Stockholmare invaderar

Gråvädret ligger som en tung hinna över nejden. Ett lätt regn driver fram längs kusten. På håll ser det ut som snöflingor, men det verkar mest vara en illusion för att hålla vettigt folk inomhus. En vind som vridit över till sydlig har lugnat ner vattnet. På en del platser är det fullt av skräp i vattnet, på andra ett perfekt smygljus för luriga öringar.

Jag vadar ut och känner tillförsikt. På med något mörkt. Rödsvart, till exempel. Efter knappt fem kast drar det till med härlig kraft. Den nyper på riktigt långt in bland strandstenarna. En, två och tre gånger på raken går den till väders. Sen några karakteristiska skakningar, en kort rusning och ännu ett hopp. Snart ligger den på landbacken och får en skoningslös bonk över huvudet. Kanske inte den absolut silvrigaste fisken jag skådat, fenorna är inte kritvita, men ljusa, och handen blir full av fjäll. Fast när det uppenbarar sig att den saknar fettfena är det ingen pardon. Den blir mat.

Ingen fettfena betyder utsatt, odlad Stockholmsöring. En rymmare, eller en flyttare. Eller kanske bara en långväga gäst. Ska man verkligen behandla gäster på det här viset? Ja, det har inte att att göra med någon missunnsamhet. Det är inte svar på tal till alla de bättre bemedlade storstadsfräsare som gärna skaffar ett pittoreskt litet vitkalkat hus att tillbringa sommaren i och parkera åtminstone sportbilen och SUVen intill. Du vet, de där som köper det där stället du gärna själv skulle lägga tassarna på … 😉 Nej, det är en annan femma, det här med öringarna.

För nu kanske öringarna känner för att ta en liten pittoresk å i besittning. Eller: ”tänk att få knapra lite gotländsk tånglake under några veckor per år. Det vore väl riktigt nice. De har så’n gullig, salt smak.”

Nä, det är fortfarande inte missunnsamhet som gör att jag gärna klubbar och med berått mod äter upp Stockholm stads utsatta öringar. När de börjar visa lektendenser och simmar upp i våra små åar för att blanda sina odlade anlag med våra gotländska öringars hyfsat genuina och vilda dna-strängar blir det lite problem. Och det säger sig självt att jag är mer rädd om de förmodat vilda och Gotlandsuppfödda prickfirrarna som strax ska tillbaka för att utöka beståndet.

Men å andra sidan skulle en fisk i den här kulören antagligen hamna i pannan – oavsett släktträd. Den skulle nog ha växlat till lekkostym vid det här laget om den hade planer på att bättra på beståndet i höst. Så, bonkbonk. Mat på bordet. Färsk och god fisk.

Den här cityrymmaren visade sig vara en fisk utan lekplaner. Inte tillstymmelse till rom i magen. Men i några andra magar kommer den att göra sig gott.

3 reaktioner till “Stockholmare invaderar”

  1. …hmmmm….nog säkrast att klä sig med hjälm under det stundande gotlandsbesöekt så man inte blir bonkad som andra stockholmare…/Bottennapparn

  2. Nicka,,, tänk om de här ovanför fattade hur bra du är… tack som fääään. – S.L.

Kommentarer inaktiverade.