Hold your horses. Jag har ännu inte bestämt för hur det ska bli med bloggande framöver. Ny plattform? Annat forum? Inget alls? Vi får se. Men för att ge den här gamla bloggen lite konstgjord andning slänger jag in några silverfiskar och annat från senaste tiden.
På återhörande och tack för alla glada tillrop!
2020. Det låter nästan overkligt, på många plan. Det låter också en smula obegripligt att jag startade den här bloggen för över 14 år sedan. Med åren har jag haft många tankar om att göra om, eller kanske stänga ner bloggen. Uppmuntrande ord på vägen, eller behov av att kunna föra ut olika budskap, har i regel fått mig att fortsätta (även om jag numer har mindre tid eller ambition för tätare uppdateringar).
Men 2020 kommer förmodligen innebära någon form av förändring. Jag vet inte exakt hur. Kanske fortsätter bloggen i någon form, kanske ändrar jag inriktning, kanske placerar jag tankar och bilder i något annat forum. Eller så … För tillfället vet jag faktiskt inte.
Jag nämnde tidsbrist. Kanske har jag lagt lite för mycket tid på obetalt, men roligt jobb. Oklart. Men det finns viktigare anledningar som fått mig att fundera över bloggens framtid. Idag har så mycket av kommunikation och tankar flyttat över till de sociala medierna. På sätt och vis är en sida som denna ganska irrelevant i medielandskapet anno 2020. Så var det inte för snart 15 år sedan. Jag har tacksamt nog fortfarande följare som surfar in på min specifika sida i informationsöverflödet. Men det känns mer och mer som om det inte längre är en självklar kanal.
Det kanske helt enkelt är dags för ett nytt sorts upplägg.
Med detta sagt vill jag tacka alla som läst, kommenterat, stöttat, kommit med glada tillrop och tyckt till genom åren. Nästan 600 blogginlägg, en miljon sidvisningar senare, sitter jag här och funderar. Det svindlar. Jag vet inte var jag tar vägen med min blogg, eller hur jag kommer göra framöver. Det kanske blir något inlägg till – här eller i annan form.
För att kickstarta 2020 kommer här ett par foton från silvret som trots alla funderingar simmar i havets bölja, som ofta gäckar oss, men ibland blidkar oss. Havsöringen – som alla fiskarter en sportfiskare jagar – är ibland mytiska väsen, åtminstone alltid en smula mystiska. Ibland löser man den omöjliga rebusen genom en ny tankebana, ibland med en portion tur, ibland inte alls.
Vi kämpar på, vi försöker, vi gör om, gör rätt, gör fel. I vår strövan söker vi mönster, hoppas på mirakel och börjar om. Det glimmar till mellan varven, det blåser hård motvind långa perioder. Sådant är livet på kusten. Dit vill jag tillbaka. Hela tiden.
Over and out. 2020 – välkommen!
Jag har paus. Ja, möjligen ett kortare uppehåll från kustäventyren, beroende på inspelning av en stycken ny skiva. Just nu har jag dock först och främst en kortare paus från trumspelandet i nämnda studiovistelse. Jag kikar på datorns hårddisk, ser ett par bilder och låter minnet flytta mig tillbaka några dygn.
Grå novemberdag. Hög fuktmättnad. Kall vind.
Vadarskorna sugs fast i en svampig röra av sand, tång och småstenar, längst in mot strandkanten. Några bestämda kliv utåt så når jag både fiskbart vatten och mer fast botten under sulorna.
Det är lustigt. Det där sjätte, eller sjunde, sinnet som talar om för fiskaren att det snart hugger, att det är rätt ställe, rätt tillfälle. Vad det egentligen är för något är svårt att veta. Förmodligen en cocktail av erfarenhetsbaserad kunskap, instinkter och iakttagelser i stunden. Men jag känner det starkt nu. Och visst hugger det. Märkligt – om än nästan väntat.
Men det är fel art. Redan i mothugget känns det besynnerligt. En hyfsat stor id har bitit över betet och kanar snart in mot min peang, för att befrias. Ytterligare en id hugger, men lossnar.
Jag förflyttar mig utåt. Det finns några stensamlingar, som i lågvatten liknar ett litet rev, men i högvatten mest är en antydan till något som virvlar upp havsvattnet när vågorna sköljer över dem.
Här ute bör havsöringen trivas, funderar jag och får svar på tal. Här patrullerar de. Inom loppet av några minuter har tre öringar huggit, en släppt och de två andra fått syna vattenytan. Ingen är direkt pampigt stor, alla är blanka och såvitt jag kan se vilda och vackra. De får leva vidare.
Lika hastigt som det händer tar det slut. Ina fler fiskar syns till eller känns. Jag traskar vidare i tungt vatten, frigör mig senare från kylan till en väntande kaffekopp i bilen. Det får räcka för idag. Känslan av att det nog inte blir mer, att det är dags att avsluta, är en annan inneboende röst som jag följer. Kusten ligger kvar. Den väntar tålmodigt.
Den iskalla vinden drar i kläderna och nyper i skinnet – speciellt eftersom den för med sig finfördelat regn som håller några få plusgrader.
En liten öring följer mitt bete efter ett par kast, men sedan händer inget mer och vattnet grumlar upp till nästintill brunt. Jag överväger att fiska ett stycke längre bort, men där har ett par andra fiskare vadat ut, så jag beger mig mot platser närmare hemmet. Dagen är kort och känns inte direkt längre i det gråblöta som råder.
Men jag hittar fisk. Det värmer och ger ny kraft. En lekfärgad och yster öring har tagit mitt beten på kort lina. Den rullar runt, knycker och får snart simma tillbaka. Platsen känns het. Strax nyper en liten blank rackare på och de kalla fingrarna tinar upp ordentligt.
Det är på en fläck kring några storstenar jag riktar in mig. Här känner jag en stenhård stöt. Jag vevstoppar, höjer tempot och får det önskade svaret: en tung gungning i klingan och en stadig fisk som rusar utåt. Jag fiskar med den nya ABU Revo Ike-rullen. Den sköter sig förträffligt i såväl kast som drillning. Stabil, lätt och följsam i broms och inställningar.
Jag strålar lite extra när en bred och härligt vitblank fisksida glider in mot mig. Öringen är vild, välmatad och vacker i vilket väder som helst. Den visar sig vara 64 centimeter lång och får strax simma tillbaka. Hade den varit odlad hade jag nog övervägt att spara den till mat, men nu har jag inte mage …
Inte en människa i sikte. Bara disig himmel, regndroppar och vågor. Några svanar betar innanför runda stenar och livet är så där härligt som det ändå kan vara i den gråaste av gråa månader. Det biter i skinnet, bränner i händerna och hettar inombords. Tack, kusten.
Tvåsiffrigt med råge i vattnet, ungefär samma i luften. Tätt regn och grått. En dag som gjord för att stanna inne. Icke! Det där regnet och det grå. Det lockar och drar.
Så. En kort stund vid välbekanta nejder. Blick ut över Östersjön, regndroppar i ansiktet och på ytan. Friheten kryper över mig.
Långt ut i kastet, en kontakt. En ganska lång fisk följer ända in, men hugger inte ordentligt. Det gör däremot nästa. Och som den gör det. Ett tungt, aggressivt hugg som följs av en massiv bjässe till öring. Den landar med ett veritabelt plask och gör ett nytt hopp.
När en fisk är så stor och tung att den liksom känns ända in i multirullen även när den hoppar – då vet man att man har med en rejäl motståndare att göra. Jag ser att den är starkt lekfärgad, kompakt som en liten kalv. Men det andra hoppet betyder också att den krokar loss sig själv. Kul så länge det varar. Det är ju inte den här kulören på fisk som jag letar efter ändå.
Jag blir tröstad och peppad av nästföljande hugg och följande fiskar. De håller mig på tårna, trots att både hunger och kaffetörst säger åt mig att omedelbart upphöra med roligheterna.
Jag får äran att säga hej och adjö till vackra öringar, som inte är i närheten av den storlek jag fick uppleva nyss. Men, vad gör väl det? Så här tidigt på säsongen är det ju inte alls dags. Egentligen.
Off you go, my dear. Ut och ät!
Om man ser ut så här (nedan) ur fiskens synvinkel är det inte konstigt att de skyggar lite. Det är ingen vacker syn. Eller så är perspektivet ändå vackrare än ovanför ytan?
You know the drill. Om inte: läs lite extra noga:
1 oktober – 31 december är havsöringen fredad i 25 fredningsområden, där mynningsområdena för 34 gotländska åar ingår. I dessa områden råder fiskeförbud.
Länsstyrelsen kommer att hålla lite extra koll i år, vilket naturligtvis är strålande nyheter för alla oss som vill värna beståndet av vår vilda, vackra fisk.
Tiden för havsöringens lek kan variera stort mellan de olika vattendragen. Först ioch främst behöver vi vatten. Regn, regn, regn. De öringar som ska leka i år har bytt till lekdräkt, som kan variera från rejält färgad, med täta prickar, till bara svagt gråaktig. Den senare modellen tar många för ”blank”, så titta gärna lite extra noga om du tänker behålla någon öring under hösten.
Eller gör det lätt för dig: välj en fisk med bortklippt fettfena. En odlad fisk hjälper inte beståndet.
Alla fiskar som du krokar och ska släppa åter bör du naturligtvis behandla med varsamhet, respekt och ackuratess. Håll inte på och gegga med dåliga håvar, släpa inte upp fisken på landbacken. Ja, sådana saker … Jag kommer själv försöka agera med huvudet påskruvat.
Har du möjlighet att någon gång smyga längs en gotländsk å och se det fantastiska skådespelet, så gör det! Man känner fascination och ödmjukhet. Och man får ännu fler anledningar och större motivation till att jobba för de underbara fiskarnas framtid.
Läs mer om regler, fredningsområden och Länsstyrelsen kloka ord här ->.
Färskt i minnet – fortfarande med nervbanorna på högspänn efter att ha spinnfiskat, krokat och fajtat tonfisk under ett reportage i Kroatien. Det får det mesta i spinnväg att blekna – mätt i adrenalin, kraft och vanmakt. Men ändå längtar jag frenetiskt till hemmakusten, där stundtals omöjliga silverfärgade öringar av mer hanterbar storlek pilar runt och sätter fart på både sitt eget och mitt blodomlopp. Mer om tonfiskäventyret kommer i ett framtida nummer av Fiskejournalen. Missa inte det.
Blomsterprakten är imponerande, trots det torra klimatet. Maj spränger alla gränser med sin grönska. Det är vid den här tidpunkten som jag brukar hänga vadarbrallorna på tork och vila, tappa lusten för att traska runt och jaga öring och istället ägna mig mer åt finväderssysslor – som att sitta på ett café och njuta av kaffet i vårvärmen, eller meta sutare i svagt gryningsljus. Men, det finns undantag.
Termometern visar faktiskt inte ens tvåsiffrigt än – i vattnet alltså. Den senaste tidens bitande kyla har förlängt våren lite, även om det ser ut som försommar med syrener, gullvivor och äppelträd i blom. När det ännu biter en smula i skinnet så kan jag tänka mig att vada runt någon gång extra. Men ändå … Det är lite för fint, lite för stillsamt, lite för vackert. Jag fastnar i kontemplation bland strandstenarna istället för att svinga och söka.
Alla som fiskat öring på senvåren vet att det kan vara svårt. Från att ha varit glupska ätmaskiner (nåja) är öringarna plötsligt selektiva, lynniga, snabba och ombytliga. Vissa kvällar firar flugfiskarna triumfer på vakande fiskar i skymningens stillhet, andra dagar är det hetsjakt efter pilsnabbt invevade tobisliknande beten i solljuset. Sedan anländer näbbgäddorna – ja, det har de förresten redan gjort – och ställer till det på sitt sätt.
Jag har ett par följare, där utanför det absolut grundaste. Bland blåstången pilar spigg omkring, några små tobisar också. Men det är förvånansvärt tomt på andra smådjur. Var är alla räkor? Märlor? Dimman lättar och vinden ökar något. Det är positivt.
En riktigt stor öring petar på mitt drag med nosen, när både imitation och äkta vara kommer in över det ljusa partiet där jag står. Trots ett sista, desperat vevstopp är den ointresserad. Den bara kollar. Jag tar en fika och försöker igen. Samlar kraft, letar hopp och ber om lite mer vind.
Till slut hugger det. En liten tjockis till öring smäller på ganska hårt, hoppar och far. Snart befriar jag den och känner mig nöjd. Snart vandrar jag hemåt. Två fina fiskar upp, båda tillbaka. Nu är frågan om säsongen trots allt är på upphällning. Nja. Det har jag tänkt förr.
April april. Kusten är tätbefolkad. Inte bara av återvändande vinterflyktingar, vars fjäderdräkter och näbbar blir fler för var dag som går. Även förväntansfulla sportfiskare dammar av grejorna och låter sin längtan övergå i praktisk handling.
För några har det varit en noggrann planering, med drömmar, resebokningar och diverse logistik som slutligen gett resultat. För andra har det varit månader av: ”jag kanske borde testa lite fiske runt knuten och se om vadarbrallorna håller tätt”. Den där sorten som fiskar fyra gånger per år – företrädesvis i fint vårväder.
Nu står de här. Grupperna av hitresta, eller de solitära finvädersfiskarna. I bitande nordvind. I iskallt hav. I vågor och bränningar som knuffas, kyler, motarbetar. I en aura av ifrågasättande och tvekande.
Ibland får vi som härjar här lite oftare agera support. Man får berätta att det är bra att ha vadarjackan utanpå vadarbyxorna, så man inte blir så blöt, att vädret gör det svårt och att väder är något vi har hela tiden. Det brukar också vara vettigt att berätta att det ingalunda bara är att åka hit och landa sjuttioelva blanka kanonfiskar lite när som. Väldigt ofta är det mycket kämpigare och knepigare än vad som kanske kan framgå av bilder, berättelser (och kanske bloggar som denna?).
Med sådana tankar drar jag mig mot en för tillfället tom kustremsa, där vinden piskar hårt, men inte omöjligt hårt. Vattnet är grumligt, upprört och svårfiskat. Stenarna är hala och mössan fladdrar. Men efter ett par hundra meters promenad i bitsk Östersjö är jag på en fläck, där det blir lite kontakt.
Det är först ett par argsinta, kraftfulla fiskar som ännu bär spår efter höstens lek som visar sig. De hoppar och far som om de vore blankfiskar, men icke. En är rätt stadig, nästa mindre och så en till i samma format, någon följare, fler hugg, innan en paradfisk hoppar av och det lugnar ner sig.
De följer, hugger. De missar, eller fastnar. Men, det händer grejor. Och psykologin är som alltid viktig. När man vågar tro, slappna av, njuta av ögonblicket och leva i förvissningen om att man gör rätt. Ja, då funkar det.
Fisk efter fisk ger adrenalinpåslag och fyller på bägaren med den där tron. Tro på taktik, tempo, plats, tid. Lika svårt som det är att komma ur en felaktig känsla, lika lätt är det ibland att befinna sig i zonen. Jag byter inte drag en enda gång. Det är bara att kasta, tro och – förhoppningsvis – kroka.
De är så oerhört imponerande. Osynligt kryssar de omkring och jagar, äter, gömmer sig, dyker upp intill fötterna. Lika snabbt kan de vara borta. Man måste försöka ta till vara på ögonblicken. Silverfärgade, med vita bukfenor, pärlemorskimrande undersida och de sporadiska fläckarna. Havsöringarna – värda all beundran.
70 centimeter, silvervit och som formgjuten för modellyrket. Ovanligt många prickar för att vara en blank fisk här på kusten. De odlade brukar ha mer av den varan. Men naturens variationer är inte alltid så lättlästa. Men den tanken gör jag bokslut för helgen. En kort stund i rätt känsla, kan vara bortblåst med nästa vindpust, för sådana är reglerna.
Det brukar falla sig så att när man packar upp nya grejor och vill utvärdera dem så brukar oöverstigliga hinder uppenbara sig. Må det vara en storm, eller någon slags personlig force majeur.
Så. Klart att väderinstituten gick ut med rejäla varsel om hårda vindar, regn och fanskap.
Men, en envis, fisketörstande kustluffare ger sig hän. I motvind, med dåliga odds, mot bättre vetande. ”En liten stund kan man väl alltid …”
Vadarjackan fladdrar och tar sig ner till vattnet lite framför mig, känns det som. Jodå, det blåser hårt. Men min Revo Rocket lyser klarrött, har nypåspolad lina och är som en orastad hund. Den vill ut – inbillar jag mig. Spöt är ett Abu Garcia Victis, 10-fotsvariant för betesvikter upp till ungefär 32 gram. Jag tror att kombinationen är just vad jag kommer gilla.
Kasten känns naturliga och kraftfulla. Spöet är fjäderlätt, men ändå stabilt, utan att alls vara påkigt. Rullen spinner fint i ett behagligt grepp. Nu saknas bara fisken. Vinden ökar. Snart kommer jag inte kunna fiska, tänker jag och känner samtidigt den elektriska förnimmelsen som är så lkuvlig. Fisk på!
Stor är den inte. Men blank och pigg. Jag försöker rappa på med både ett par snabba bilder, avkrokning och nytt kast. Det tar bara ett par kast till, så följer en något större öring mitt drag, ända in. Men den viker av. Retligt.
På väg att sluta bestämmer jag mig för några sista kast. Bra val. Hugget är fint, och en silverskapelse kastar sig ur vattnet. Silvret glänser och värmen sprider sig i kroppen. Den stora saknas, men ännu en vacker havsöring får kana in och låta sig förevigas på bild. Grejorna har visat sig mer än dugliga, fast de förstås ber om mer kvalificerat motstånd. Helst en Salmo Trutta Gigantus.
