Prylar och grejor – Fiskesidan.se

I gäddans våld

Gädda. Sötvattnets och brackvattnets härskare. Fisken som alltid funnits i mina tankar. Arten som ger mig svår fiskefrossa, längtan och energi. Med ojämna mellanrum ser jag till att komma iväg på lite äventyr som handlar just om gädda. Och om att hänga lite med goda fiskevänner, testa nya grejor och spara lite av energin inombords för mörkare tider.

Lasse tar frikostigt emot mig i sitt hem. Mickis, Stefan och Mathias ansluter. Vilken kvintett. Det här bådar gott. Den stora sjöns vatten håller inte längre tvåsiffrig temperatur, näckrosorna vissnar och regntunga skyar ser till att störa den alltmer lågtstående höstsolen. Det luktar gäddfiske. Och gäddfiske blir det.

Gäddorna är inte på sitt mest samarbetsvilliga humör, trots att vi serverar dem den ena finessen och godbiten efter den andra. Innan vi får avbryta den första dagen, som är en knapp halvdag, har någon enstaka gädda bitit och säkert har massor av gäddor bara ignorerat våra enträgna försök att truga dem. Vad vet man om det som händer under ytan?

Efter en alldeles förträfflig afton med mat, dryck, rövarhistorier och rejäla garv hinner vi med några timmar sömn, innan båtarna sjösätts. Mickis och Lasse trailar i sina gäddracers med bravur och styr oss till nya äventyr. Jag har en smula flyt och får fisk på lite allt möjligt. Jag passar nämligen på att både testa nya Revo Beast X-rullen, nya beten och en del gamla beten. Men de stora gäddorna gäckar oss. Så lägger sig vinden och det blir knepigare. Lunch på sjön, kaffe på det och nya tag. Magiskt.

Ett stort flak med växter som ibland bildar täta buskage syns på grundvattnet. Står fisken där inne? Eller utanför? Var slutar växterna? Vi testar oss fram och hittar en del aktiv fisk. För mig funkar gummibeten bäst. Jag låter en McPike singla ner mellan växterna. När den lyfter upp igen eller svävar sakta framåt smäller det. Mickis får en riktigt fin gädda på ett tailbete. Mathias plåtar. Stefan, Lasse och jag glider vidare länge en spännande kant. Vi får gäddor allihop, men den största saknas. Vad gör det? Vi får fiska, umgås och se en och annan gädda hugga, missa, vända eller slå käftarna kring våra beten.

Foto ovan: Mathias Arnham

Sista dagen är seg. Vi trivs, men får inte igång gäddorna. Mathias tar fram flugspöt och får utdelning. VI tar några små, till mans. Fast den där giganten … var är den? Jag säger att en chock i rosa kan fungera och dänger ut en McPike med shallowskruv och vevar den irriterande slött längs botten, beredd på att fastna i växter. Men en arg gädda hinner först, tack och lov. Det blir dagens bästa. Ja, om nu dagens bästa ändå inte får anses vara umgänget och kaffet. Fast, gädda. Gädda. Jag är galen i den fisken. Jag är i gäddans våld.

Tack, mina vänner – för sällskap, skratt och fotoassistans.

Foto ovan: Mathias Arnham

Ett hopp som tänts

Sommaren är slut. Almanackan säger höst, men vädret är än så länge parkerat i värmeläge.

Under sensommaren har det alltmer stått klart att det finns glädjande nyheter runt vår ö.
I kustvattnen har abborren varit saknad i åratal, men de senaste säsongerna har allt fler träffat på den randiga, vackra fisken. I stort antal verkar de kalasa på spigg, räkor och annat mumsigt. I vissa områden verkar det till och med som om den lyckats tränga bort, – eller åtminstone bidragit till att decimera – den svartmunnade smörbulten. Om det är korrekt är det fantastiskt på så många sätt.

Det är så mycket vi inte känner till om abborrens vandringar, rörelsemönster och livscykel – trots att den är den fisk som förmodligen är den art som de flesta svenskar känner till. bestånden fluktuerar. Men exakt hur brackvattensabborren rör sig, vad som gör att de kan dyka upp i hyfsat stort antal från ingenstans och vad som gör att de också så ofta verkar ha försvunnit helt … Ja, det vet vi inte med säkerhet. Vi känner däremot till många av de faktorer som påverkar och styr. Lyckad lek, trygg och snabb uppväxt i goda områden med låg predation är naturligtvis en förutsättning.

Jag tänker också att människans okunskap och girighet ofta bidrar till att dämpa eller förstöra en potentiell uppgång eller etablering. Så fort det ryktas om att det finns någon sorts fisk i havet så ske de upp, dödas och ätas upp, eller skickas vidare. För profit. Eller för gammal ohjedad vanas skull.

Visst bör vi väl äta en och annan abborre om de simmar framför näsan på oss i hundratal. Men att besinna sig, inte fånga eller än man behöver, eller ha ihjäl de stora, viktiga exemplaren borde vara självklart – oavsett som man fiskar med modern sportfiskeapproach eller hemfaller åt någon form av mer gammaldags metodik och tankegång.

Så: ha huvudet påskruvat och lyft gärna på hatten för denna fantastiskt vackra fisk. Låt oss vara rädda om den – och alla andra arter i vår fauna.

För den detaljintresserade: Jag har jiggat med traditionell teknik, eller med hjälp av Berjkleys nya roliga Snap Jig, kört hetsiga hårdbeten som Berkley Juke eller Svartzonker Baby McHybrid och använt dropshot. Var metod har sin speciella fördel och kan vara rätt sak att ta till, under speciella förutsättningar.

Där stora käftar regerar

Våren. Så hektisk, så efterlängtad. Och när kusten hemmavid blir allt mer trampad av förväntansfulla fiskare händer det att jag vänder mig bortåt. Gäddan lockar mig så det känns som feber. När den helvetiska vintern äntligen är borta och riktigt fiske kan börja, då ger jag mig av. Till gäddornas domäner.

Under ett par händelserika, skrattfyllda dagar utsätts vi för prövningar. Vindbyar på närmare 20 meter per sekund piskar vattnet till skum. Sådana dagar får fisket ske som brasfiske, eller i högst begränsade områden där vågor och kastvindar är någorlunda medgörliga. Ena dagen storm, andra dagen tvärtom. En av dagarna har vi solsken och spegelblanka vattenytor att fajtas med. Under en ståtlig fullmåne ser det ut som om vattnet är polerat, lackat och förstenat. Klart, orörligt och svårfiskat.

Men med kumpaner som Lasse och Mickis är det god båtanda som råder. För oss handlar det om att försöka, envist fortsätta, dricka kaffe, dra några rövarhistorier och fiska. Fiska. Fiska mer.

Vädret växlar, men gäddorna förblir ganska svårflörtade. Detaljerna kan vi lämna därhän. Vi hittar huggvillig fisk. Ibland är det långsamt släpande gummibeten á la Mc Pike på bilden ovan som gäller. Vid andra tillfällen får jag bäst utdelning med en hetsig McHybrid, eller en jerkfiskad McMio.

Vi väljer att fiska grunt – av många anledningar. Dels för att vi älskar den sortens fiske, dels för att våren innebär att gäddorna ju söker sig mot grundare områden för leken. Men vi är också hänvisade till områden där vi kan fiska effektivt från båten, när vinden piskar hårt. I somliga områden inser vi att de gröna inte är på plats. De väntar där ute. Kanske är det bättre om en vecka, eller två. Men det är här och nu vi är här.

De tunga, omutliga huggen. Den oväntade överraskningsattacken, när en mer än metern lång rovfisk dyker upp från ingenstans och slukar betet intill båten. Ovissheten, ögonblicken av flyt och känslan av segersötma, såriga knogar från gälgreppen och de ändlösa förhoppningarna om att den riktigt, riktigt stora ska hugga. Även om den inte gör det är det ren och skär njutning. Tack fiskevänner! Tack gäddan – den riktiga regenten.

Fotnot: Givetvis lät vi samtliga gäddor simma åter så snabbt vi kunde. Fisket skedde också i ettområde där inga fredningstider råder.

Trio trots test

Det brukar falla sig så att när man packar upp nya grejor och vill utvärdera dem så brukar oöverstigliga hinder uppenbara sig. Må det vara en storm, eller någon slags personlig force majeur.
Så. Klart att väderinstituten gick ut med rejäla varsel om hårda vindar, regn och fanskap.

Men, en envis, fisketörstande kustluffare ger sig hän. I motvind, med dåliga odds, mot bättre vetande. ”En liten stund kan man väl alltid …”

Vadarjackan fladdrar och tar sig ner till vattnet lite framför mig, känns det som. Jodå, det blåser hårt. Men min Revo Rocket lyser klarrött, har nypåspolad lina och är som en orastad hund. Den vill ut – inbillar jag mig. Spöt är ett Abu Garcia Victis, 10-fotsvariant för betesvikter upp till ungefär 32 gram. Jag tror att kombinationen är just vad jag kommer gilla.

Kasten känns naturliga och kraftfulla. Spöet är fjäderlätt, men ändå stabilt, utan att alls vara påkigt. Rullen spinner fint i ett behagligt grepp. Nu saknas bara fisken. Vinden ökar. Snart kommer jag inte kunna fiska, tänker jag och känner samtidigt den elektriska förnimmelsen som är så lkuvlig. Fisk på!

Stor är den inte. Men blank och pigg. Jag försöker rappa på med både ett par snabba bilder, avkrokning och nytt kast. Det tar bara ett par kast till, så följer en något större öring mitt drag, ända in. Men den viker av. Retligt.

Innanför de allt tyngre vågorna finns fiskbart vatten, så jag nöter på längs samma sträcka. Och lite senare blir det utdelning, när det smäller på alldeles intill stranden. Det är en ungefär halvmeterlång öring som ger mig chansen att känna hur klingan fungerar i lite mild action. En suddig bild, snabbt tillbaka med fisken och vidare i kulingen. Fisken har en liten skada på ryggfenan. Kanske har den suttit fast i ett nät men undkommit. Härligt! Den får leva och frodas.

På väg att sluta bestämmer jag mig för några sista kast. Bra val. Hugget är fint, och en silverskapelse kastar sig ur vattnet. Silvret glänser och värmen sprider sig i kroppen. Den stora saknas, men ännu en vacker havsöring får kana in och låta sig förevigas på bild. Grejorna har visat sig mer än dugliga, fast de förstås ber om mer kvalificerat motstånd. Helst en Salmo Trutta Gigantus.

Glänsande attiraljer, randiga möten

Uppspelt och nyfiken står jag och väger mina nya spön och rullar i händerna. Oanvända jiggar och små crankbaits tycks snegla mot mig, från sina lådor – nysorterade och färgglada.

Väderprognosen är långt från den bästa. Regn och rusk, fallande temperaturer och hård vind. Men när ivern blir för stor är inte alltid förnuftet i förarsätet.

Snart är jag på plats vid vattnet, med vågor och vind som tycks tillta i styrka för varje sekund. Under en allt mörkare himmel tacklar jag upp mina godbitar och ignorerar väderinstitutens varningar och barometerns dykande siffror.

Jag börjar med dropshot och har glädjande nog täta kontakter, även om alla randiga inte vill fastna. Men efter en stund hittar jag rätt tempo och rätt storlek på jiggarna. Jag landar ett antal glupska och hårt kämpande abborrar. Dessa vackra varelser! Det är lätt att kroka av och släppa dem åter oskadda. Men vill man behålla ett par matfiskar som väger tre-fyra-fem hekto är det givetvis inga problem.

I takt med att himlen förmörkas ytterligare och att vinden tilltar blir det knepigare att få bukt med de alerta fiskarna. Först funkar Svartzonker McPerch och Berkleys Pulse shad superbt. Efter en stund tycker jag mig få fler bett över McPerch med curlytail eller en liten Gulp Alive. Båda kräver ytterst lite påverkan för att ändå röra sig lockande – och det verkar trigga abborrarna i busvädret.

Ja, inte bara abborrarna, förresten. Ett av dagens hårdaste hugg lurar mig först att tro att en liten gädda, eller eventuellt en stöddig abborre har hittat min jigg. Det visar sig vara en id av hyfsad storlek.

Jiggar är ofta abborrfiskarens förstaval. De är lättfiskade, mångsidiga och fungerar i så många olika situationer att de naturligtvis ska finnas med. Men en ettrig vobbler, eller ett litet jerkbait, styrt med tempoväxlingar kan ibland vara betydligt vassare. Så fort jag börjar fiska med en liten Berkley Juke i ganska högt tempo stiger snittstorleken. Och jag får uppelva de härliga, beroendeframkallande stötarna genom klingan. Rätt in i den lilla multirullen. Jag glömmer nästan att dricka kaffe.

Men till slut kommer regnet och de riktigt hårda vindbyarna. Jag ser till att sätta mig i bilen och ta den där efterlängtade koppen. En kort, men intensiv dag är till ända.

Teknikrutan
——————————————————————–
För den teknik- och utrustningsintresserade kan det kanske vara på sin plats med en liten snabbgenomgång. Min nya arsenal för abborrfiske bygger på – i första hand – två olika uppsättningar. Mellan varven kommer jag säkerligen använda även andra spön och rullar, men tanken är att det mesta ska kretsa kring dessa två ett tag framöver.

För ordinärt jiggfiske, dropshot, texas-rigg och andra tekniker som angränsar blir det mestadels ett åtta fot långt haspelspö av modellen ABU Hornet Stinger Plus. Det är följsamt, har känslig topp, utan att vara svampigt och ändå ryggrad, sin låga vikt och härliga balans till trots. Jag kör inte med de minsta rullarna, utan föredrar en rulle i storlek 2500-3000, som den fina Revo X.

För små vobbler/crankbaits, små jerkbaits, ytbeten och givetvis en och annan spinnare eller ett litet skeddrag föredrar jag multirulle. Direktkänslan och kontrollen är ju överlägsen. Med alltför lätta beten krävs lite pyssel för att kasten ska fungera, men med en riktigt bra rulle, som den Revo Premier jag använder, går det bra. Spöt är ett Svartzonker 725 ML, med kastvikt 6-21gram (även om det klarar mer än så).

En touch av vår

Stenarna i strandbrynet är fortfarande klädda i snöhattar. Och det eviga lågvattnet är omutligt. Vinden är, ärligt talat, kall som den sega vintern. Men. Solen. Den är framme och visar oss vägen. Någon gång måste det väl bli vår, kan man tycka.

Av en massa skäl behöver jag en tur till frihetens domäner. En halvdag på kusten, där sälta och vind letar sig in i näsborrarna är balsam för själ och tankar.

Efter några trägna försök inser jag att havet må vara vackert att titta på idag, men att dess invånare är synnerligen osamarbetsvilliga. Inte en fena. Jag dricker en kopp svart brygd och bestämmer mig för att byta lite taktik. De vanliga fiskeplatserna är nästan torrlagda i rådande vattenstånd och vattentemperaturen likaledes låg.

Jag har tacklat ett spö för lite extra långa kast ut över större djup. Med fördel kan man köra med många danska öringsfiskare favorit: genomlöpsdrag. Ska jag vara helt ärlig tycker jag i regel att det är lite för bökigt. Ett enkelt beteslås, på med ett drag och kör bara, brukar vara min devis. Men, det finns givetvis fördelar med lite krångel. Långa kast och beten som skär fint genom vågor och vind. De klarar i regel hög hastighet, såväl som knyck och vevstopp. Nackdelen med kompakta beten av den här typen är att de klarar långsam inspinning på för grunt vatten lite sämre. Ge och ta. Yin och Yang.

Konstruktionen gör ju också att en krokad öring bör ha lite svårare att bända sig loss. Nu har dock öringen fler trick i sin låda. Den kan skaka, hoppa, snurra eller bara lossna som genom någon magisk försyn.
Hur som helst dänger jag ut en MO Inline, 24 gram i vågskvalpet. En gång, två gånger, trehundra gånger. Idag är det svårt.

Till slut nyper det faktiskt på en silvrig liten gynnare. Jag krokar av den i vattnet och släpper den åter för tillväxt och bus i det kalla blå. Jag har laddat batterierna. Det får bli fler och längre äventyr framöver. När jag kliver i land hittar jag en död storspigg och tycker mig ana vilken förlaga mitt bete har.

Inga konstigheter. Tafs av fluorocarbon. Glöm inte pärlan eller gummistoppet som skyddar knuten. Och kolla linan ofta. En skadad fluorocarbon eller nylonlina brister garanterat i fel ögonblick.

Nya grejor ger ny kraft

Vinden viner ordentligt. Det drar så hårt att huvan liksom slår mot kinden. Jag får snöra åt den ordentligt innan jag plaskar ut i grågrönt hav. Jag verkar ha en förmåga att pricka fel just nu. Är det inte oväder så är det något annat lurt, som gör det knepigt, eller i värsta fall tvärdött. Ni vet, sådär som vi inte vill ha det. Idag är det tokgrumligt, eller för hårda vindbyar, eller så är det frånlandsvind med glasklart, utåtströmmande vatten. Och kaffet är beskt. Nåja.

Jag förflyttar mig och hittar en sträcka med en mer gynnsam vind och en vattenfärg som bådar gott. Redan i tredje kastet vispar en öring till mitt drag ett par gånger. retligt visar den stjärtfenan i ett plask ett par spölängder ut och sänder det lilla betet över ytan. En kvart senare kommer en öring lojt simmande en bit bakom min vassa krok. Ingen ansats till anfall. en annan puffar lite på draget innan den vänder om.

Jag är lite bekväm ibland. Jag vet det. Jag orkar sällan experimentera särskilt mycket när det gäller kustfisket. I de flesta fall vet ag att det handlar mer om att nöta och hamna rätt än att byta grejor och lägga pannan i djupa veck om beteskulörer och andra petitesser. Men jag är inte heller sämre än att låta min nyfikenhet ta mig till nya domäner mellan varven.

Efter en fikapaus bestämmer jag mig för att övergå till bombardafiske med en liten tubfluga, modell spigg, eller annan småfisk.

Kalla det reklam, om du vill, men se det mer som tips och konsumentupplysning. Många gånger har jag blivit besviken på den här sortens tackel. De krånglar, hakar upp sig, är bökiga. Ett drag med krok är så genialt enkelt. Men, efter att ha varit i kontakt med danske sportfiskaren och innovatören Martin Buch ville jag testa hans Inno-dupp, en bombarda som utlovar trasselfria kast och smidig hantering.

Det visade sig att han hade helt rätt. Hans bombardaflöten finns i sjunkande, intermediate/svävande och flytande. Den senare kan man dessutom använda som en indikator, ett slags flöte, medan flugan, mikrovobblern, eller vad man nu använder, får guppa runt fritt i vågorna. Jag, som är lite otålig, föredrar dock att mestadels använda den svävande som jag kan veva hem i önskad hastighet. Den håller kvar sig på lämpligt djup och presenterar den lilla godbiten på ett finfint sätt. De är lätta att kasta, finns i olika vikter och finns att köpa på www.bombardashop.com, för den som är intresserad. Nej, jag får inte betalt för att säga det. 😉

Sagt och gjort. Jag sveper en kaffe till och äntrar havet med förnyat självförtroende och ett bombardatackel.

Det blir givetvis ett något långsammare fiske, men det gör mig inget nu när jag vet att det finns fisk i området. Jag nöter på och spanar på svanarna som äter med sina smäckra halsar djupt ner under ytan. Brackvattnet stänker och jag känner mig levande.

Hugget är inte hårt. Det är det inte ofta med den här sortens tackel. Mjukt och segt, drar en fisk fast och jag höjer spöet. Det är ingen stor öring, men en välkommen sådan. Taktikbytet ger någon form av resultat, vilket känns skönt i kylan. Jag får ingen vettig bild på den lille rackaren innan den simmar åter, men vad gör väl det?
Senhöstens skymningar kommer snabbt. Alltför snabbt. Men det kommer ju fler dagar.

Gädda och gös – det är prime time

Märkte du? Hur fort det gick igen? April. Den där månaden man som fiskare ofta drömmer om under de iskalla vinterdagarna. Vareviga år tänker jag att: ”en gång, någon gång, ska jag vara helledig i april”.
I verkligheten brukar det bli tvärtom. Arbetsbelastningen ökar, tiden flyr och de febriga fiskedrömmarna rider mig natt och dag. Havsöringsfisket peakar. Gädda i skärgården och de stora sjöarna är hetare än någonsin. Gösar, abborrar, id, vårvaknande färnor, sutare … April. Att du ska vara så opålitlig. För inte nog med att tiden är i high speed-läge. Dessutom sätter ju det ombytliga aprilvädret P för så många av våra planer.På hemmakusten är det närapå armbågslucka där mer eller mindre välanvända vadarbyxor plaskar runt i nordanvinden. Öringarna bävar. Jag flyr. De sista darrande dagarna av denna hektiska april beger jag mig till Mälaren. En sjö som jag återser alltför sällan. I bistert, men vackert och soligt, vårväder möter jag upp vännerna Lasse och Mickis för ett par koppar java och en snabb tur ut på böljan

Jiggarna studsar fram över en fläck där mina kamrater har pekat ut. Hårda hugg från gösarna, varvas med mer försiktiga puffar, men oftast verkar de följ efter och hugga nära båten. Jubel och klang. Härliga april.

Men, ljuset falnar, kylan tilltar och Lasse har utlovat grillning, så vi avslutar efter några härliga duster med de vackra smygjägarna. Det här var ju dessutom bara uppvärmning. Jag är här för något annat: gädda. Tävlingen ”King Of Mälaren” går av stapeln och tillsammans med Lasse och ännu en fiskefrände, Stefan, bildar vi laget Mollbergs Blandning.

Gädda! Jag fullkomligt älskar gäddfiske. Kanske över allt annat i fiskeväg (med risk för att jag kommer säga det om fler sorters fiske …). Att tävla är en kul bonus jag ägnar mig åt då och då. Mest för att får träffa mina goda vänner, i en båt, med sikte på argsinta Esox lucius. Vårens upplaga av King Of Mälaren samlar hela 140 lag. Vi är laddade. Med beten, med utrustning, med en taktisk plan och med kaffe. Härliga tider. Men eftersom det är april finns det alltid en överraskning av något slag runt hörnet. Den här dagen heter den pinande och hård vind från nordost.

Vi inleder ganska bra. Jag får en riktigt fin gädda på över metern, på första ankringen. Fler följer. Några är under måttet, några över. Vi gnetar på. Ju längre dagen lider, desto svårare verkar det bli för de flesta. Bara 23 lag av de 140 fiskar fullt med fem gäddor på listan. Vi är ett av dem. Med våra 401 cm hamnar vi på en femtondeplats, vilket vi ändå är hyfsat nöjda med. Och som vanligt: tänk om Lasse inte tappat den där fina biten … tänk om vi kund fått fiska på ett ställe där vinden var för hård när elmotorns batteri tröttnat … tänk om …. team Flanell, med Kenneth KG Karlsson i spetsen sopar banan med alla andra. De tar både tävlingens längsta gädda (114 cm) och segrar överlägset med 502 cm. Hatten av. Och nya tag. April – du ger och tar.

På klassiska huggäventyr

Blekinges mytomspunna skärgård. Stilla morgon i mars. Spänningen finns där, när vi kliver ner i båtarna. Skratten klingar av och minerna stelnar. Nu är det allvar. Med så många fiskegalningar samlade kryper koncentrationen fram. I stort sett hela Team ABU Garcia är på plats för att umgås, dela idéer och … fiska gädda.

Denna underbara rovfisk. Vi delar upp oss i båtarna och glider ut på ett stilla hav. Den röda gladan seglar ovanför oss, en tjutande trana anropar våren och den fuktmättade luften omsluter oss. Visst är det på tok för stilla, men vi tänker nöta och försöka så mycket vi bara kan.

Det visar sig vara lika trögfiskat som vi förutspått. Blankstilla efter en kylig natt. Förleksfiske som det ofta är. Men chansen finns. Den sporrar oss.
– Idag blir det till att nöta. Det blir inte lätt, men chansen till ett riktigt grishugg finns ju, hojtar Håkan Franson.

Som vi nöter. Allihop. Några smågäddor kommer upp. Men det är knappt. Vi lunchar, stärker oss med varmt kaffe och kör vidare. Allihop. Håkan, Tobias Fränstam, Robbo, Joel, Evelina, Olle, Bosse, Jonas, Adrian, Anton, Anders, Benny, Linus … Den samlade fiskeerfarenheten och den samlade mängden exklusiv utrustning borde rendera gädda för ett helt år. Men, idag är de motvilliga.

Jonas får dagens längsta. Två längsta, till och med. Mina smågäddor är inte mycket att hänga i julgranen. Eller så är det just det de duger till. Vi gnetar med små beten, stora beten. Långsamt, ännu långsammare, snabbt och med alla knep från taktikboken. Men till slut är det dags att angöra bryggan och bege oss till middagsbordet. Kanske är det ändå dagens höjdpunkt.

Vi vaknar till en piskande vind och väderinstitutens varningar om ett annalkande busväder. Ymnigt snöslask och hårda vindbyar ska dra in. Vi både gläds och tvivlar. Glädje för att vind ändå är bra. Tvivel för att lufttrycket är lågt ovh busvädret bitande.

I de skyddade vikarna är det dock fullt fiskbart. Ingen tid att förlora. Vi drar iväg mot de platser vi tror på för dagen. Jag väljer att fiska med tailbeten och jerkbaits som jag kan göra långa pauser med. Jag har ett stenhårt hugg, tappar en fin fisk, landar en 80-centimetersgädda och får varma händer, lite högre puls och inspiration. Det hugger lite bättre för alla idag. Tänk vad lite vind kan bidra med. Vattennivån har dessutom stigit, lufttrycket är på väg upp. Små detaljer som vi sportfiskare gärna ser som mirakelmedicin. Men samtidigt är den egna tron och fokuseringen viktig.

När jag har en försiktig stöt ute på ett gräsbevuxet flak ökar jag tempot en smula, stannar och krokar en hyfsat stark madam. Den meterlånga fisken blir dagens behållning. Vackert metallicgrön, med hög och kompakt kroppsform.

Foto: Tobias Fränstam

Foto: Evelina Henriksen

Innan vi avslutar har snöslasket börjat svepa in på tvären. Lockelsen till nästa äventyr tar över. Dagens är till ända. Tack, vänner. Sa jag att jag älskar att fiska gädda?

Missar i massor, men …

Som en turbospetsad blixt kommer en öring på tvären genom vågsvallet och slår till mitt bete. Den efterlämnar en stor virvel och ett drag vars trekrok fastnat över linan. Den lämnar också mig förvånad. Här har jag fiskat en timme i bästa tänkbara förutsättningar och haft noll hugg. I samma ögonblick som jag egentligen bestämt mig för att ge upp kommer den från ingenstans. Men, så funkar ofta öringar.

Jag tar en kaffe i flygande fläng och siktar mot nya mål. Efter en behaglig promenad under grå himmel når jag nästa mål.

Snart har öringarna nästan drivit mig till vansinne. Jag tappar räkningen på hur många superförsiktiga pet och följande fiskar jag har. De är här ute. I massor. Men de verkar mest vara här för att jäklas. Speciellt hungriga är de uppenbarligen inte.

Till slut landar jag en liten rackare, som hugger på ett bete som i stort sett står still i vattnet, under spöspetsen. I nästa kast krokar jag en drygt halvmeterlång som istället biter hårt och resolut när betet har high speed. Ja, med hjälp av den sprillans nya rullen jag dagen till ära är ute och motionerar. En Revo MGX high speed. Liten, nätt och alldeles fantastisk.

Med lite bättre självförtroende tror jag att det börjar ordna upp sig. Jag pausar bland gråkalla strandstenar, lyssnar till korparnas skrän och ser hur en flock med vigg landar. I den behagliga ensamheten vandrar jag ut i vågskummet igen. Tror att jag knäckt någon slags kod. Men, öringarna fortsätter att gäcka mig. Ett helt koppel fina fiskar följer ända in. Jag testar olika tempon, långa vevstopp, hetsiga knyck. Jag byter till och med drag – något jag sällan håller på och ödslar tid med. Men inte det mest välavvägda mothugg eller en nyinköpt, kemvässad krok förmår hjälpa mig.
En sekund – på sin höjd – sitter de kvar. Mest är det puffar och kvick förföljelse av draget.
Men, jag kan förvåna mig själv med envishet och dedikation mellan varven. Jag ger baske mig inte upp. De är ju här.

Hugget är relativt mjukt och försiktigt, men i samma lilla stund som jag lyfter mitt spö brinner det till. Öringen, som snart blir landad fisk nummer tre för dagen, hoppar, rusar och bänder ursinnigt. Det finns tydligen kraft, trots den låga vattentemperaturen. Varför de ska vara så förbålt svårtrugade får jag dock inget svar på. Korpen kraxar och vinden viner. Men en 62 centimeter lång öring glider in i strandbrynet, där jag knäpper en bild innan den får simma tillbaka.

En matfisk åker med hem också. För när ännu en fin silversurfare sitter kvar och har en perfekt storlek för morgondagens middag, bestämmer jag mig att skatta havet på en av alla de fina fiskarna. Färsk, egenfångad mat.
Jag tappar fler än jag landar under korparnas överinseende. Men rullen går som smort och jag njuter i de få plusgraderna.