En cocktail av tankar

Jag har paus. Ja, möjligen ett kortare uppehåll från kustäventyren, beroende på inspelning av en stycken ny skiva. Just nu har jag dock först och främst en kortare paus från trumspelandet i nämnda studiovistelse. Jag kikar på datorns hårddisk, ser ett par bilder och låter minnet flytta mig tillbaka några dygn.

Grå novemberdag. Hög fuktmättnad. Kall vind. 
Vadarskorna sugs fast i en svampig röra av sand, tång och småstenar, längst in mot strandkanten. Några bestämda kliv utåt så når jag både fiskbart vatten och mer fast botten under sulorna. 


Det är lustigt. Det där sjätte, eller sjunde, sinnet som talar om för fiskaren att det snart hugger, att det är rätt ställe, rätt tillfälle. Vad det egentligen är för något är svårt att veta. Förmodligen en cocktail av erfarenhetsbaserad kunskap, instinkter och iakttagelser i stunden. Men jag känner det starkt nu. Och visst hugger det. Märkligt – om än nästan väntat. 

Men det är fel art. Redan i mothugget känns det besynnerligt. En hyfsat stor id har bitit över betet och kanar snart in mot min peang, för att befrias. Ytterligare en id hugger, men lossnar. 



Jag förflyttar mig utåt. Det finns några stensamlingar, som i lågvatten liknar ett litet rev, men i högvatten mest är en antydan till något som virvlar upp havsvattnet när vågorna sköljer över dem. 

Här ute bör havsöringen trivas, funderar jag och får svar på tal. Här patrullerar de. Inom loppet av några minuter har tre öringar huggit, en släppt och de två andra fått syna vattenytan. Ingen är direkt pampigt stor, alla är blanka och såvitt jag kan se vilda och vackra. De får leva vidare. 




Lika hastigt som det händer tar det slut. Ina fler fiskar syns till eller känns. Jag traskar vidare i tungt vatten, frigör mig senare från kylan till en väntande kaffekopp i bilen. Det får räcka för idag. Känslan av att det nog inte blir mer, att det är dags att avsluta, är en annan inneboende röst som jag följer. Kusten ligger kvar. Den väntar tålmodigt. 




Bitande upplevelse

Nordostvinden pressar mig sidledes. I den fälla, där Gotlands Sportfiskeklubb räknar uppvandrande leköringar, finns en handfull vackra fiskar. Efter att jag noterat deras längd, vikt och kön samt släppt dem uppströms fällan är jag fri att göra en kustutflykt. Jag har ärenden långt bort och åker till en plats jag sällan besöker. 


Den iskalla vinden drar i kläderna och nyper i skinnet – speciellt eftersom den för med sig finfördelat regn som håller några få plusgrader. 
En liten öring följer mitt bete efter ett par kast, men sedan händer inget mer och vattnet grumlar upp till nästintill brunt. Jag överväger att fiska ett stycke längre bort, men där har ett par andra fiskare vadat ut, så jag beger mig mot platser närmare hemmet. Dagen är kort och känns inte direkt längre i det gråblöta som råder. 


Men jag hittar fisk. Det värmer och ger ny kraft. En lekfärgad och yster öring har tagit mitt beten på kort lina. Den rullar runt, knycker och får snart simma tillbaka. Platsen känns het.  Strax nyper en liten blank rackare på och de kalla fingrarna tinar upp ordentligt. 

Det är på en fläck kring några storstenar jag riktar in mig. Här känner jag en stenhård stöt. Jag vevstoppar, höjer tempot och får det önskade svaret: en tung gungning i klingan och en stadig fisk som rusar utåt. Jag fiskar med den nya ABU Revo Ike-rullen. Den sköter sig förträffligt i såväl kast som drillning. Stabil, lätt och följsam i broms och inställningar.

Jag strålar lite extra när en bred och härligt vitblank fisksida glider in mot mig. Öringen är vild, välmatad och vacker i vilket väder som helst. Den visar sig vara 64 centimeter lång och får strax simma tillbaka. Hade den varit odlad hade jag nog övervägt att spara den till mat, men nu har jag inte mage …



Inte en människa i sikte. Bara disig himmel, regndroppar och vågor. Några svanar betar innanför runda stenar och livet är så där härligt som det ändå kan vara i den gråaste av gråa månader. Det biter i skinnet, bränner i händerna och hettar inombords. Tack, kusten. 




Den årliga fredningen

You know the drill. Om inte: läs lite extra noga: 

1 oktober – 31 december är havsöringen fredad i 25 fredningsområden, där mynningsområdena för 34 gotländska åar ingår. I dessa områden råder fiskeförbud.



Länsstyrelsen kommer att hålla lite extra koll i år, vilket naturligtvis är strålande nyheter för alla oss som vill värna beståndet av vår vilda, vackra fisk.

Tiden för havsöringens lek kan variera stort mellan de olika vattendragen. Först ioch främst behöver vi vatten. Regn, regn, regn. De öringar som ska leka i år har bytt till lekdräkt, som kan variera från rejält färgad, med täta prickar, till bara svagt gråaktig. Den senare modellen tar många för ”blank”, så titta gärna lite extra noga om du tänker behålla någon öring under hösten.
Eller gör det lätt för dig: välj en fisk med bortklippt fettfena. En odlad fisk hjälper inte beståndet.

Alla fiskar som du krokar och ska släppa åter bör du naturligtvis behandla med varsamhet, respekt och ackuratess. Håll inte på och gegga med dåliga håvar, släpa inte upp fisken på landbacken. Ja, sådana saker … Jag kommer själv försöka agera med huvudet påskruvat.

Har du möjlighet att någon gång smyga längs en gotländsk å och se det fantastiska skådespelet, så gör det! Man känner fascination och ödmjukhet. Och man får ännu fler anledningar och större motivation till att jobba för de underbara fiskarnas framtid.



Läs mer om regler, fredningsområden och Länsstyrelsen kloka ord här ->

Trio trots test

Det brukar falla sig så att när man packar upp nya grejor och vill utvärdera dem så brukar oöverstigliga hinder uppenbara sig. Må det vara en storm, eller någon slags personlig force majeur.
Så. Klart att väderinstituten gick ut med rejäla varsel om hårda vindar, regn och fanskap.

Men, en envis, fisketörstande kustluffare ger sig hän. I motvind, med dåliga odds, mot bättre vetande. ”En liten stund kan man väl alltid …”

Vadarjackan fladdrar och tar sig ner till vattnet lite framför mig, känns det som. Jodå, det blåser hårt. Men min Revo Rocket lyser klarrött, har nypåspolad lina och är som en orastad hund. Den vill ut – inbillar jag mig. Spöt är ett Abu Garcia Victis, 10-fotsvariant för betesvikter upp till ungefär 32 gram. Jag tror att kombinationen är just vad jag kommer gilla. 

Kasten känns naturliga och kraftfulla. Spöet är fjäderlätt, men ändå stabilt, utan att alls vara påkigt. Rullen spinner fint i ett behagligt grepp. Nu saknas bara fisken. Vinden ökar. Snart kommer jag inte kunna fiska, tänker jag och känner samtidigt den elektriska förnimmelsen som är så lkuvlig. Fisk på!

Stor är den inte. Men blank och pigg. Jag försöker rappa på med både ett par snabba bilder, avkrokning och nytt kast. Det tar bara ett par kast till, så följer en något större öring mitt drag, ända in. Men den viker av. Retligt. 


Innanför de allt tyngre vågorna finns fiskbart vatten, så jag nöter på längs samma sträcka. Och lite senare blir det utdelning, när det smäller på alldeles intill stranden. Det är en ungefär halvmeterlång öring som ger mig chansen att känna hur klingan fungerar i lite mild action. En suddig bild, snabbt tillbaka med fisken och vidare i kulingen. Fisken har en liten skada på ryggfenan. Kanske har den suttit fast i ett nät men undkommit. Härligt! Den får leva och frodas. 


På väg att sluta bestämmer jag mig för några sista kast. Bra val. Hugget är fint, och en silverskapelse kastar sig ur vattnet. Silvret glänser och värmen sprider sig i kroppen. Den stora saknas, men ännu en vacker havsöring får kana in och låta sig förevigas på bild. Grejorna har visat sig mer än dugliga, fast de förstås ber om mer kvalificerat motstånd. Helst en Salmo Trutta Gigantus





Det goda i det svåra

Ärligt talat. Det här med vinter. Det är inte min grej riktigt. Kylan gör mig lite nedstämd. Men å andra sidan är den värdefull som ett avbrott och en återhämtning för naturen. Vintern 2018-2019 blev dock en kortvarig och märklig historia – ja, om den nu inte återvänder med full kraft. 


Jag har inte riktigt haft kraft och energi att sköta om den här bloggen, vilket jag beklagar. Fast, det har inte heller varit något tokfiske att rapportera om. Snarare har det varit segt, trögt, motigt, feltajmat och allmänt surt. Jodå, visst har jag uppmärksammat att en och annan snubblat över en ståtlig paradfisk, men generellt  har fiskevintern varit som vintern är mest: svårmodig och svårbemästrad. Bompass, enstaka fiskar, kluriga omständigheter och på det igen. 


Mickis och Lasse hälsade på. Vi prickade ett par fina, men förbålt sega dagar, då ingen fiskare verkade se en endaste fena. Jag tappade en härlig blanking, just under spöspetsen, vi hade någon följare, men det stannade vid ett typiskt ”nästan”. Nya tag.

Jag har haft några korta turer med framgång, långa turer med utebliven framgång – och blandningar däremellan. Någon utlekt fisk, någon liten blank, någon större som hoppat av. Ja, du vet. Fiske som det ofta är. En väntan på succén, oavsett om den någonsin kommer. 

Planer finns. Jag har både äventyr på annan ort och mer lokalbundna upplevelser i sikte. Kanske kan jag åstadkomma lite tätare uppdateringar här också. Vi får hoppas.

Är du på Sportfiskemässan (Elmia, Jönköping) den 29-31 mars så hittar du mig i ABU Garcias stora monter. Kom dit och säg hej.

Och så vill jag påminna om en viktig sak: 1 mars till och med 31 maj är abborre och gädda fredade i Gotlands kustvatten. Du får alltså inte fiska efter dessa arter och skulle du råka kroka en under exempelvis öringsfiske ska den omedelbart släppas åter.
Läs mer här: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/forbjudet-fiska-gadda-och-aborre-pa-gotland




När havet bjuder till

Motvinden har ärligt talat varit ganska långvarig. Men som den envise, dumdristige sportfiskare man är, så nöter man på, smälter motgångarna och ger sig hän. Även kulingvindar med snökristaller är uppenbarligen väder för en kustluffare. Eller hällregn. Eller Som tur är finns medbrottslingar att dela både bördan och mindre genomtänkta idéer med. Kenny hänger på. Det är pinande kallt. Frost i spöringarna, iskalla tår och rinnande näsor, nästan innan vi klivit i vattnet. Det finns nog bättre dagar.




Men, vattnet ser rätt ut. Vad nu ”rätt” betyder i vinterkyla. Men färgen lockar, vågorna driver lagom tungt, ljuset är lågt. Hade jag varit en öring hade jag säkerligen försökt jaga något att äta här. Om jag inte förfrusit fenorna. 

Det dröjer inte lång stund. Kenny har snart landat två små. En är en efterleksfisk, den andra en intressant sak – det är en liten fisk , bara 35 centimeter lång. Men, den är odlad. Fenklippt och utsatt någonstans i Östersjön. Den kan inte ha simmat här så länge, men redan stuckit tvärs över havet – till Gotland. Imponerande simförmåga. Då förstår man ju också varför fiskarna så plötsligt kan verka som bortblåsta. 



På ett nytt ställe är det snabb action. Härliga kalkstråk, som ligger kvar efter stormandet den senaste tiden, skapar ränder i vattnet. Vi tar oss ut, där vi ser var vi sätter fötterna och kastar in i vågor, mot tångfläckar, mot storstenar, allt medan vinden nyper oss i skinnet.
Även en och annan öring nyper. Jag får ett par snabba fiskar – om än små. Vi lyckas till och med kroka varsin fisk på samma gång. Klassisk dubbeldrill. Värmen stiger inombords.



Kenny får en fin blanking på närmare 60 centimeter när han prickar rätt vågskum. Vi är snart uppe i tvåsiffrigt. Vilken vändning efter senaste tidens vedermödor och grus i maskineriet. Och baske mig. Tar inte Kenny även en härlig blanking på runt 64 cm. En odlad igen. 



Kanske kommer ändå den här dagens mest minnesvärda fisk vara den jag lyckas knipa. Jag har en stöt, som värmer kroppen lite grand. Snart följer en ganska stor fisk ända in till spöspetsen, men viker av och efterlämnar bara en stor virvel. Det är lätt att misströsta lite när man inte får en större fisk att bry sig. Men finns det en, kan det finnas fler …
Snart drar det till i Fenwickklingan. INget hpårt hugg, utan ett mjukt, segt vinternafs. Jag tror att det är en besa, men snart blir det lite åka av och vi förstår att det öär blankt i andra änden.

Det är en härlig fisk på 70 centimeter, möjligen en centimeter mer eller mindre. Stadig, bred, lite hungrig. Den ljusa buken är inte smällfull, men öringen är ändå i fin kondition. Observera de vita bukfenorna. Det är så här de ska se ut. Kenny jublar med mig, ger mig en high five och tycker att det var rättvist. Det kan jag inte uttala mig om, men kul var det. Den ståtliga fisken simmar vidare och vi knatar på i kylan. Tack, Salmo trutta – du imponerande fisk. 

En ganska iskall start

God fortsättning. På året, på resten av ditt liv, på vad som än händer. Själv skulle jag kunna tänka mig lite bättre fortsättning än den start fiskeåret gett mig. Trögfiskat, svårläst, knepiga väderväxlingar, fast mestadels en konstant kall temperatur. Ingen riktig vinterkyla heller, men å andra sidan ett helvetiskt stormväder, signerat Alfrida. Men man försöker. Biter ihop. Testar igen. 



Ena dagen kliver jag ner i issörja och funderar på om det ens är värt mödan. Men en blek sol värmer stranden och ger hopp. Timmarna går snabbt. Snart faller mörkret och jag går lottlös, sånär på en liten utlekt rackare som tar betet framför mina fötter. 


Gråväder. En dag då dagsljuset inte riktigt anländer. Vinden är hård och sliter i kläder och hud. Den tär på förhoppningen, göder tvivlet. Kan det finnas bitvillig fisk när allt är runt noll? Temperaturen i vatten och luft rör sig runt nollan, ljuset är nästan obefintligt. Första stället. Noll. Nada.

Det är samma förutsättningar på nästa ställe, men en något annan struktur. Jag hoppas att det här området ska hålla aningen fler matsökande öringar. Om det nu finns något att äta här … Uppspolat på stranden ligger horder av gammal tång, ålgräs och en och annan död storspigg. Ja, då så.


Tredje kastet. En försiktig puff. Jag tror först att jag slagit till spöbutten mot sidan av kroppen, men så hugger det igen. Fast fisk. En liten blank öring ger sig på ett hopp, den rullar, snurrar och plaskar, men kan snart bli bogserad in till strandkanten där jag står. 

Bilden blir ju sådär, men viktigast är att öringen får simma tillbaka. Den må vara runt 50 centimeter, men vild, vacker och inte ämnad för min tallrik – så den får fortsätta sitt liv i vågorna.

Som så ofta är det korta, perioder som är produktiva, i övrigt tomt och klurigt. Även så idag. Jag har just krokat loss en fisk, knatar ut i vågsvallet och gör ett kast i samma riktning som nyss. Pang! Hårt hugg och fast fisk. Även denna är en liten blanking, aningen mindre och kortare än den förra, så jag tar peangen och befriar den så fort jag kan.



Två kast, två fiskar, sedan inget mer.  Vare sig här, eller på nästa ställe. Det är en hårfin gräns mellan att misslyckas totalt, eller att åtminstone känna en liten gnista av hopp. Det är också en svag skiljelinje mellan fiskbart vatten och ett omrört, grumligt vinterhav. Det kan växla oerhört fort. Jag förstår dem som lägger spöt på hyllan tills vårsolen återvänt. Själv kan jag dock inte se det som ett alternativ.

Form och färg för jul

Uppdraget är inte slutfört. Planen var djärv, till och med karsk. Men, jag har ju misslyckats förr – och kommer misslyckas igen. Fiske är inget man bara bestämmer hur det ska bli, fast drömma kan man ju alltid.

Julen närmar sig med obönhörligt raska steg. Mitt dagliga liv har senaste tiden varit en aning tillkrånglat. Fisketurerna har varit alltför få, så när jag nu slog till med min masterplan var oddsen dåliga. I korthet gick den ut på att jag skulle åka till kusten, kroka och landa en perfekt julbordsöring. En sådan som har rätt form, rätt storlek och rätt färg. Helst en stålblank trekilosfisk, företrädesvis en fettfeneklippt, så att samvetet är fullständigt rent. 

Givetvis går den planen i stöpet. Fru Fortuna, Neptun Version, är inte på humör, eller så är jag bara i usel form. Dagen är grafitgrå. Jämntjock. Det blir knappt ljust över huvud taget, innan det mörknar igen. 



Jag svingar beten till höger, vänster och mittemellan. Inget händer. Jo, en följande öring pilar iväg mot djupet när jag lyfter betet ur vattnet. Jag ger sträckan lite extra tid, men får snart se mig besegrad. 

På nästa lilla kustavsnitt ser det fins ut. Också. Det är dött här. Också. Men efter lite förflyttning, mycket nötande och en knippe djupa funderingar händer åtminstone något. En liten silverpil under måttet nafsar åt sig betet. Med peangen lossar jag den illa kvickt och kastar vidare. 

För liten. Jaha. Men, nu då. Det drar till och en något starkare fisk sitter fast, för att sekunden senare lossna. Förbålt.

En liten halvrevansch kommer kvarten senare då ännu en öring behagar bita över mina krokar. Fast den här visar sig istället vara lekfärgad, till och med olekt. En vacker, nästan sockersöt liten hona som ännu inväntar rätt mängd vatten i åarna. Hon får självfallet simma åter hon också. 

Min bistra sanning är den att den där gravade julbordsöringen får tillverkas från något som redan ligger i frysen. Om jag nu har något. För idag blir det inget med rätt form, eller rätt färg. 







Letar silver hittar stål

Vinden har lagt sig något, men vågorna rullar tungt. Jag spanar ut över böljan och bestämmer mig för vidaretransport. Klockan är en bra bit efter lunch. Kanske borde jag göra något annat. Kanske borde jag … Nä, jag bör fiska. Vissa dagar är gjorda för fiske, även om det bara är halvdagar. Och när havet ser ut som det gör här – ja, då måste jag faktiskt.

Intill några stora stenar börjar jag. Jag låter mitt bete flyga in i vågorna, som vänder mot det grundare området. Varje kast, helspänn. Kontakt med linan, känsla för var betet är, hur det beter sig. Efter kanske tio kast känner jag något. En knappt märkbar stöt, som en liten förnimmelse i nervbanorna. Och jodå. En virvel och en puff till. När jag lyfter draget ur vattnet ser jag hur två öringar jagar efter. En försöker hugga draget ovanför ytan. Pulsen ökar, jag kastar snabbt, försöker tänka på tempot. Vevstopp. Smack!

Jag krokar, känner fast fisk och sliter upp kameran. Med ganska dålig teknik lyckas jag filma lite, innan fisken kommer närmare. Snart är den avkrokad. Jag kastar igen. Hetsig nu. Ännu en stöt, en fisk som följer ända in. Men, snart är det dags igen. En ny öring, en silvrig fisk i halvmetersklassen hugger och jag filmar igen. 


En hel del fisk är i farten visar det sig. Jag har kontakter på ett par små fläckar, där det 
uppenbarligen är ganska många hungriga fiskar. Men också knepiga. Vissa bara följer, nafsar, petar och virvlar runt. Jag jublar och myser inombords, medan Östersjöns salta stänk välsignar mig med både väta och huggande fiskar.

Solen sjunker snabbt i november. Jag behöver en styrketår. Kaffetermosen vilar trofast i baksätet. På väg dit vill jag ändå använda det gyllene ljuset som spelar över stranden. Jag tror egentligen inte på just det här lilla partiet, så jag hastar fram. Kastar, rör mig, vevar.

Dunk! Hugget är hårt och direkt känner jag hur klingan svarar på något större. En bred fisk, använder vågorna för att låta sin tyngd och sin kraft ge mig svårigheter. En av anledningarna till att jag mestadels använder tiofotsspön med lite djup kraft är att det ibland kan behövas. Som mitt Fenwick Ironfeather. Att stå och lattja med för veka spön i vågorna gör det också svårt att snabbt ta in och befria en fisk som ska släppas åter.

Men den här kommer inte få simma tillbaka. Det visar sig snart att den har ett lilaskimrande band längs sidan. Prickiga fenor. En regnbåge. Det här är ingen kvastfening med trasiga odlingsfenor, utan en fisk i toppskick. En äkta svensk ”steelhead”. Tjock, stark, med hela, vackra fenor.


Den får avsluta dagen. Inte ett kast till gör jag. Stranden brinner i guld. Tänk att november kan vara så vacker. Med lite purpurskimmer blir det ännu trivsammare. Stål, silver och violett.




Färgprakt i det nertonade

Stormen har bedarrat. Kvar finns efterverkningarna. Ett grumligt, böljande hav, där vågorna mot strandstenarna är fyllda av bråte och växtdelar. Ett par hundra meter ut får en tydlig linje mot klarare vatten. 
Jag tar en tur, en bra bit bort, där vinden kanske varit mer måttlig, där vattnet eventuellt hunnit lugna sig. 



Grumligt vatten i stråk, men också ett relativt klart hav, med bara måttliga vattenrörelser däremellan. 
Området har ingen bäck som lockar åt sig lekystra öringar. Jag hoppas att det kanske kan finnas någon silverfärgad överhoppare, någon hungrig ätmaskin från havet, som följt stormvattnet mot kusten. Kanske. De brukar varav relativ solitära så här års, men ibland springer man på en liten flock. 
Men jag vet också att de lekfärgade öringarna uppträder längs hela kusten så här års, på väg till sina äventyr i det strömmande. 


Jag knyter på ett 24 gram tungt genomlöpsbete – en ABU MO Inline. Det kastar bra i motvinden och går att fiska snabbt genom vågorna, utan att det lyfts upp och surrar ovanpå. Det tar en stund, kanske tjugo minuter. Jag har nött av en liten sträcka, i makligt tempo. Vågorna är tunga, suger musten ur kroppen. Men ny energi finns nära. För när det drar till, hårt och bestämt, sprids värmen genom kroppen. 

Öringen drar kraftfullt iväg, Den till och med hoppar och avslöjar en orangebrun, tätprickig sidas. En mustig havsöringshanne som till och med hoppar – kanske för att komma loss, kanske för att visa hur ståtlig han är. Jag försöker få in honom snabbt. Jag kanar upp den stabbiga krabaten på strandgruset, där vågorna sköljer fram och tillbaka. Stabilt liggande på rätt köl kan jag befria honom från kroken och låta den majestätiska fisken dra till havs igen. Snart har han val navigerat fram till rätt å. Vilken nu det kan vara. 



En liten fisk till blir det, också den lekfärgad, om än mer svagt tecknad. Den tar jag loss direkt i vågorna, med peangens hjälp. Det börjar dessutom skymma och vädret är kyligt. Jag är nöjd med en kaffeslurk i bilen. Och vinden ökar igen.