Spännande arter – Fiskesidan.se

Den sista värmande solen

I skrivande stund öser regnet ner. Det gör det rätt i. Det behövs vatten till öringens åar. Men när man tillbringat ett par timmar ute i kylande snålblåst och regn finns även ett visst mått av fuktig uppgivenhet innanför västen.

Desto trevligare var det för några dagar sedan då solen visade sitt bleka, men välkomna, anlete på en blå himmel.

Ljuset värmer. Inte mycket, men tillräckligt för att fikastunden intill fiskevattnet ska kännas behaglig. Abborrarna, som är målet för dagen, är inte helt med på noterna. Men med lite trugande och envishet så.

När traditionellt monterade jiggar, dropshot och neko-riggar går bet så kan istället en motsatt taktik fungera. Jag klämmer på en ettrig och långkastande Baby McHybrid och får resultat. Snabba rörelser, knyck och korta pauser är melodin.

Ett kort ögonblick får jag till och med tillfälle att lägga bort jacka och windstopper. Om det är själva solvärmen eller bara pur kroppsvärme från en högre puls och fiskeiver låter jag vara osagt. Men snart är det kyligt igen, abborrarna segare och jag på väg hem. I backspegeln gick solen i moln. Kanske årets sista riktigt varma sol.
Jo, just det: alla fiskar förblev oskadda och släpptes åter.

En älskvärd varelse

Det metallicgröna skimrande. Den knallorangea lystern. Ryggfenans segelformade skepnad. Abborren. Den tuffa, oemotståndliga, truliga, alerta, rovgiriga fisken. Vilken sportfiskare älskar inte denna fisk?

Många älskar den även i stekpannan – med all rätt. Kom bara ihåg att i väntan på eventuella regler som sätter upp uttagsbegränsningar är det vi själva som har fördelen och förmånen att inte överdriva ätandet.

Ingen av oss vet hur nästa säsong ser ut. Visionen om framtiden bör alltid innehålla hopp, men en försiktig realism som grundar sig i att vi just inte vet.

Vinden viner, temperaturen sjunker snabbt. Det är höstens årstid som påminner om sin annalkande ankomst. Då kan det bli tal om helt andra arter och fiskeeskapader. Vi hörs.

Ett hopp som tänts

Sommaren är slut. Almanackan säger höst, men vädret är än så länge parkerat i värmeläge.

Under sensommaren har det alltmer stått klart att det finns glädjande nyheter runt vår ö.
I kustvattnen har abborren varit saknad i åratal, men de senaste säsongerna har allt fler träffat på den randiga, vackra fisken. I stort antal verkar de kalasa på spigg, räkor och annat mumsigt. I vissa områden verkar det till och med som om den lyckats tränga bort, – eller åtminstone bidragit till att decimera – den svartmunnade smörbulten. Om det är korrekt är det fantastiskt på så många sätt.

Det är så mycket vi inte känner till om abborrens vandringar, rörelsemönster och livscykel – trots att den är den fisk som förmodligen är den art som de flesta svenskar känner till. bestånden fluktuerar. Men exakt hur brackvattensabborren rör sig, vad som gör att de kan dyka upp i hyfsat stort antal från ingenstans och vad som gör att de också så ofta verkar ha försvunnit helt … Ja, det vet vi inte med säkerhet. Vi känner däremot till många av de faktorer som påverkar och styr. Lyckad lek, trygg och snabb uppväxt i goda områden med låg predation är naturligtvis en förutsättning.

Jag tänker också att människans okunskap och girighet ofta bidrar till att dämpa eller förstöra en potentiell uppgång eller etablering. Så fort det ryktas om att det finns någon sorts fisk i havet så ske de upp, dödas och ätas upp, eller skickas vidare. För profit. Eller för gammal ohjedad vanas skull.

Visst bör vi väl äta en och annan abborre om de simmar framför näsan på oss i hundratal. Men att besinna sig, inte fånga eller än man behöver, eller ha ihjäl de stora, viktiga exemplaren borde vara självklart – oavsett som man fiskar med modern sportfiskeapproach eller hemfaller åt någon form av mer gammaldags metodik och tankegång.

Så: ha huvudet påskruvat och lyft gärna på hatten för denna fantastiskt vackra fisk. Låt oss vara rädda om den – och alla andra arter i vår fauna.

För den detaljintresserade: Jag har jiggat med traditionell teknik, eller med hjälp av Berjkleys nya roliga Snap Jig, kört hetsiga hårdbeten som Berkley Juke eller Svartzonker Baby McHybrid och använt dropshot. Var metod har sin speciella fördel och kan vara rätt sak att ta till, under speciella förutsättningar.

Blommor, tonfisk och kallvatten

Färskt i minnet – fortfarande med nervbanorna på högspänn efter att ha spinnfiskat, krokat och fajtat tonfisk under ett reportage i Kroatien. Det får det mesta i spinnväg att blekna – mätt i adrenalin, kraft och vanmakt. Men ändå längtar jag frenetiskt till hemmakusten, där stundtals omöjliga silverfärgade öringar av mer hanterbar storlek pilar runt och sätter fart på både sitt eget och mitt blodomlopp. Mer om tonfiskäventyret kommer i ett framtida nummer av Fiskejournalen. Missa inte det.

Blomsterprakten är imponerande, trots det torra klimatet. Maj spränger alla gränser med sin grönska. Det är vid den här tidpunkten som jag brukar hänga vadarbrallorna på tork och vila, tappa lusten för att traska runt och jaga öring och istället ägna mig mer åt finväderssysslor – som att sitta på ett café och njuta av kaffet i vårvärmen, eller meta sutare i svagt gryningsljus. Men, det finns undantag.

Termometern visar faktiskt inte ens tvåsiffrigt än – i vattnet alltså. Den senaste tidens bitande kyla har förlängt våren lite, även om det ser ut som försommar med syrener, gullvivor och äppelträd i blom. När det ännu biter en smula i skinnet så kan jag tänka mig att vada runt någon gång extra. Men ändå … Det är lite för fint, lite för stillsamt, lite för vackert. Jag fastnar i kontemplation bland strandstenarna istället för att svinga och söka.

Alla som fiskat öring på senvåren vet att det kan vara svårt. Från att ha varit glupska ätmaskiner (nåja) är öringarna plötsligt selektiva, lynniga, snabba och ombytliga. Vissa kvällar firar flugfiskarna triumfer på vakande fiskar i skymningens stillhet, andra dagar är det hetsjakt efter pilsnabbt invevade tobisliknande beten i solljuset. Sedan anländer näbbgäddorna – ja, det har de förresten redan gjort – och ställer till det på sitt sätt.

Jag har ett par följare, där utanför det absolut grundaste. Bland blåstången pilar spigg omkring, några små tobisar också. Men det är förvånansvärt tomt på andra smådjur. Var är alla räkor? Märlor? Dimman lättar och vinden ökar något. Det är positivt.

En riktigt stor öring petar på mitt drag med nosen, när både imitation och äkta vara kommer in över det ljusa partiet där jag står. Trots ett sista, desperat vevstopp är den ointresserad. Den bara kollar. Jag tar en fika och försöker igen. Samlar kraft, letar hopp och ber om lite mer vind.

Till slut hugger det. En liten tjockis till öring smäller på ganska hårt, hoppar och far. Snart befriar jag den och känner mig nöjd. Snart vandrar jag hemåt. Två fina fiskar upp, båda tillbaka. Nu är frågan om säsongen trots allt är på upphällning. Nja. Det har jag tänkt förr.

Där stora käftar regerar

Våren. Så hektisk, så efterlängtad. Och när kusten hemmavid blir allt mer trampad av förväntansfulla fiskare händer det att jag vänder mig bortåt. Gäddan lockar mig så det känns som feber. När den helvetiska vintern äntligen är borta och riktigt fiske kan börja, då ger jag mig av. Till gäddornas domäner.

Under ett par händelserika, skrattfyllda dagar utsätts vi för prövningar. Vindbyar på närmare 20 meter per sekund piskar vattnet till skum. Sådana dagar får fisket ske som brasfiske, eller i högst begränsade områden där vågor och kastvindar är någorlunda medgörliga. Ena dagen storm, andra dagen tvärtom. En av dagarna har vi solsken och spegelblanka vattenytor att fajtas med. Under en ståtlig fullmåne ser det ut som om vattnet är polerat, lackat och förstenat. Klart, orörligt och svårfiskat.

Men med kumpaner som Lasse och Mickis är det god båtanda som råder. För oss handlar det om att försöka, envist fortsätta, dricka kaffe, dra några rövarhistorier och fiska. Fiska. Fiska mer.

Vädret växlar, men gäddorna förblir ganska svårflörtade. Detaljerna kan vi lämna därhän. Vi hittar huggvillig fisk. Ibland är det långsamt släpande gummibeten á la Mc Pike på bilden ovan som gäller. Vid andra tillfällen får jag bäst utdelning med en hetsig McHybrid, eller en jerkfiskad McMio.

Vi väljer att fiska grunt – av många anledningar. Dels för att vi älskar den sortens fiske, dels för att våren innebär att gäddorna ju söker sig mot grundare områden för leken. Men vi är också hänvisade till områden där vi kan fiska effektivt från båten, när vinden piskar hårt. I somliga områden inser vi att de gröna inte är på plats. De väntar där ute. Kanske är det bättre om en vecka, eller två. Men det är här och nu vi är här.

De tunga, omutliga huggen. Den oväntade överraskningsattacken, när en mer än metern lång rovfisk dyker upp från ingenstans och slukar betet intill båten. Ovissheten, ögonblicken av flyt och känslan av segersötma, såriga knogar från gälgreppen och de ändlösa förhoppningarna om att den riktigt, riktigt stora ska hugga. Även om den inte gör det är det ren och skär njutning. Tack fiskevänner! Tack gäddan – den riktiga regenten.

Fotnot: Givetvis lät vi samtliga gäddor simma åter så snabbt vi kunde. Fisket skedde också i ettområde där inga fredningstider råder.

Letar silver hittar stål

Vinden har lagt sig något, men vågorna rullar tungt. Jag spanar ut över böljan och bestämmer mig för vidaretransport. Klockan är en bra bit efter lunch. Kanske borde jag göra något annat. Kanske borde jag … Nä, jag bör fiska. Vissa dagar är gjorda för fiske, även om det bara är halvdagar. Och när havet ser ut som det gör här – ja, då måste jag faktiskt.

Intill några stora stenar börjar jag. Jag låter mitt bete flyga in i vågorna, som vänder mot det grundare området. Varje kast, helspänn. Kontakt med linan, känsla för var betet är, hur det beter sig. Efter kanske tio kast känner jag något. En knappt märkbar stöt, som en liten förnimmelse i nervbanorna. Och jodå. En virvel och en puff till. När jag lyfter draget ur vattnet ser jag hur två öringar jagar efter. En försöker hugga draget ovanför ytan. Pulsen ökar, jag kastar snabbt, försöker tänka på tempot. Vevstopp. Smack!

Jag krokar, känner fast fisk och sliter upp kameran. Med ganska dålig teknik lyckas jag filma lite, innan fisken kommer närmare. Snart är den avkrokad. Jag kastar igen. Hetsig nu. Ännu en stöt, en fisk som följer ända in. Men, snart är det dags igen. En ny öring, en silvrig fisk i halvmetersklassen hugger och jag filmar igen.

En hel del fisk är i farten visar det sig. Jag har kontakter på ett par små fläckar, där det uppenbarligen är ganska många hungriga fiskar. Men också knepiga. Vissa bara följer, nafsar, petar och virvlar runt. Jag jublar och myser inombords, medan Östersjöns salta stänk välsignar mig med både väta och huggande fiskar.

Solen sjunker snabbt i november. Jag behöver en styrketår. Kaffetermosen vilar trofast i baksätet. På väg dit vill jag ändå använda det gyllene ljuset som spelar över stranden. Jag tror egentligen inte på just det här lilla partiet, så jag hastar fram. Kastar, rör mig, vevar.

Dunk! Hugget är hårt och direkt känner jag hur klingan svarar på något större. En bred fisk, använder vågorna för att låta sin tyngd och sin kraft ge mig svårigheter. En av anledningarna till att jag mestadels använder tiofotsspön med lite djup kraft är att det ibland kan behövas. Som mitt Fenwick Ironfeather. Att stå och lattja med för veka spön i vågorna gör det också svårt att snabbt ta in och befria en fisk som ska släppas åter.

Men den här kommer inte få simma tillbaka. Det visar sig snart att den har ett lilaskimrande band längs sidan. Prickiga fenor. En regnbåge. Det här är ingen kvastfening med trasiga odlingsfenor, utan en fisk i toppskick. En äkta svensk ”steelhead”. Tjock, stark, med hela, vackra fenor.

Den får avsluta dagen. Inte ett kast till gör jag. Stranden brinner i guld. Tänk att november kan vara så vacker. Med lite purpurskimmer blir det ännu trivsammare. Stål, silver och violett.

När stormen ryter och abborren hugger

Inbokat fiske brukar betyda busväder. Även så denna gång. Teamträff med ABU Garcia Sverige och abborre i fokus. Tanken var att vi skulle testa en massa spännande nyheter på utrustningsfronten, umgås, byta erfarenheter och hiva upp rejäla abborrar. Men så kom stormen Knud indragandes med kraftiga vindbyar, regn och åska. Hur skulle det gå?

Som tur är bedarrar det värsta ovädret. Morgonen gryr, om än med hårda vindar och sjunkande vattentemperatur. Barometern visar fallande tryck, men inte så illa som befarat. Snart kliver vi ombord i båtarna, laddade till tänderna och med betesboxarna välfyllda, rullarna nysmorda och taktiken klar.
Inte nog med att vi ska fiska, testa grejor och slåss mot vinden. I sedvanlig ordning utlyses också en tävling. Längsta abborren kammar hem vandringspriset i ett år och får sitt namn ingraverat på en plakett. 2013 lyckades jag vinna den första inteckningen. Men det var då det …

Jag fiskar tillsammans med den omutlige Tobias Fränstam, numer fiskekändis i vårt avlånga land. Dessutom har vi med oss stjärnskottet David Lundh – sin unga ålder till trots redan ett fiskeorakel, med full koll på det mesta. Tobbes Rangerbåt tar oss torra över vågorna och vi är beredda att gå i klinch med de randiga och taggiga.

Det sliter i kapuschongen och vattnet stänker mot kroppen, men vi kämpar och hittar snart nyckeln för dagen. Bäst verkar det funka med små vobbler eller jerkbaits, typ Berkleys fina Juke och Cutter. David firar triumfer med det ettriga betet Warpig och jag slår emellan med lite hetsigt jiggfiske med en Pulse Shad, som slukas tacksamt av fina abborrar.

Vi hittar fiskedjupet, tempot och taktiken. Nu är det bara att nöta på. Vi tappar faktiskt räkningen på abborrar över 40 centimeter, men ser till att hålla koll på de längsta.
– Det är ju tävling. Kom ihåg det, uppmanar David.

Jag får en 43 centimeter lång, men Tobbe svarar omgående med en på 44. Jag vill inte vara sämre och får också en sådan. När Tobbe med bassfisket som förebild ”flippar” ombord en stadig bit på 46 centimeter och 1 360 gram börjar vi ana varthän det barkar.

Men på något märkligt sätt ser jag till att svara med ännu en 46-centimetersabborre, på en Skinny Cutter. Likaläge. David ligger inte långt efter och visar vilken skicklig fiskare han är. Han har stenkoll på kastteknik och fiskemetodik. Han kan namnet på vartenda bete och färg. Undrar jag över vad en viss kulör kallas så visar jag bara betet och svaret kommer lika rappt som hans mothugg.

Gäddorna lämnar oss naturligtvis inte helt ifred, men till stor del är det hårda hugg och ettriga, tunga knyckar från stora abborrar som håller oss sysselsatta. Katastrofalt nog är kaffet slut. Vi sitter i lä och begrundar vårt öde en stund, men tröstar oss snart med fler vackra abborrar, sprakande av färgprakt, fyllda med ren muskelstyrka och klädda i pansarhårda fjäll. Ryggfenorna spärras upp i vinden, som om de vore segel, eller snarare flaggor i triumf. Varenda abborre släpps åter oskadd och stark. Det är en fröjd att se dem försvinna ner under den böljande ytan.

På kvällen sammanfattar vi fisket. Många har haft det tufft, andra mer underhållande fiske. Vi äter middag, drar några rövarhistorier och är snart framme vid prisutdelningen. Ni vet, vandringspriset. ABUs rulltrofé. Det blir delad förstaplats och därmed delad plakett och inskription. På den kommer det stå: 2018 – Nicka Hellenberg/Tobias Fränstam. Vi försöker se ödmjukt förvånade ut och skålar glatt. En ny fiskedag randas och fler storabborrar ska betvingas. Och fler får vi …

Fotnot: abborrfiske med hårdbeten som nämnda Berkleys modeller Cutter, Juke, Warpig och liknande är inte bara ett aktivt och roligt fiske. Stundtals är det också så effektivt att jiggar och andra klassiker hamnar rejält på efterkälken. Personligen fiskar jag helst dem med en liten Revo och ett hyfsat styvt spö, men givetvis kan du använda en haspelrulle. Ladda med lagom tunn flätlina, håll kontakten och gör pauser mellan ”twitch”, knyckar och tempoförändringar. Och var med på tunga hugg.

Fotoassistans där min nuna syns på bild: Tobias Fränstam, Lasse Cajander och Isabel Syrjä. All bildredigering och övrigt foto: undertecknad.

Över 20 grader i skuggan

Värmeböljan håller i sig. Solen steker och skuggtemperaturen överstiger 20-gradersstrecket. Perfekt läge för vadarbyxor och öring.
Nä. Skulle inte tro det.

När eftermiddagen ger ett svalare klimat och vinden fortsätter att vara svag, så lockas jag ut i förrådet. Där samlar jag ihop matchspön, flöten, mäskbalja, stol och andra sköna attiraljer som banksticks, majsburkar och några doftsprayer med tvivelaktig arom. Sutarna väntar.

Symfonin av sjungande näktergal, skränande grågäss och skönkvittrande sånglärka ackompanjerar mina steg ner till vattnet. Så här trivs jag. Big time! Ensam i stillheten, intill en liten damm, sjö eller vattendrag, där en flötestopp drar till sig min fulla uppmärksamhet. Själen får ro, fast pulsen ibland ökar.
Till en början handlar det naturligtvis mest om att förbereda mäsk, låta det utslängda godiset locka till sig intresserade fiskar. Jag knyter färdigt tacklet. Ett lätt överblyat flöte, en åttans krok, några majskorn i marinad, några utan. Och kaffet. Nu är jag klar.

De första bubblorna är alltid de roligaste. Nu vet jag att sutarna äter där jag vill. Det är bara en tidsfråga innan den plockar upp mitt bete. Värre är det med rudor, som kan vara hopplösa och undvika krokbetet i dygn … Nåja, även sutarna trilskas ibland. Men, idag får jag bevis för att taktik och metod fungerar. Flötestoppen vippar, i millimeterrörelser. Jag håller mig lugn. Flötet lyfts en centimeter och jag krokar. Tunga bugningar, vildsinta rusningar och plaskande i ytan. En bastant sutare, på dryga halvmetern rullar runt och far an. Snart kan jag håva aftonends första krutpaket. Den glänser i senapsgult, guld, grönbrunt och med det signifikanta knallröda ögat som lyspunkt. De är så vackra, så stadiga. Jag avgudar sutaren.

Jag krokar av, tar någon snabb bild och släpper fisken åter. Den är i toppform och sticker iväg till sina bestyr. Nästa dröjer en kvart, men sedan blir det högre tempo.

När väl sutarna börjat äta och hittat fram till platsen är det ofta en intensiv period som det gäller att ta tillvara. Jag underhållsmäskar lite, ser till att det finns en del godis att hitta, men inte för mycket. Mina krokagn måst sticka ut. Jag landar ett knippe fantastiska Tinca tinca i vikter runt två-två och ett halvt kilo, plus någon mindre. Men alla är välnärda, i härlig form och ser till att min håv och linan blir ordentligt slemmiga.

Mörkret kommer, även en ljus majafton. Innan det är helt mörkt får jag ytterligare ett par härliga kämpar. Efter att ha tappat en till synes riktigt tjock sak precis i håvögonblicket, måste jag byta tackel. I pannlampans milda sken försöker jag ignorera behovet av läsglasögon. Det går sådär. Men till slut har jag lyckats tråckla ihop allt, för ett sista försök innan jag drar mig tillbaka.

Flötet landar. Jag sätter mig tillrätta och ser hur flötestoppen vandrar långsamt åt ena hållet. Jag tänker inte, handlar bara instinktivt och krokar en tung fisk. Det visar sig snart att kvällens sista sutare också är den största. Inte så lång, men trind som en tunna. Den pressar vågen över tre kilo. Det är inte många sådana tungviktare jag lyckats landa på hemmaplan. De var betydligt vanligare under min tid i Stockholmstraktens sjöar, marer och vattendrag.
En värdig avslutning. Nöjd och glad lämnar jag de avstannande fågellätena och njuter i den ännu milda kvällen. Inte 20, men väl 14-15 grader.

GOTT NYTT 2018

Spönötare och linsträckare!

Ska jag göra en superkort sammanfattning så går 2017 inte till historien som något särskilt bra fiskeår för mig. Lite för ont om tid och urusel timing. Men, ändå har jag några minnesvärda och härliga stunder att blicka tillbaka på. Mest har det handlat om mina två favoritpredatorer: gädda (på bortaplan) och havsöring (på hemmaplan). Antagligen blir det samma visa under 2018, även om jag drömmer om mer tid för rappa abborrar, truliga rudor, luriga sutare, omöjliga gräskarpar, hemlighetsfulla gösar och mycket annat. Vi får se.

Jag önskar dig ett underbart fiskeår 2018 – men framför allt ett bra år med god hälsa och många fina upplevelser för dig, dina nära, kära och vänner. Fiske är inte allt. Det är bara en av alla saker vi använder vår tid på Jorden till.

😉

Tight lines! Gott nytt år!

Gädda och gös – det är prime time

Märkte du? Hur fort det gick igen? April. Den där månaden man som fiskare ofta drömmer om under de iskalla vinterdagarna. Vareviga år tänker jag att: ”en gång, någon gång, ska jag vara helledig i april”.
I verkligheten brukar det bli tvärtom. Arbetsbelastningen ökar, tiden flyr och de febriga fiskedrömmarna rider mig natt och dag. Havsöringsfisket peakar. Gädda i skärgården och de stora sjöarna är hetare än någonsin. Gösar, abborrar, id, vårvaknande färnor, sutare … April. Att du ska vara så opålitlig. För inte nog med att tiden är i high speed-läge. Dessutom sätter ju det ombytliga aprilvädret P för så många av våra planer.På hemmakusten är det närapå armbågslucka där mer eller mindre välanvända vadarbyxor plaskar runt i nordanvinden. Öringarna bävar. Jag flyr. De sista darrande dagarna av denna hektiska april beger jag mig till Mälaren. En sjö som jag återser alltför sällan. I bistert, men vackert och soligt, vårväder möter jag upp vännerna Lasse och Mickis för ett par koppar java och en snabb tur ut på böljan

Jiggarna studsar fram över en fläck där mina kamrater har pekat ut. Hårda hugg från gösarna, varvas med mer försiktiga puffar, men oftast verkar de följ efter och hugga nära båten. Jubel och klang. Härliga april.

Men, ljuset falnar, kylan tilltar och Lasse har utlovat grillning, så vi avslutar efter några härliga duster med de vackra smygjägarna. Det här var ju dessutom bara uppvärmning. Jag är här för något annat: gädda. Tävlingen ”King Of Mälaren” går av stapeln och tillsammans med Lasse och ännu en fiskefrände, Stefan, bildar vi laget Mollbergs Blandning.

Gädda! Jag fullkomligt älskar gäddfiske. Kanske över allt annat i fiskeväg (med risk för att jag kommer säga det om fler sorters fiske …). Att tävla är en kul bonus jag ägnar mig åt då och då. Mest för att får träffa mina goda vänner, i en båt, med sikte på argsinta Esox lucius. Vårens upplaga av King Of Mälaren samlar hela 140 lag. Vi är laddade. Med beten, med utrustning, med en taktisk plan och med kaffe. Härliga tider. Men eftersom det är april finns det alltid en överraskning av något slag runt hörnet. Den här dagen heter den pinande och hård vind från nordost.

Vi inleder ganska bra. Jag får en riktigt fin gädda på över metern, på första ankringen. Fler följer. Några är under måttet, några över. Vi gnetar på. Ju längre dagen lider, desto svårare verkar det bli för de flesta. Bara 23 lag av de 140 fiskar fullt med fem gäddor på listan. Vi är ett av dem. Med våra 401 cm hamnar vi på en femtondeplats, vilket vi ändå är hyfsat nöjda med. Och som vanligt: tänk om Lasse inte tappat den där fina biten … tänk om vi kund fått fiska på ett ställe där vinden var för hård när elmotorns batteri tröttnat … tänk om …. team Flanell, med Kenneth KG Karlsson i spetsen sopar banan med alla andra. De tar både tävlingens längsta gädda (114 cm) och segrar överlägset med 502 cm. Hatten av. Och nya tag. April – du ger och tar.