. På så sätt är abborren en riktig nostalgiframkallare: man blir barn på nytt – både i tanke och handling. Tack, du randiga. Vi ses igen!


 

Ränderna går aldrig ur

Det knakar i träden och viner runt öronen. Vindbyarna är inte nådiga. Nyss knatade jag runt i kortbrallor och undrade om det här med sommar kanske vore en fin idé att ha för jämnan. Men så kommer en kall natt och en till. Sedan drar nordostan ner över vår ö, med upprört hav, kyla och föraningar om tvättäkta höst. Kortbrallorna åker av, jackan åker på och lusten till utflykter till vindpinade domäner tilltar. 

Att vada runt i höga vågor och brottsjöar medan kapuschongen riskerar att slitas loss är inte riktigt tillrådligt. Jag får hålla mig till aningen lugnare manövrar. Å andra sidan är det där med lugn och stillhet inte alltid förenligt med sportfiske. Hjärtats muskler arbetar hårt för att skicka ut både adrenalin och eufori i kroppen. Åtminstone när det hugger hårt och frekvent. 


Jag hittar ett knippe finfina motståndare i randigt. Abborrar med jaktlust är bland det roligaste jag vet. Till en början trugar jag dem med en vanlig jigg, får någon fin fisk, tappar någon och utsätts för stressprov när huggen som nästan sliter spöet ur min näve återföljs av missad fisk. Jag tacklar om. Dropshot där jiggen kan stå och darra just ovanför bottenväxterna är det som vänder matchen till min fördel. 

De största är fiskar i kilosklassen – en kanonfisk vilken dag som helst. Och en dag då det bara är en snabbtur för att kväva skrivbordsfrustrationen lite grand – ja då är en sådan fisk en guldklimp. En randig och färggrann klimp. 

Praktfärger i väntan på kyla

Innan kylan sätter in är det en stund av både möjligheter och funderingar över dessa möjligheter. Det finns alltid något fiske. någonstans, på något sätt, att ta tag i. 

Vapendragare och fiskebroder Kenny delar äventyret en solig dag. Sval höstluft, härliga färger och drömmar om hårda hugg. Vi har inte riktigt fiskarna på vår sida, men några fina abborrar är ändå med i leken. Dropshot-tackel med långsamt darrande gummibeten ger ändå ett visst resultat. 


De här jägarna i praktfärger har ett temperament som gör dem lynniga och oförutsägbara (vilket väl gäller de flesta rovfiskar). Ena dagen hugger de vilt och jagar frenetiskt efter vad som presenteras. Andra dagar visar de sig knappt alls, hålla munnen stängd och tjurar, trots att delikata munsbitar  singlar ner framför nosen på dem. Vissa dagar kan båda dessa ytterligheter dyka upp med någon timmes mellanrum. Man blir aldrig klok på orsakerna. 


Fisket överraskningar är alltid närvarande. Som när en rödögd, trulig favorit vid namn sutare, ger sig tillkänna. trodde du att de låg och sov? Nejdå.
Men lite matt blir den och smyger sig kvar på grundvattnet efter att jag släppt tillbaka den. När en abborre får friheten åter ligger sutaren kvar och sneglar lite avmätt på det hela. Kenny får en rolig bild på det. Kolla nedan.

Så friskar vinden i – den som nästan varit helt borta – och en molnfront annalkas i fjärran. Kylan kommer, med den också hoppet om både regn till vattendragen och kyla i kustvattnet, där nya äventyr väntar. Snart är vi där med helt andra planer och samma entusiasm. 

Tack för både fotografering och fotoassistans, plus fiskesällskap förstås, Kenny!


Sträck mot natten

Ett fågelsträck till. Gässen slår följe och skränar in i natten. Måsar och trutar jagar i sista ljuset. De hittar svärmande insekter en bit ovanför trädtopparna. Det finns en frenesi i atmosfären. Som om det är lite bråttom nu. Hösten kommer, vi tar det sista ur sommaren innan det är för sent. Vi människor fungerar likadant. Här på ön i havet är det tydligt att sommaren lider mot sitt slut. Borta är de långa köerna till parkeringar och butiker. Borta är många uteserveringar, men kvar dröjer sig värmen och de milda vindarna från havet.



Innan natten kommer ser vi till at få några pilsnabba kast mot jagande abborrar. Som så ofta med glupska abborrar: först befarar man att böljan är tom. Så, genom ett trollslag är det jagande fisk, panikflyende bytesdjur i ytan och hugg på vartenda kast. Inte sällan sker det i gryning och skymning.



Vi nöjer oss med några fina matfiskar och energigivande upplevelser, innan vi packar ihop. Nattkylan kommer fort. Det är dimma över fälten och ensiffriga temperaturer, när vårtbitarna gnisslar vidare in i natten.

Snart är det bara Vintergatan och biljoner himlakroppar som lyser. I augusti är natten svart och hoppet om sommar falnande. Men istället: förväntan om en höst av spänning och ombyte. 


Klassiskt sommarfiske när vädret skiftar

Vad gör man med en regnig dag? Åker ut på lite stillsamt slappfiske?Ja. Kenny och Stefan gör detsamma. Det behöver inte vara så svårt. Något spö, gärna ett jiggspö med känslig topp, ett par sänken, några krokar och jiggar, eller andra beten som kustnära arter gillar. I det här fallet – abborre. Leta reda på en pir, en hamn, eller något annat tillhåll. Invänta den värsta regnskuren, gå ut när det fortfarande vräker ner. Njut. (Alternativt: välj en solig och skön dag …).


Trots kalla händer i hällregnet och behovet av ideliga påtårar från termosen så värmer det i själen. Huggen är många, rappa och dessutom ett gott tecken på att det åter finns en del abborre längs kusten. Spötopparna knycker mot en grå himmel. Men så, efter ännu en vindkantring skingras molnen och det blir lika varmt som man kan förvänta sig i slutet av juli. Finväder, fortsatt finfiske. Jag knycker vidare med dropshotrigg, Kenny & Stefan med mer traditionellt paternostertackel. Allt funkar. 



Vi får svara på en del frågor om varför fisken åker i igen. Konstigt. Inte ens år 2013 är allmänheten så upplyst så att det här med ekosystem, långsiktig förvaltning och generell försiktighet med naturen är något självklart. Nåväl. Vi får någon tumme upp när vi åtminstone behåller någon enstaka matfisk. För, det, mina vännre, är något man kan unna sig en dag som denna.
Och nystekt abborre, serverad med färskpotatis, en kall örtsås och frisk sallad … ja, herregud. Det är gudomligt. Men kom ihåg: ta bara ett par till middag, släpp resten. Framför allt om du krokar en bjässe: hon behövs i vattnet
.