Hold your horses. Jag har ännu inte bestämt för hur det ska bli med bloggande framöver. Ny plattform? Annat forum? Inget alls? Vi får se. Men för att ge den här gamla bloggen lite konstgjord andning slänger jag in några silverfiskar och annat från senaste tiden.
På återhörande och tack för alla glada tillrop!
Kategori: Fiske på tvären och längden
Gott nytt fiskeår – med nya planer
Gott nytt fiskeår!
2020. Det låter nästan overkligt, på många plan. Det låter också en smula obegripligt att jag startade den här bloggen för över 14 år sedan. Med åren har jag haft många tankar om att göra om, eller kanske stänga ner bloggen. Uppmuntrande ord på vägen, eller behov av att kunna föra ut olika budskap, har i regel fått mig att fortsätta (även om jag numer har mindre tid eller ambition för tätare uppdateringar).
Men 2020 kommer förmodligen innebära någon form av förändring. Jag vet inte exakt hur. Kanske fortsätter bloggen i någon form, kanske ändrar jag inriktning, kanske placerar jag tankar och bilder i något annat forum. Eller så … För tillfället vet jag faktiskt inte.
Jag nämnde tidsbrist. Kanske har jag lagt lite för mycket tid på obetalt, men roligt jobb. Oklart. Men det finns viktigare anledningar som fått mig att fundera över bloggens framtid. Idag har så mycket av kommunikation och tankar flyttat över till de sociala medierna. På sätt och vis är en sida som denna ganska irrelevant i medielandskapet anno 2020. Så var det inte för snart 15 år sedan. Jag har tacksamt nog fortfarande följare som surfar in på min specifika sida i informationsöverflödet. Men det känns mer och mer som om det inte längre är en självklar kanal.
Det kanske helt enkelt är dags för ett nytt sorts upplägg.
Med detta sagt vill jag tacka alla som läst, kommenterat, stöttat, kommit med glada tillrop och tyckt till genom åren. Nästan 600 blogginlägg, en miljon sidvisningar senare, sitter jag här och funderar. Det svindlar. Jag vet inte var jag tar vägen med min blogg, eller hur jag kommer göra framöver. Det kanske blir något inlägg till – här eller i annan form.
För att kickstarta 2020 kommer här ett par foton från silvret som trots alla funderingar simmar i havets bölja, som ofta gäckar oss, men ibland blidkar oss. Havsöringen – som alla fiskarter en sportfiskare jagar – är ibland mytiska väsen, åtminstone alltid en smula mystiska. Ibland löser man den omöjliga rebusen genom en ny tankebana, ibland med en portion tur, ibland inte alls.
Vi kämpar på, vi försöker, vi gör om, gör rätt, gör fel. I vår strövan söker vi mönster, hoppas på mirakel och börjar om. Det glimmar till mellan varven, det blåser hård motvind långa perioder. Sådant är livet på kusten. Dit vill jag tillbaka. Hela tiden.
Over and out. 2020 – välkommen!
En cocktail av tankar
Jag har paus. Ja, möjligen ett kortare uppehåll från kustäventyren, beroende på inspelning av en stycken ny skiva. Just nu har jag dock först och främst en kortare paus från trumspelandet i nämnda studiovistelse. Jag kikar på datorns hårddisk, ser ett par bilder och låter minnet flytta mig tillbaka några dygn.
Grå novemberdag. Hög fuktmättnad. Kall vind.
Vadarskorna sugs fast i en svampig röra av sand, tång och småstenar, längst in mot strandkanten. Några bestämda kliv utåt så når jag både fiskbart vatten och mer fast botten under sulorna.
Det är lustigt. Det där sjätte, eller sjunde, sinnet som talar om för fiskaren att det snart hugger, att det är rätt ställe, rätt tillfälle. Vad det egentligen är för något är svårt att veta. Förmodligen en cocktail av erfarenhetsbaserad kunskap, instinkter och iakttagelser i stunden. Men jag känner det starkt nu. Och visst hugger det. Märkligt – om än nästan väntat.
Men det är fel art. Redan i mothugget känns det besynnerligt. En hyfsat stor id har bitit över betet och kanar snart in mot min peang, för att befrias. Ytterligare en id hugger, men lossnar.
Jag förflyttar mig utåt. Det finns några stensamlingar, som i lågvatten liknar ett litet rev, men i högvatten mest är en antydan till något som virvlar upp havsvattnet när vågorna sköljer över dem.
Här ute bör havsöringen trivas, funderar jag och får svar på tal. Här patrullerar de. Inom loppet av några minuter har tre öringar huggit, en släppt och de två andra fått syna vattenytan. Ingen är direkt pampigt stor, alla är blanka och såvitt jag kan se vilda och vackra. De får leva vidare.
Lika hastigt som det händer tar det slut. Ina fler fiskar syns till eller känns. Jag traskar vidare i tungt vatten, frigör mig senare från kylan till en väntande kaffekopp i bilen. Det får räcka för idag. Känslan av att det nog inte blir mer, att det är dags att avsluta, är en annan inneboende röst som jag följer. Kusten ligger kvar. Den väntar tålmodigt.
Bitande upplevelse
Den iskalla vinden drar i kläderna och nyper i skinnet – speciellt eftersom den för med sig finfördelat regn som håller några få plusgrader.
En liten öring följer mitt bete efter ett par kast, men sedan händer inget mer och vattnet grumlar upp till nästintill brunt. Jag överväger att fiska ett stycke längre bort, men där har ett par andra fiskare vadat ut, så jag beger mig mot platser närmare hemmet. Dagen är kort och känns inte direkt längre i det gråblöta som råder.
Men jag hittar fisk. Det värmer och ger ny kraft. En lekfärgad och yster öring har tagit mitt beten på kort lina. Den rullar runt, knycker och får snart simma tillbaka. Platsen känns het. Strax nyper en liten blank rackare på och de kalla fingrarna tinar upp ordentligt.
Det är på en fläck kring några storstenar jag riktar in mig. Här känner jag en stenhård stöt. Jag vevstoppar, höjer tempot och får det önskade svaret: en tung gungning i klingan och en stadig fisk som rusar utåt. Jag fiskar med den nya ABU Revo Ike-rullen. Den sköter sig förträffligt i såväl kast som drillning. Stabil, lätt och följsam i broms och inställningar.
Jag strålar lite extra när en bred och härligt vitblank fisksida glider in mot mig. Öringen är vild, välmatad och vacker i vilket väder som helst. Den visar sig vara 64 centimeter lång och får strax simma tillbaka. Hade den varit odlad hade jag nog övervägt att spara den till mat, men nu har jag inte mage …
Inte en människa i sikte. Bara disig himmel, regndroppar och vågor. Några svanar betar innanför runda stenar och livet är så där härligt som det ändå kan vara i den gråaste av gråa månader. Det biter i skinnet, bränner i händerna och hettar inombords. Tack, kusten.
I gäddans våld
Gädda. Sötvattnets och brackvattnets härskare. Fisken som alltid funnits i mina tankar. Arten som ger mig svår fiskefrossa, längtan och energi. Med ojämna mellanrum ser jag till att komma iväg på lite äventyr som handlar just om gädda. Och om att hänga lite med goda fiskevänner, testa nya grejor och spara lite av energin inombords för mörkare tider.
Foto ovan: Mathias Arnham
Foto ovan: Mathias Arnham
Den sista värmande solen
I skrivande stund öser regnet ner. Det gör det rätt i. Det behövs vatten till öringens åar. Men när man tillbringat ett par timmar ute i kylande snålblåst och regn finns även ett visst mått av fuktig uppgivenhet innanför västen.
Desto trevligare var det för några dagar sedan då solen visade sitt bleka, men välkomna, anlete på en blå himmel.
Ljuset värmer. Inte mycket, men tillräckligt för att fikastunden intill fiskevattnet ska kännas behaglig. Abborrarna, som är målet för dagen, är inte helt med på noterna. Men med lite trugande och envishet så.
När traditionellt monterade jiggar, dropshot och neko-riggar går bet så kan istället en motsatt taktik fungera. Jag klämmer på en ettrig och långkastande Baby McHybrid och får resultat. Snabba rörelser, knyck och korta pauser är melodin.
Ett kort ögonblick får jag till och med tillfälle att lägga bort jacka och windstopper. Om det är själva solvärmen eller bara pur kroppsvärme från en högre puls och fiskeiver låter jag vara osagt. Men snart är det kyligt igen, abborrarna segare och jag på väg hem. I backspegeln gick solen i moln. Kanske årets sista riktigt varma sol.
Jo, just det: alla fiskar förblev oskadda och släpptes åter.
Alldeles för tidigt
Tvåsiffrigt med råge i vattnet, ungefär samma i luften. Tätt regn och grått. En dag som gjord för att stanna inne. Icke! Det där regnet och det grå. Det lockar och drar.
Så. En kort stund vid välbekanta nejder. Blick ut över Östersjön, regndroppar i ansiktet och på ytan. Friheten kryper över mig.
Långt ut i kastet, en kontakt. En ganska lång fisk följer ända in, men hugger inte ordentligt. Det gör däremot nästa. Och som den gör det. Ett tungt, aggressivt hugg som följs av en massiv bjässe till öring. Den landar med ett veritabelt plask och gör ett nytt hopp.
När en fisk är så stor och tung att den liksom känns ända in i multirullen även när den hoppar – då vet man att man har med en rejäl motståndare att göra. Jag ser att den är starkt lekfärgad, kompakt som en liten kalv. Men det andra hoppet betyder också att den krokar loss sig själv. Kul så länge det varar. Det är ju inte den här kulören på fisk som jag letar efter ändå.
Jag blir tröstad och peppad av nästföljande hugg och följande fiskar. De håller mig på tårna, trots att både hunger och kaffetörst säger åt mig att omedelbart upphöra med roligheterna.
Jag får äran att säga hej och adjö till vackra öringar, som inte är i närheten av den storlek jag fick uppleva nyss. Men, vad gör väl det? Så här tidigt på säsongen är det ju inte alls dags. Egentligen.
Off you go, my dear. Ut och ät!
Om man ser ut så här (nedan) ur fiskens synvinkel är det inte konstigt att de skyggar lite. Det är ingen vacker syn. Eller så är perspektivet ändå vackrare än ovanför ytan?
En älskvärd varelse
Det metallicgröna skimrande. Den knallorangea lystern. Ryggfenans segelformade skepnad. Abborren. Den tuffa, oemotståndliga, truliga, alerta, rovgiriga fisken. Vilken sportfiskare älskar inte denna fisk?
Många älskar den även i stekpannan – med all rätt. Kom bara ihåg att i väntan på eventuella regler som sätter upp uttagsbegränsningar är det vi själva som har fördelen och förmånen att inte överdriva ätandet.
Ingen av oss vet hur nästa säsong ser ut. Visionen om framtiden bör alltid innehålla hopp, men en försiktig realism som grundar sig i att vi just inte vet.
Vinden viner, temperaturen sjunker snabbt. Det är höstens årstid som påminner om sin annalkande ankomst. Då kan det bli tal om helt andra arter och fiskeeskapader. Vi hörs.
Ett hopp som tänts
Sommaren är slut. Almanackan säger höst, men vädret är än så länge parkerat i värmeläge.
Under sensommaren har det alltmer stått klart att det finns glädjande nyheter runt vår ö.
I kustvattnen har abborren varit saknad i åratal, men de senaste säsongerna har allt fler träffat på den randiga, vackra fisken. I stort antal verkar de kalasa på spigg, räkor och annat mumsigt. I vissa områden verkar det till och med som om den lyckats tränga bort, – eller åtminstone bidragit till att decimera – den svartmunnade smörbulten. Om det är korrekt är det fantastiskt på så många sätt.
Det är så mycket vi inte känner till om abborrens vandringar, rörelsemönster och livscykel – trots att den är den fisk som förmodligen är den art som de flesta svenskar känner till. bestånden fluktuerar. Men exakt hur brackvattensabborren rör sig, vad som gör att de kan dyka upp i hyfsat stort antal från ingenstans och vad som gör att de också så ofta verkar ha försvunnit helt … Ja, det vet vi inte med säkerhet. Vi känner däremot till många av de faktorer som påverkar och styr. Lyckad lek, trygg och snabb uppväxt i goda områden med låg predation är naturligtvis en förutsättning.
Jag tänker också att människans okunskap och girighet ofta bidrar till att dämpa eller förstöra en potentiell uppgång eller etablering. Så fort det ryktas om att det finns någon sorts fisk i havet så ske de upp, dödas och ätas upp, eller skickas vidare. För profit. Eller för gammal ohjedad vanas skull.
Visst bör vi väl äta en och annan abborre om de simmar framför näsan på oss i hundratal. Men att besinna sig, inte fånga eller än man behöver, eller ha ihjäl de stora, viktiga exemplaren borde vara självklart – oavsett som man fiskar med modern sportfiskeapproach eller hemfaller åt någon form av mer gammaldags metodik och tankegång.
Så: ha huvudet påskruvat och lyft gärna på hatten för denna fantastiskt vackra fisk. Låt oss vara rädda om den – och alla andra arter i vår fauna.
För den detaljintresserade: Jag har jiggat med traditionell teknik, eller med hjälp av Berjkleys nya roliga Snap Jig, kört hetsiga hårdbeten som Berkley Juke eller Svartzonker Baby McHybrid och använt dropshot. Var metod har sin speciella fördel och kan vara rätt sak att ta till, under speciella förutsättningar.
Blommor, tonfisk och kallvatten
Färskt i minnet – fortfarande med nervbanorna på högspänn efter att ha spinnfiskat, krokat och fajtat tonfisk under ett reportage i Kroatien. Det får det mesta i spinnväg att blekna – mätt i adrenalin, kraft och vanmakt. Men ändå längtar jag frenetiskt till hemmakusten, där stundtals omöjliga silverfärgade öringar av mer hanterbar storlek pilar runt och sätter fart på både sitt eget och mitt blodomlopp. Mer om tonfiskäventyret kommer i ett framtida nummer av Fiskejournalen. Missa inte det.
Blomsterprakten är imponerande, trots det torra klimatet. Maj spränger alla gränser med sin grönska. Det är vid den här tidpunkten som jag brukar hänga vadarbrallorna på tork och vila, tappa lusten för att traska runt och jaga öring och istället ägna mig mer åt finväderssysslor – som att sitta på ett café och njuta av kaffet i vårvärmen, eller meta sutare i svagt gryningsljus. Men, det finns undantag.
Termometern visar faktiskt inte ens tvåsiffrigt än – i vattnet alltså. Den senaste tidens bitande kyla har förlängt våren lite, även om det ser ut som försommar med syrener, gullvivor och äppelträd i blom. När det ännu biter en smula i skinnet så kan jag tänka mig att vada runt någon gång extra. Men ändå … Det är lite för fint, lite för stillsamt, lite för vackert. Jag fastnar i kontemplation bland strandstenarna istället för att svinga och söka.
Alla som fiskat öring på senvåren vet att det kan vara svårt. Från att ha varit glupska ätmaskiner (nåja) är öringarna plötsligt selektiva, lynniga, snabba och ombytliga. Vissa kvällar firar flugfiskarna triumfer på vakande fiskar i skymningens stillhet, andra dagar är det hetsjakt efter pilsnabbt invevade tobisliknande beten i solljuset. Sedan anländer näbbgäddorna – ja, det har de förresten redan gjort – och ställer till det på sitt sätt.
Jag har ett par följare, där utanför det absolut grundaste. Bland blåstången pilar spigg omkring, några små tobisar också. Men det är förvånansvärt tomt på andra smådjur. Var är alla räkor? Märlor? Dimman lättar och vinden ökar något. Det är positivt.
En riktigt stor öring petar på mitt drag med nosen, när både imitation och äkta vara kommer in över det ljusa partiet där jag står. Trots ett sista, desperat vevstopp är den ointresserad. Den bara kollar. Jag tar en fika och försöker igen. Samlar kraft, letar hopp och ber om lite mer vind.
Till slut hugger det. En liten tjockis till öring smäller på ganska hårt, hoppar och far. Snart befriar jag den och känner mig nöjd. Snart vandrar jag hemåt. Två fina fiskar upp, båda tillbaka. Nu är frågan om säsongen trots allt är på upphällning. Nja. Det har jag tänkt förr.