Red alert – havsöring på gång

Höstens första stålblanka öring har just klivit av efter ett par rejäla luftsprång. I nuläget är glädjen aningen grumlad av ”tänk om …” men i stort sett är det en skön känsla att åter ha kontakt med de starka öringarna. Vattnet höll en temperatur på hela 13 grader, vilket ju är på tok för högt för sådana här fasoner egentligen. Men Micke och jag övertalade varandra till en tur, med förträffliga argument om hur bra det måste vara för arbetsmoralen att smita ut och ta en nypa frisk luft. Saltsänkt luft. Fiskdoftande luft.

Mickes påslag när jag stod med kameran i handen gav nerv. Några minuter senare smäller en riktig paradfisk på mitt framvinglande bete och visar hela sin breda, vita kropp över vattnet två gånger. Den andra gången visade den dessutom prov på effektiv dragförlust. Skak-skak, bara. Jag skrek, tjöt och garvade. Det gör man alltid när höstens första urstarka öring är på kroken. I en kalkgrumlig ficka av turbulent vatten hittade vi dem idag. Var är de i morgon? Och var är man själv i morgon?

Micke ångar på. Har inte karl’n raketmotor som hjälpmedel där bak? Jag kan inte tolka situationen annorlunda.