En ganska iskall start

God fortsättning. På året, på resten av ditt liv, på vad som än händer. Själv skulle jag kunna tänka mig lite bättre fortsättning än den start fiskeåret gett mig. Trögfiskat, svårläst, knepiga väderväxlingar, fast mestadels en konstant kall temperatur. Ingen riktig vinterkyla heller, men å andra sidan ett helvetiskt stormväder, signerat Alfrida. Men man försöker. Biter ihop. Testar igen. 



Ena dagen kliver jag ner i issörja och funderar på om det ens är värt mödan. Men en blek sol värmer stranden och ger hopp. Timmarna går snabbt. Snart faller mörkret och jag går lottlös, sånär på en liten utlekt rackare som tar betet framför mina fötter. 


Gråväder. En dag då dagsljuset inte riktigt anländer. Vinden är hård och sliter i kläder och hud. Den tär på förhoppningen, göder tvivlet. Kan det finnas bitvillig fisk när allt är runt noll? Temperaturen i vatten och luft rör sig runt nollan, ljuset är nästan obefintligt. Första stället. Noll. Nada.

Det är samma förutsättningar på nästa ställe, men en något annan struktur. Jag hoppas att det här området ska hålla aningen fler matsökande öringar. Om det nu finns något att äta här … Uppspolat på stranden ligger horder av gammal tång, ålgräs och en och annan död storspigg. Ja, då så.


Tredje kastet. En försiktig puff. Jag tror först att jag slagit till spöbutten mot sidan av kroppen, men så hugger det igen. Fast fisk. En liten blank öring ger sig på ett hopp, den rullar, snurrar och plaskar, men kan snart bli bogserad in till strandkanten där jag står. 

Bilden blir ju sådär, men viktigast är att öringen får simma tillbaka. Den må vara runt 50 centimeter, men vild, vacker och inte ämnad för min tallrik – så den får fortsätta sitt liv i vågorna.

Som så ofta är det korta, perioder som är produktiva, i övrigt tomt och klurigt. Även så idag. Jag har just krokat loss en fisk, knatar ut i vågsvallet och gör ett kast i samma riktning som nyss. Pang! Hårt hugg och fast fisk. Även denna är en liten blanking, aningen mindre och kortare än den förra, så jag tar peangen och befriar den så fort jag kan.



Två kast, två fiskar, sedan inget mer.  Vare sig här, eller på nästa ställe. Det är en hårfin gräns mellan att misslyckas totalt, eller att åtminstone känna en liten gnista av hopp. Det är också en svag skiljelinje mellan fiskbart vatten och ett omrört, grumligt vinterhav. Det kan växla oerhört fort. Jag förstår dem som lägger spöt på hyllan tills vårsolen återvänt. Själv kan jag dock inte se det som ett alternativ.

2 reaktioner till “En ganska iskall start”

  1. Härlig rapport i vinterrusket!
    En liten fråga; Trekroken på bild 1 är ju i princip en regelrätt kustfluga (spigg-imitation i mina ögon), upplever du att det fungerar bättre med sådan krok såhär års?

    Mvh
    HaLster

  2. Hej HaLster.
    Jag har använt de dr krokarna alldeles för lite för att avgöra o det har någon större effekt – men varför inte, tänker jag. Antingen imiterar de något mindre kryp som i vevstopp eller när betet dalar, kan utlösa ett nafs. Eller så är de en bra huggpunkt som liknar en glittrig fiskstjärt.

    Jag kommer testa vidare. 🙂
    De här kommer från Berkley och är både vassa och hållbara av vad jag sett hittills.

Kommentarer inaktiverade.