Stormkänslor och strandningar

Lite kuling friskar upp. Och för våra silvriga vänner i havet kan det vara en skjuts i rätt riktning. Ja, de silvriga, som nu är gulbrunrödglänsande och prickiga, med arg uppsyn från käkkrokar och ögon som lyser rött. De arbetar frenetiskt utanför torra åmynningar i väntan på att meandrarna ska fyllas och bli farbara. Visst vore det bättre om det fanns naturliga vattenmagasin som kunde förse åarna med tillräckliga mängder vatten. Havsöringarna skulle inte behöva ta köbricka och simma sig trötta på grundvattnet. De skulle kanske leka tidigare, generera fler avkommor – för att nu nämna några positiva följder. Men nu är verkligheten som den är. Och tills vidare kan man inte göra annat än att titta på och hoppas på några rejäla regnoväder. Helst en dag då man inte cyklar till jobbet, dock.

Vågorna brassade på mot stranden. SMHI hade förutspått värre väder än det som Gudrun kom dragandes med häromåret. Riktigt så illa blev det inte, men det ven ganska duktigt kring öronen och mössan levde farligt på kalotten. Utanför en av de viktiga Gotlandsåarna transporterade vindarna det vita skummet flög ända till skogsbrynet.

Långt in mot land, egentligen själva land, simmade de av och an. Kraftiga, atletiska öringar. Som om de hade blivit ditkommenderade av självaste öringsöversten och nu inte visste till eller från, i väntan på nästa order. Ett tag tror jag att mina tårfyllda ögon (jag vet inte om det berodde på kulingvinden eller naturmuppig känsloamhet) skådade åtminstone 30 öringar på en och samma gång.

Det fräste i vattnet av pilande fiskar. Ryggfenor, stjärtfenor och strömlinjeformade huvuden av bastanta öringar korsade fram i strandbrynet. Jag kände plötsligt att det kalla vattnet minsann nådde mig till vaderna. Svalt och lite irriterande i skosulan. Men jag lät mig själv stå där och dumglo. Djupt betagen av ett mäktigt skådespel. För det är vad det är frågan om. Ett skådespel av naturen själv. Makalöst. Imponerande. Och … alldeles underbart.

En hane, fokuserad på sin livsuppgift att föra generna vidare forcerade fem centimeter vatten på pur vilja. Men det höll på att sluta illa. Förblindad av sitt uppdrag förutsåg han inte hur illa det kan sluta när fenorna bara har sand och sten att tampas med. Inget vatten som bär, inga vågor som knuffar på. Utelämnad till ett slags mini-ebb-och-flod som obarmhärtigt lämnar kämpen i sticket. Men med en stålvilja, sannolikt programmerad av gener som anpassats genom årtusenden, tog han ny sats. Han gjorde ett par krumsprång och lät slutligen en bred stjärtfena vispa den tröttkörda kroppen tillbaka till havet. Nästa stora våg, nästa chans, nytt försök att komma tillbaka till sin födelseplats för att själv sluta cirkeln. Det är stort. Min promenad tillbaka till bilen kändes ynklig, trots att jag lutade mig i motvinden och skyddade pupillerna mot stickande hagelkorn.

7 reaktioner till “Stormkänslor och strandningar”

  1. På Söndan såg A, 4 stycken i bränningarna, ingen som skulle stiga den kvart vi var där.<br />MVH<br />Alexmcfire

  2. Jag säger bara: otroligt bra nicka. Härliga foton och texter som vanligt. En sån här blogg måste vara helt unik i sverige. Fiskehälsningar Johan

  3. Om trettio år sitter du framför brasan och ljuger om dettta för barnbarnen. När de är stora växer det palmer på Gotland och vattnet är för varmt för riktig öring. <br /><br />De får istället spana efter lekande regnbåge i åarna. <br />Det kommer vimla av dem.<br /><br />/rickard

Kommentarer inaktiverade.