Svalka i guldskymningen

Värmeböljan fortsätter oförtrutet. Dagarna fylls av ömsom bad, ömsom sökande efter skugga och svalka. Så kommer den sena eftermiddagen, kanske med en lätt bris, förmodligen med lite svalare luft och definitivt med meteväder. 

I värmande solljus tar jag min plats i stolen. Mäskblandningens dofter för mig tillbaka i tiden. Nostalgin sköljer över mig , lika nära och varmt som själva julivärmen anno 2014. Flötmete i avsvalnad sommarkväll. Det är inte mycket som kan mäta sig med det – och så har jag alltid tyckt. 

Sarvarna är först på plats. Alltid rappa. På gränsen till enerverande hetsiga och glupska. ärligt talat är sarvar i storleksklassen 50 gram till fyra hekto ett rent gissel. I alla fall för den som suktar efter skymningens och gryningens rödögda kämpar. Sutarna. Men de kommer. Det gäller bara att vänta ut sarvarna lite och att hitta på små knep. Snabbt ner med betet i bottenslammet, så minimerar man risken att sarvarna tar kommandot. Men det funkar givetvis inte hundraprocentigt.

Ett eller två små blyhagel vilar mot bottnen, kroken med det apterade betet strax intill. Snart är bubbelstråken täta, flötet vajar när ätande och rotande sutare puffar till linan, simmar mot densamma, eller lyckas nosa på kroken. Och till slut … Det efterlängtade lyftnappet. Flötestoppen stiger en centimeter och vinklas i sidled. Tänka sig – just när jag hade kameran redo. Jag krokar så snabbt det går och möts av sutarens ilskna och härliga temperament. 

Det är den första av kvällens åtskilliga. Stundtals trilskas de, rullar i ytan, petar på betet eller gör retliga lovar runt mäsk och lina. Men, det är precis som det ska vara. Nu vågar sig de små sarvarna inte fram. Nu regerar sutarna arenan. Ända fram tills mörkret, så de sista tärnorna slutat jaga, då hägern söker nattredet. Då kommer stillheten och den absoluta tystnaden. Jag sitter kvar en stund efter att allt lugnat sig, förundrad över allt, med en puls som inte ens höjs av den sista koppen kaffe från termosen.