Överraskning under korpens skrän

Innan isen rämnar och ger vika behöver jag traska några meter på den. Jag vill känna den bitande vinden, sitta ner och sörpla mitt kaffe i väntan på några knyckar i linan.

Jag drömmer mig tillbaka till tiden för länge sedan – då vinterfisket efter de små pliriga abborrarna var en av mina absoluta favoritsysselsättningar. Numer föredrar jag varmare klimat, eller vindutsatta kuster, sköna skärgårdsvikar med arga gäddor och mycket annat. Men en, liten tur på isen friskar upp, tänker jag och slår följe med Kenny. 

Trögt är det. Väldigt trögt. Men några randiga rackare med segellika fenor halar vi ändå upp i det grå. Vinden viner och kaffet svalnar oerhört snabbt. Halt är det också. Avsaknaden av snö gör att broddarna får jobba. 

Under korpens skrän hittar Kenny någon stadigare abborre, medan jag drar mig bortåt en bit för att testa ett oborrat område. En liten gädda ger mig visst sjå och värme i lederna. Jag flyttar igen. 

Det blir tvärstopp och den lilla klingan på pimpelspöet böjer rygg så det knakar. En stark fisk drar, rusar, röjer runt. Jag inser att det här inte heller är en önskad storabborre. Jag har beväpnat mig med en ganska stadig pirk och trekrok i storlek 10 för att inrikta mig på lite grövre abborre, men istället är det ändå en gädda som bitit. Stor är den också. Jag får ropa på Kenny, som kommer sättandes med både kamera och glada tillrop.


Med silkesvantar får jag drilla den arga motståndaren. Livrädd för borrhålets iskant låter jag den tunna nylonlinan löpa mellan fingrarna. Under den genomskinliga isen ser vi gäddan. Och den ser oss, eller något annat den inte gillar. Med ursinne rusar den neråt igen. Men till slut får den ge sig. Den är ingen gigant, men på pimpel och vek utrustning är den en stadig baddare.

Den ståtliga madamen får snart simma åter och korpen fortsätter fladdra där uppe. Kanske är min isnostalgi tillräcklig så här. Lite vår hade ju inte skadat, trots allt.