I gäddans våld

Gädda. Sötvattnets och brackvattnets härskare. Fisken som alltid funnits i mina tankar. Arten som ger mig svår fiskefrossa, längtan och energi. Med ojämna mellanrum ser jag till att komma iväg på lite äventyr som handlar just om gädda. Och om att hänga lite med goda fiskevänner, testa nya grejor och spara lite av energin inombords för mörkare tider. 




Lasse tar frikostigt emot mig i sitt hem. Mickis, Stefan och Mathias ansluter. Vilken kvintett. Det här bådar gott. Den stora sjöns vatten håller inte längre tvåsiffrig temperatur, näckrosorna vissnar och regntunga skyar ser till att störa den alltmer lågtstående höstsolen. Det luktar gäddfiske. Och gäddfiske blir det. 


Gäddorna är inte på sitt mest samarbetsvilliga humör, trots att vi serverar dem den ena finessen och godbiten efter den andra. Innan vi får avbryta den första dagen, som är en knapp halvdag, har någon enstaka gädda bitit och säkert har massor av gäddor bara ignorerat våra enträgna försök att truga dem. Vad vet man om det som händer under ytan? 

Efter en alldeles förträfflig afton med mat, dryck, rövarhistorier och rejäla garv hinner vi med några timmar sömn, innan båtarna sjösätts. Mickis och Lasse trailar i sina gäddracers med bravur och styr oss till nya äventyr. Jag har en smula flyt och får fisk på lite allt möjligt. Jag passar nämligen på att både testa nya Revo Beast X-rullen, nya beten och en del gamla beten. Men de stora gäddorna gäckar oss. Så lägger sig vinden och det blir knepigare. Lunch på sjön, kaffe på det och nya tag. Magiskt.
Ett stort flak med växter som ibland bildar täta buskage syns på grundvattnet. Står fisken där inne? Eller utanför? Var slutar växterna? Vi testar oss fram och hittar en del aktiv fisk. För mig funkar gummibeten bäst. Jag låter en McPike singla ner mellan växterna. När den lyfter upp igen eller svävar sakta framåt smäller det. Mickis får en riktigt fin gädda på ett tailbete. Mathias plåtar. Stefan, Lasse och jag glider vidare länge en spännande kant. Vi får gäddor allihop, men den största saknas. Vad gör det? Vi får fiska, umgås och se en och annan gädda hugga, missa, vända eller slå käftarna kring våra beten.

Foto ovan: Mathias Arnham


Sista dagen är seg. Vi trivs, men får inte igång gäddorna. Mathias tar fram flugspöt och får utdelning. VI tar några små, till mans. Fast den där giganten … var är den? Jag säger att en chock i rosa kan fungera och dänger ut en McPike med shallowskruv och vevar den irriterande slött längs botten, beredd på att fastna i växter. Men en arg gädda hinner först, tack och lov. Det blir dagens bästa. Ja, om nu dagens bästa ändå inte får anses vara umgänget och kaffet. Fast, gädda. Gädda. Jag är galen i den fisken. Jag är i gäddans våld. 

Tack, mina vänner – för sällskap, skratt och fotoassistans. 

Foto ovan: Mathias Arnham

Där stora käftar regerar

Våren. Så hektisk, så efterlängtad. Och när kusten hemmavid blir allt mer trampad av förväntansfulla fiskare händer det att jag vänder mig bortåt. Gäddan lockar mig så det känns som feber. När den helvetiska vintern äntligen är borta och riktigt fiske kan börja, då ger jag mig av. Till gäddornas domäner. 


Under ett par händelserika, skrattfyllda dagar utsätts vi för prövningar. Vindbyar på närmare 20 meter per sekund piskar vattnet till skum. Sådana dagar får fisket ske som brasfiske, eller i högst begränsade områden där vågor och kastvindar är någorlunda medgörliga. Ena dagen storm, andra dagen tvärtom. En av dagarna har vi solsken och spegelblanka vattenytor att fajtas med. Under en ståtlig fullmåne ser det ut som om vattnet är polerat, lackat och förstenat. Klart, orörligt och svårfiskat.

Men med kumpaner som Lasse och Mickis är det god båtanda som råder. För oss handlar det om att försöka, envist fortsätta, dricka kaffe, dra några rövarhistorier och fiska. Fiska. Fiska mer. 



Vädret växlar, men 
gäddorna förblir ganska svårflörtade. Detaljerna kan vi lämna därhän. Vi hittar huggvillig fisk. Ibland är det långsamt släpande gummibeten á la Mc Pike på bilden ovan som gäller. Vid andra tillfällen får jag bäst utdelning med en hetsig McHybrid, eller en jerkfiskad McMio. 

Vi väljer att fiska grunt – av många anledningar. Dels för att vi älskar den sortens fiske, dels för att våren innebär att gäddorna ju söker sig mot grundare områden för leken. Men vi är också hänvisade till områden där vi kan fiska effektivt från båten, när vinden piskar hårt. I somliga områden inser vi att de gröna inte är på plats. De väntar där ute. Kanske är det bättre om en vecka, eller två. Men det är här och nu vi är här. 



De tunga, omutliga huggen. Den oväntade överraskningsattacken, när en mer än metern lång rovfisk dyker upp från ingenstans och slukar betet intill båten. Ovissheten, ögonblicken av flyt och känslan av segersötma, såriga knogar från gälgreppen och de ändlösa förhoppningarna om att den riktigt, riktigt stora ska hugga. Även om den inte gör det är det ren och skär njutning. Tack fiskevänner! Tack gäddan – den riktiga regenten. 



Fotnot: Givetvis lät vi samtliga gäddor simma åter så snabbt vi kunde. Fisket skedde också i ettområde där inga fredningstider råder. 


Det goda i det svåra

Ärligt talat. Det här med vinter. Det är inte min grej riktigt. Kylan gör mig lite nedstämd. Men å andra sidan är den värdefull som ett avbrott och en återhämtning för naturen. Vintern 2018-2019 blev dock en kortvarig och märklig historia – ja, om den nu inte återvänder med full kraft. 


Jag har inte riktigt haft kraft och energi att sköta om den här bloggen, vilket jag beklagar. Fast, det har inte heller varit något tokfiske att rapportera om. Snarare har det varit segt, trögt, motigt, feltajmat och allmänt surt. Jodå, visst har jag uppmärksammat att en och annan snubblat över en ståtlig paradfisk, men generellt  har fiskevintern varit som vintern är mest: svårmodig och svårbemästrad. Bompass, enstaka fiskar, kluriga omständigheter och på det igen. 


Mickis och Lasse hälsade på. Vi prickade ett par fina, men förbålt sega dagar, då ingen fiskare verkade se en endaste fena. Jag tappade en härlig blanking, just under spöspetsen, vi hade någon följare, men det stannade vid ett typiskt ”nästan”. Nya tag.

Jag har haft några korta turer med framgång, långa turer med utebliven framgång – och blandningar däremellan. Någon utlekt fisk, någon liten blank, någon större som hoppat av. Ja, du vet. Fiske som det ofta är. En väntan på succén, oavsett om den någonsin kommer. 

Planer finns. Jag har både äventyr på annan ort och mer lokalbundna upplevelser i sikte. Kanske kan jag åstadkomma lite tätare uppdateringar här också. Vi får hoppas.

Är du på Sportfiskemässan (Elmia, Jönköping) den 29-31 mars så hittar du mig i ABU Garcias stora monter. Kom dit och säg hej.

Och så vill jag påminna om en viktig sak: 1 mars till och med 31 maj är abborre och gädda fredade i Gotlands kustvatten. Du får alltså inte fiska efter dessa arter och skulle du råka kroka en under exempelvis öringsfiske ska den omedelbart släppas åter.
Läs mer här: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/forbjudet-fiska-gadda-och-aborre-pa-gotland




Jaktmaskiner under en orörlig yta

Dimman ligger tung. Vattenytan är ett salsgolv av möjligheter. När vi sjösätter Lasses båt sprider sig ringarna som i tjock olja. Långsamt, knappt märkbart, sedan stillnar allt igen. 
De få löv som sitter kvar i trädgrenarna ser fastfrusna ut i det färglösa. Inte en vindpust, ingen antydan till solljus. Bara novembergrått. 


Vackert och ödesmättat. Svårfiskat för Mickis, Lasse och mig. Morgondagen bjuder på tävling – höstens upplaga av King Of Mälaren går av stapeln. Idag fiskar vi helt utan stress. Förhoppningarna är lågt ställda, men fiskekänslan i absolut topp. 

Första kastet. Det där efterlängtade  Båtens huvudmotor stängs av, elmotorn åker i och ivriga händer frikopplar rullarnas spolar och låter betena svepa ut, längs med en vass. Den febriga längtan efter hårda hugg. Nu är vi igång. Gäddfiske. I just love it!
Huggen är sporadiska, men vi ser till att uppskatta och njuta av vartenda ett. Några gäddor lämnar oss med bara ett retsamt ögonkast på våra kreationer. Andra hugger, vänder och visar bara en stjärtfena som tecken på att vi förlorat matchen. 



Efter en längre period utan minsta tillstymmelse till hugg börjar eftermiddagen övergå i tidig senhöstkväll. Mörkt i sin glåmighet.Jag fixar och donar med några grejor, byter krok på en vältuggad Mc Hybrid och kastar ut, mot en grupp av nästan nervissnade näckrosor. Dunk!

Mothugget sitter och min största gädda för dagen är krokad. Det är ingen gigant alls, men lik förbaskat en fin firre. Varje gädda är värd sin vikt i gäddbeten. 

Lasse kniper sedan dagens sista, men det är Mickis som först ser till att ta dagens största – en massiv, välmatad gädda, just sådana vi kom för. Sådana som inte alls växer på träd, eller låter sig luras hur lätt som helst. 


Med nöjda anleten drar vi oss hemåt för en kall öl. Nästa dag: tidig uppgång, tävling och förhoppningsvis fler gäddor.


Fotnot:
Vi lyckades inte upprepa vårens bedrift då vi hamnade på delad andraplats i ”Kingen”. Av höstens cirka 135 deltagande lag fick ungefär 70 någon godkänd gädda över huvud taget. Det fick vi också, men vi placerade oss långt ner på listan, runt plats 40. Vad gör väl det? Att fiska gädda med goda vänner är bland det bästa jag vet. Stort grattis till de lag som visade var skåpet ska stå.


Mot glupska gap

Så vaknar jag till det jag längtat efter hela vintern. Hemma på ön är kusterna sprängfyllda av förväntansfulla och mestadels ditresta öringsfiskare. Jag mäktar inte med aprilträngseln. Dessutom är gäddfiske bland kobbar, skär och vassvikar något som jag värdesätter så högt att det kliar i huvudet bara jag tänker på det.



Lasse och Mickis – mina vapendragare och gäddkamrater – känner likadant. Vi vaknar tidigare än vi behöver och äter frukost, planerar och fingrar på beten och krokar.
Det kommer inte bli lätt, det vet vi. Den påfrestande långa vintern släppte till slut greppet, men istället rasade vårvärmen in med alltför stor kraft och frenesi. Följden är att gäddorna kastat sig in i leken. Många verkar även ha lekt klart och tillbringar nu någon vecka med att apatiskt vila upp sig, eller förflytta sig. Vårfisket är nästan aldrig enkelt. Därtill har vi sportfiskare ett evigt problem med att antingen mötas av endera för kallt väder, endera för varmt väder.




Men fiska gädda ska vi göra. Lasse rattar skutan mot delvis okända vatten och vi börjar de tusentals kasten mot en eventuell framgång.
Rasslandet av krokar och skramlet från beteslådor, klingandet från termosar. Förväntan, förhoppningar. Allt finns här. Nu är det fokus som gäller. Tio kast blir till hundra. Fina sträckor nöts av, minutiöst. Nya nejder och nya idéer. Vi får någon enstaka fisk, har ett par följande madamer av fint format, men det står klart att det inte kommer bli någon bonanza denna resa. Vi roar oss med att gå igenom en ansenlig mängd beten. Både för att det är kul och för att kanske hitta en nyckel. Vad funkar egentligen?



Jag kan inte påstå att vi hittar den där nyckeln, men tailbeten som får hänga en stund i det grunda vattnet verkar trots allt utlösa enstaka hugg från de gäddor som bryter det ignoranta mönstret. 


En av dagarna visar Mickis var skåpet ska stå med envetet kastande in i stubbvassar och växter med ett färggrant spinnerbait. Vi blir utfiskade. När vi väl byter till liknande beten är huggruschen över. 



Jag får en hyfsad gädda när jag utrustar ett bjärt och färgglatt gummibete med en spinnarsked och knycker hem det med aggressivitet. En slump? Vem vet?

_________________________________________________________________________________

Vinden ökar ett uns. Ytan krusas och solen fortsätter steka. Vi rör oss mot ett grundområde med vass och ser att det är fin växtlighet under båten. Vattnet är grumligt och eventuella gäddor som skulle följa efter är svåra att upptäcka. Jag hänger på en rödsvart McMio som jag hoppas ska kunna locka gäddor och göra det enklare för mig att se och få lite visuell kontakt. 

Skuggan dyker upp från ingenstans. Ett stort gap omsluter betet och jag drar till med ett mothugg som känns så där skönt som bara mothugg under gäddfiske gör. Tyngden som svarar, fiskens hårda knyckar och aggressiva ruskningar höjer mina adrenalinnivåer. Plötsligt känns de hundratals kasten värda den ömma ryggen och den trötta handen. 
Vacker är hon. Den stadiga gäddan. Lasse håvar med bravur och sticker utan fruktan ner näve och tång i håven för att befria fru Esox. Hans ”pike knuckles” är ett faktum efter några avkrokade gäddor – och kanske är min stora den elakaste i samlingen. 





Dagarna går fort. Kvällarna likaså. Gäddorna visar sig inte från sin bästa sida. Eller så är det just det de gör. Den som aldrig fiskar gädda tror att denna ståtliga rovfisk är en dum och lättlurad krake, som inte kräver vare sig finess eller envishet att överlista. Fel. Och det svåra kan ibland vara det roliga. Nu kliar det i fingrarna igen. Inte bara för de såriga knogarna …





GOTT NYTT 2018

Spönötare och linsträckare! 
Ska jag göra en superkort sammanfattning så går 2017 inte till historien som något särskilt bra fiskeår för mig. Lite för ont om tid och urusel timing. Men, ändå har jag några minnesvärda och härliga stunder att blicka tillbaka på. Mest har det handlat om mina två favoritpredatorer: gädda (på bortaplan) och havsöring (på hemmaplan). Antagligen blir det samma visa under 2018, även om jag drömmer om mer tid för rappa abborrar, truliga rudor, luriga sutare, omöjliga gräskarpar, hemlighetsfulla gösar och mycket annat. Vi får se.
Jag önskar dig ett underbart fiskeår 2018 – men framför allt ett bra år med god hälsa och många fina upplevelser för dig, dina nära, kära och vänner. Fiske är inte allt. Det är bara en av alla saker vi använder vår tid på Jorden till. 😉
Tight lines! Gott nytt år!

Ena dagen storm, andra tunggung

Variationen i moder natur. Den inspirerar och ger mersmak åt nya upplevelser. Ena dagen storm och öringskådning, nästa en frostig morgon följd av gäddfiske på annan ort. 

När de hårda vindarna pressar in de lekmogna havsöringarna mot de gotländska stränderna kan man ibland ha turen att se horder av fiskar som ”surfar” i vågorna. Över grunda partier fräser de runt med halva kroppen över ytan. De navigerar, kämpar och riskerar livet för att så småningom kunna föra sitt släkte vidare. Den här ystra dansen är jag ödmjukt och livslångt förälskad i att skåda. 


Lite längre bort, där ingen å lockar till sig de färgade och romstinna öringarna kliver jag ut i vattnet med vadare och spö. Efter en stund hugger det en småtting och en annan hoppar av. Jag får nöja mig med det här idag. Det vankas utflykt till gäddornas domäner på andra sidan Östersjön – och jag måste hem och packa.
Luften är isande kall, då jag tillsammans med Mickis kliver ner i Lasses fina Mako-båt. Vi tänker ”träna” lite inför en stundande tävling, men mest av allt ska vi njuta av fisket, kaffet och en skön stund på böljan.
Det börjar löjligt bra, vilket ju kan vara förödande för sportfiskare, som ofta är skrockfulla. Jag får en gädda på första kastet, när jag dänger ut Lasses egentillverkade Golddigger. Enkelt, tänker man då. Det får naturligtvis konsekvenser. Vi betar av vasskanter, växtflak och gud vet vad. Ingenting. Inte tillstymmelse till gröna projektiler.  


Efter lite kaffe och någon förflyttning kommer det ändå ett par korta perioder med hugg och till slut krokar Lasse och jag varsin fin gädda. Min har en ännu levande (?) fisk i buken, som sticker ut och rör på sig när jag håller gäddan, Nej, den är inte så stor som den ser ut på bilden, men det är ändå en fin fisk som slukar en McMio med glupande aptit, trots sin nyligen inmundigade middag.



Vi trailar upp båten i skymningen, nöjda efter ett knappt dussin motionerade gäddor och lika många koppar java. Fiske. You gotta love it. 

I ljudlöst territorium

Långt borta, i en annan ände av Sverige, glider jag nästan ljudlöst ut över en stilla vattenyta. På håll, en tjutande trana och en korp. Ett svagt knarrande från pedalerna som driver fram kajaken. Sjöarna verkar vara oräkneliga här i landskapet Dalsland. Vatten överallt. Fiskemöjligheter överallt. En liten armada av flytfarkoster utan motor sprider sig över den relativt lilla, men djupa sjön. 


Några av mina följeslagare är proffs i den här grenen – kajakfiske. Själv är jag ganska ovan, men entusiastisk. Målet är gädda och vi ömsom spinnfiskar, ömsom släpar ett bete efter kajaken. Att kalla det trolling är egentligen en överdrift. Dragrodd, eller snarare ”paddelfiske med släpande drag” är en mer korrekt beskrivning. 


När en gädda hugger och det drar till är det alltid lika roligt. En extra dimension till upplevelsen är när man sitter i en lättdriven kajak, som liksom snurrar till och följer med i fajten. 

Foto: Jesco Peschutter


Omgiven av sportfiskejournalister från olika delar av Europa, ett filmteam från USA och ansvariga för Hobie Kayaks bidar jag min tid med att försöka överlista gäddor i både djupa och grunda sjöar. Det är en utmaning. Kajakfiske är ju ”the new black” enligt många. Jag konstaterar att det på många sätt passar mig. Det är svårt att komma närmare naturen än så här. Och när farkosten är lätt att styra, stabil nog att ställa sig upp i och ger åtkomst till helt nya äventyr får man falla till föga. Det blir nog mer av den här varan.

Äventyret i sin helhet kommer jag berätta mer om framöver – i ett reportage i Fiskejournalen. Detta är bara ett litet smakprov jag inte kan undanhålla dig. Njut av försommaren. På återhörande. 

Foto: Jesco Peschutter






Gädda och gös – det är prime time

Märkte du? Hur fort det gick igen? April. Den där månaden man som fiskare ofta drömmer om under de iskalla vinterdagarna. Vareviga år tänker jag att: ”en gång, någon gång, ska jag vara helledig i april”.
I verkligheten brukar det bli tvärtom. Arbetsbelastningen ökar, tiden flyr och de febriga fiskedrömmarna rider mig natt och dag. Havsöringsfisket peakar. Gädda i skärgården och de stora sjöarna är hetare än någonsin. Gösar, abborrar, id, vårvaknande färnor, sutare … April. Att du ska vara så opålitlig. För inte nog med att tiden är i high speed-läge. Dessutom sätter ju det ombytliga aprilvädret P för så många av våra planer.
På hemmakusten är det närapå armbågslucka där mer eller mindre välanvända vadarbyxor plaskar runt i nordanvinden. Öringarna bävar. Jag flyr. De sista darrande dagarna av denna hektiska april beger jag mig till Mälaren. En sjö som jag återser alltför sällan. I bistert, men vackert och soligt, vårväder möter jag upp vännerna Lasse och Mickis för ett par koppar java och en snabb tur ut på böljan

Jiggarna studsar fram över en fläck där mina kamrater har pekat ut. Hårda hugg från gösarna, varvas med mer försiktiga puffar, men oftast verkar de följ efter och hugga nära båten. Jubel och klang. Härliga april. 

Men, ljuset falnar, kylan tilltar och Lasse har utlovat grillning, så vi avslutar efter några härliga duster med de vackra smygjägarna. Det här var ju dessutom bara uppvärmning. Jag är här för något annat: gädda. Tävlingen ”King Of Mälaren” går av stapeln och tillsammans med Lasse och ännu en fiskefrände, Stefan, bildar vi laget Mollbergs Blandning.


Gädda! Jag fullkomligt älskar gäddfiske. Kanske över allt annat i fiskeväg (med risk för att jag kommer säga det om fler sorters fiske …). Att tävla är en kul bonus jag ägnar mig åt då och då. Mest för att får träffa mina goda vänner, i en båt, med sikte på argsinta Esox lucius. Vårens upplaga av King Of Mälaren samlar hela 140 lag. Vi är laddade. Med beten, med utrustning, med en taktisk plan och med kaffe. Härliga tider. Men eftersom det är april finns det alltid en överraskning av något slag runt hörnet. Den här dagen heter den pinande och hård vind från nordost. 



Vi inleder ganska bra. Jag får en riktigt fin gädda på över metern, på första ankringen. Fler följer. Några är under måttet, några över. Vi gnetar på. Ju längre dagen lider, desto svårare verkar det bli för de flesta. Bara 23 lag av de 140 fiskar fullt med fem gäddor på listan. Vi är ett av dem. Med våra 401 cm hamnar vi på en femtondeplats, vilket vi ändå är hyfsat nöjda med. Och som vanligt: tänk om Lasse inte tappat den där fina biten … tänk om vi kund fått fiska på ett ställe där vinden var för hård när elmotorns batteri tröttnat … tänk om …. team Flanell, med Kenneth KG Karlsson i spetsen sopar banan med alla andra. De tar både tävlingens längsta gädda (114 cm) och segrar överlägset med 502 cm. Hatten av. Och nya tag. April – du ger och tar.




Bland drömgäddor och legender

Mitt under fisket, krokar jag något särdeles tungt och känner benen darra när den grova fisken går i sidled. Den går inte upp i ytan som de mindre. Den tar lina, lugnt och stadigt och stångar så att spöklingan pulserar i takt med brännande tinningar. Nu är jag nervös. Lasse har fullt sjå med att kroka loss en annan fisk, men Mickis kommer till undsättning. Han står redo med håven och försöker lugna mig. Jag håller sträckt lina och kommer ihåg att släppa på slirbromsen. Min Revo knarrar bara lite försiktigt. Jag är i en bubbla. Allt går planenligt. 

Det känns som om tiden stannat totalt, när en lång, grov och massiv gädda plötsligt stiger horisontellt upp och ställer sig i ytläge. Hon ser ut som en timmerstock med käftar. Jämfört med den tiokilos jag nyss fångat är den här fisken en klart större fisk. Hur stor? Jag får aldrig veta, för det som inte får hända händer. Långsamt, retfullt, vänder den stora fisken på huvudet och låter betet flyga ut, medan hon majestätiskt glider ner i det grumliga vattnet. Ramsor av otryckbara uttryck ljuder i båten, medan jag sjunker ner och nästintill intar fosterställning. Nej! Nej, nej nej. Inte den fisken! Min drömfisk.
Det som räddar mig är att det i övrigt går alldeles strålande …


Gädda! Riktigt gäddfiske. Jag älskar det. Simple as that. Resan är lång. Jag kliver ur bilen och byter om i snålblåsten. I samma stund glider Lasse och Mickis in till bryggan i en fulladdad Trackerbåt. De har redan såriga knogar efter otaliga gälgrepp och löjligt stora leenden efter ett par timmars tokbra fiske. Det bästa av allt är att den här dagen egentligen inte är en fiskedag. Det är en resdag. Men som underbar bonus hinner jag dänga gädda i en och en halv timme. Som jag längtat.
När smakstarten innebär en riktigt fin gädda redan på andra kastet är jag i sjunde himlen. En handfull gäddor biter över mina beten och i stugan senare på kvällen är jag upprymd. Vi har ju tre dagars fiske framför oss. 


Efter sedvanligt snicksnack och noggrann planläggning är det dags att ladda för nästa dag. Vi jäktar inte. Natten är iskall och med stigande temperatur och tilltagande vind kommer vi få bättre förutsättningar. Kaffetermosar, mat, beten i parti och minut, färdigriggade spön och glada kamRater. Den här båten är rustad för stordåd.


Och som det hugger. Vi får våra drömmar uppfyllda med råge. Kanske är det åratal av försök att pricka rätt, halvlyckade räder till allehanda vatten och lite envishet som till slut belönar oss. Men finfiske av bästa snitt har vi. Vi dänger med alla sorters beten och får fisk på det mesta. Dag två är likadan. Dag tre är aningen seg, men ändå landar vi runt 30 gäddor i båten. Våra vänner som fiskar i närheten har också härliga framgångar. Det är helt enkelt top notch. Gäddfiske royal. Vi jublar och vi skrattar. 

Och utdelning får vi. Oräkneliga gäddor. Nästan inga mindre exemplar. Flera fina fiskar runt 110 centimeter, två väger över tio kilo och allmänt fantastiskt vackra fiskar i finaste kondition. Leken är inte direkt stundande, så vi stör dem inte nämnvärt känns det som.

Den där giganten, som jag berättade om i inledningen såg vi inte igen. Det svider lite, men när resten av fisket är så fulländat får man inte hänga läpp. Men, visst … Visst undrar jag vad den vägde. Hur stor var den egentligen? Det får vi aldrig veta. 

Med bildkavalkaden nedan låter jag er själva se en liten, liten bråkdel av vad vi fick vara med om. Tack alla vänner  – Lasse, Mickis, Robban, Johan, Kenneth, Werner, Björn. Jag vill ha repris. Snarast.  


En liten braxenimitation, vid namn
HavocEtt handgjort bete, tillverkat av Darek från Polen fick visa vad det kunde. 



Tunggung blev det när jag presenterade en klassisk McTail,
relativt snabbt hemfiskad över ett spännande område.

 Lasse med en tiokiloskluns fångad på egenhändigt snidat bete. Succé!
Och strax därefter lyckas jag kroka en ännu tyngre… Galet!



En bit över tio kilo, fördelat på 110 centimeter madam slukade en McMio,
så det dånade i min kropp. Den känslan slår mycket, så är det bara.
 
Tusen och åter tusen kast. Ryggarna värker, händerna ömmar.
Det är värt varenda ansträngning.

En klassiker vid det här laget. Svartzonkers fina McTail, snidad i trä – av Claes himself.
När vädret övergick till lite mörkare och kallare fungerade den ypperligt. 

Finvädersgädda. Mickis stod i fören och trängdes med min stora betesväska.
Inga problem. Han krokade så det sjöng i klingan.

Så många sportfiskare har så mycket att tacka den här mannen för. Jag är oerhört glad och stolt att kunna kalla Robert ”Jenk” Bertrandt för min vän. Han är inte bara en generös och hjälpsam kompis och en föregångsfigur inom mycket av det moderna, svenska gäddfisket. Han är själv en hejare på att fiska gädda.
Därtill är han vårt lilla gängs egen reseledare.
Du är en stjärna, Robban! Tack!