Ett hopp som tänts

Sommaren är slut. Almanackan säger höst, men vädret är än så länge parkerat i värmeläge.

Under sensommaren har det alltmer stått klart att det finns glädjande nyheter runt vår ö.
I kustvattnen har abborren varit saknad i åratal, men de senaste säsongerna har allt fler träffat på den randiga, vackra fisken. I stort antal verkar de kalasa på spigg, räkor och annat mumsigt. I vissa områden verkar det till och med som om den lyckats tränga bort, – eller åtminstone bidragit till att decimera – den svartmunnade smörbulten. Om det är korrekt är det fantastiskt på så många sätt. 

Det är så mycket vi inte känner till om abborrens vandringar, rörelsemönster och livscykel – trots att den är den fisk som förmodligen är den art som de flesta svenskar känner till. bestånden fluktuerar. Men exakt hur brackvattensabborren rör sig, vad som gör att de kan dyka upp i hyfsat stort antal från ingenstans och vad som gör att de också så ofta verkar ha försvunnit helt … Ja, det vet vi inte med säkerhet. Vi känner däremot till många av de faktorer som påverkar och styr. Lyckad lek, trygg och snabb uppväxt i goda områden med låg predation är naturligtvis en förutsättning. 



Jag tänker också att människans okunskap och girighet ofta bidrar till att dämpa eller förstöra en potentiell uppgång eller etablering. Så fort det ryktas om att det finns någon sorts fisk i havet så ske de upp, dödas och ätas upp, eller skickas vidare. För profit. Eller för gammal ohjedad vanas skull. 

Visst bör vi väl äta en och annan abborre om de simmar framför näsan på oss i hundratal. Men att besinna sig, inte fånga eller än man behöver, eller ha ihjäl de stora, viktiga exemplaren borde vara självklart – oavsett som man fiskar med modern sportfiskeapproach eller hemfaller åt någon form av mer gammaldags metodik och tankegång. 

Så: ha huvudet påskruvat och lyft gärna på hatten för denna fantastiskt vackra fisk. Låt oss vara rädda om den – och alla andra arter i vår fauna. 

För den detaljintresserade: Jag har jiggat med traditionell teknik, eller med hjälp av Berjkleys nya roliga Snap Jig, kört hetsiga hårdbeten som Berkley Juke eller Svartzonker Baby McHybrid och använt dropshot. Var metod har sin speciella fördel och kan vara rätt sak att ta till, under speciella förutsättningar. 






En sedvanlig sommarpaus

Hej och förlåt.
Jag borde ha sagt det:


Bloggen tar lite somaruppehåll. Inte fisket, men bloggandet. Det kanske ramlar in något inlägg om mete efter någon art, eller nattligt fiske, eller: kanske ingenting. 

Nu var det sagt. Vi hörs inom kort. En kort semester först bara. 




Blommor, tonfisk och kallvatten

Färskt i minnet – fortfarande med nervbanorna på högspänn efter att ha spinnfiskat, krokat och fajtat tonfisk under ett reportage i Kroatien. Det får det mesta i spinnväg att blekna – mätt i adrenalin, kraft och vanmakt. Men ändå längtar jag frenetiskt till hemmakusten, där stundtals omöjliga silverfärgade öringar av mer hanterbar storlek pilar runt och sätter fart på både sitt eget och mitt blodomlopp. Mer om tonfiskäventyret kommer i ett framtida nummer av Fiskejournalen. Missa inte det. 



Blomsterprakten är imponerande, trots det torra klimatet. Maj spränger alla gränser med sin grönska. Det är vid den här tidpunkten som jag brukar hänga vadarbrallorna på tork och vila, tappa lusten för att traska runt och jaga öring och istället ägna mig mer åt finväderssysslor – som att sitta på ett café och njuta av kaffet i vårvärmen, eller meta sutare i svagt gryningsljus. Men, det finns undantag. 


Termometern visar faktiskt inte ens tvåsiffrigt än – i vattnet alltså. Den senaste tidens bitande kyla har förlängt våren lite, även om det ser ut som försommar med syrener, gullvivor och äppelträd i blom. När det ännu biter en smula i skinnet så kan jag tänka mig att vada runt någon gång extra. Men ändå … Det är lite för fint, lite för stillsamt, lite för vackert. Jag fastnar i kontemplation bland strandstenarna istället för att svinga och söka. 



Alla som fiskat öring på senvåren vet att det kan vara svårt. Från att ha varit glupska ätmaskiner (nåja) är öringarna plötsligt selektiva, lynniga, snabba och ombytliga. Vissa kvällar firar flugfiskarna triumfer på vakande fiskar i skymningens stillhet, andra dagar är det hetsjakt efter pilsnabbt invevade tobisliknande beten i solljuset.  Sedan anländer näbbgäddorna – ja, det har de förresten redan gjort – och ställer till det på sitt sätt.

Jag har ett par följare, där utanför det absolut grundaste. Bland blåstången pilar spigg omkring, några små tobisar också. Men det är förvånansvärt tomt på andra smådjur. Var är alla räkor? Märlor? Dimman lättar och vinden ökar något. Det är positivt.

En riktigt stor öring petar på mitt drag med nosen, när både imitation och äkta vara kommer in över det ljusa partiet där jag står. Trots ett sista, desperat vevstopp är den ointresserad. Den bara kollar. Jag tar en fika och försöker igen. Samlar kraft, letar hopp och ber om lite mer vind. 

Till slut hugger det. En liten tjockis till öring smäller på ganska hårt, hoppar och far. Snart befriar jag den och känner mig nöjd. Snart vandrar jag hemåt. Två fina fiskar upp, båda tillbaka. Nu är frågan om säsongen trots allt är på upphällning. Nja. Det har jag tänkt förr. 


En annorlunda kust

Fiskevänner!
Det är trevligt att jag får ta emot
glada, men undrande, hälsningar om varför bloggen är så stilla och tyst. Mitt i detta inferno som kallas april, påsk och öringstider.




Förklaringen är att jag visserligen jagat silverraketer, med både framgång och motgång – i sedvanlig ordning. Jag har också, under de senaste åren, alltmer blivit lite försiktigt skrämd av anstormningen fiskare under den mest intensiva perioden.

Jodå, nog räcker kusten åt alla än så länge, men det känns  ändå aningen märkligt att se minibussar med fiskare vältra ut till höger och vänster. Jag kan känna mig lite … nästan blyg och tappa lite av fisklusten då.

Av den anledningen var det lite lättare att fatta beslutet att upplåta ett ental dagar åt helt andra nejder än hemmakusten. Jag kanske hinner ikapp och kör ett par retrospektiva inlägg om silverfiskar, men för tillfället har jag ägnat mig mer åt annat glitter. 


Tack för glada tillrop och på återseende inom kort via denna bloggutpost i myllret. Må era fiskar vara er nådiga.



Det som händer i april

April april. Kusten är tätbefolkad. Inte bara av återvändande vinterflyktingar, vars fjäderdräkter och näbbar blir fler för var dag som går. Även förväntansfulla sportfiskare dammar av grejorna och låter sin längtan övergå i praktisk handling. 


För några har det varit en noggrann planering, med drömmar, resebokningar och diverse logistik som slutligen gett resultat. För andra har det varit månader av: ”jag kanske borde testa lite fiske runt knuten och se om vadarbrallorna håller tätt”. Den där sorten som fiskar fyra gånger per år – företrädesvis i fint vårväder. 

Nu står de här. Grupperna av hitresta, eller de solitära finvädersfiskarna. I bitande nordvind. I iskallt hav. I vågor och bränningar som knuffas, kyler, motarbetar. I en aura av ifrågasättande och tvekande.
Ibland får vi som härjar här lite oftare agera support. Man får berätta att det är bra att ha vadarjackan utanpå vadarbyxorna, så man inte blir så blöt, att vädret gör det svårt och att väder är något vi har hela tiden. Det brukar också vara vettigt att berätta att det ingalunda bara är att åka hit och landa sjuttioelva blanka kanonfiskar lite när som. Väldigt ofta är det mycket kämpigare och knepigare än vad som kanske kan framgå av bilder, berättelser (och kanske bloggar som denna?). 

Med sådana tankar drar jag mig mot en för tillfället tom kustremsa, där vinden piskar hårt, men inte omöjligt hårt. Vattnet är grumligt, upprört och svårfiskat. Stenarna är hala och mössan fladdrar. Men efter ett par hundra meters promenad i bitsk Östersjö är jag på en fläck, där det blir lite kontakt. 



Det är först ett par argsinta, kraftfulla fiskar som ännu bär spår efter höstens lek som visar sig. De hoppar och far som om de vore blankfiskar, men icke. En är rätt stadig, nästa mindre och så en till i samma format, någon följare, fler hugg, innan en paradfisk hoppar av och det lugnar ner sig. 



I solskenet, som inte värmer och som snabbt övergår till kall molnighet med hot om nederbörd, ser jag hur det glänser till bakom betet just när jag stoppar och känner den där stöten vi längtar efter. Jag krokar på instinkt och en vitsilvrig fisk far upp ur vattnet, vilt ristande. Beslutsamt simmar den i sidled, medan jag håller emot. En katt bland hermelinerna, en blanking bland besorna. Nåja, en liten bit ifrån. Men den får snart simma iväg. Med peangen krokar jag loss den och låter den dra till havs. 


Med spöna instuvade i bilen och med ytterligare en liten kopp svart kaffe har jag tid över till ännu ett ställe, innan jag måste fortsätta dagens jobb. När jag rullar förbi en bit kust ser jag två bilar slarvigt parkerade intill vägen. I vattnet, en hög med fiskare. Tänka sig, att de orkar gå så många tillsammans. Jag föredrar ensamheten, eller stillsamt fiske i sällskap med ett par goda vänner. Inga fotbollslag av skränande, då blir jag nervös och tappar fokus. Och nordanvinden fortsätter att öka. 


Där stora käftar regerar

Våren. Så hektisk, så efterlängtad. Och när kusten hemmavid blir allt mer trampad av förväntansfulla fiskare händer det att jag vänder mig bortåt. Gäddan lockar mig så det känns som feber. När den helvetiska vintern äntligen är borta och riktigt fiske kan börja, då ger jag mig av. Till gäddornas domäner. 


Under ett par händelserika, skrattfyllda dagar utsätts vi för prövningar. Vindbyar på närmare 20 meter per sekund piskar vattnet till skum. Sådana dagar får fisket ske som brasfiske, eller i högst begränsade områden där vågor och kastvindar är någorlunda medgörliga. Ena dagen storm, andra dagen tvärtom. En av dagarna har vi solsken och spegelblanka vattenytor att fajtas med. Under en ståtlig fullmåne ser det ut som om vattnet är polerat, lackat och förstenat. Klart, orörligt och svårfiskat.

Men med kumpaner som Lasse och Mickis är det god båtanda som råder. För oss handlar det om att försöka, envist fortsätta, dricka kaffe, dra några rövarhistorier och fiska. Fiska. Fiska mer. 



Vädret växlar, men 
gäddorna förblir ganska svårflörtade. Detaljerna kan vi lämna därhän. Vi hittar huggvillig fisk. Ibland är det långsamt släpande gummibeten á la Mc Pike på bilden ovan som gäller. Vid andra tillfällen får jag bäst utdelning med en hetsig McHybrid, eller en jerkfiskad McMio. 

Vi väljer att fiska grunt – av många anledningar. Dels för att vi älskar den sortens fiske, dels för att våren innebär att gäddorna ju söker sig mot grundare områden för leken. Men vi är också hänvisade till områden där vi kan fiska effektivt från båten, när vinden piskar hårt. I somliga områden inser vi att de gröna inte är på plats. De väntar där ute. Kanske är det bättre om en vecka, eller två. Men det är här och nu vi är här. 



De tunga, omutliga huggen. Den oväntade överraskningsattacken, när en mer än metern lång rovfisk dyker upp från ingenstans och slukar betet intill båten. Ovissheten, ögonblicken av flyt och känslan av segersötma, såriga knogar från gälgreppen och de ändlösa förhoppningarna om att den riktigt, riktigt stora ska hugga. Även om den inte gör det är det ren och skär njutning. Tack fiskevänner! Tack gäddan – den riktiga regenten. 



Fotnot: Givetvis lät vi samtliga gäddor simma åter så snabbt vi kunde. Fisket skedde också i ettområde där inga fredningstider råder. 


Mindset – öringsrus

I kyla, i regn, i blåst. Med förhoppningar vandrar vi i element som många skyr och flyr från. Iförd klädlager av olika typ håller vi det värsta ute. Men den största kampen sker i tanken. Med rätt mindset och en inställning som försätter berg, eller åtminstone en grushög, kan man ta sig ur en svacka och plötsligt befinna sig i glädjerus. Fiskrus. Öringsrus. 

De följer, hugger. De missar, eller fastnar. Men, det händer grejor. Och psykologin är som alltid viktig. När man vågar tro, slappna av, njuta av ögonblicket och leva i förvissningen om att man gör rätt. Ja, då funkar det. 

Fisk efter fisk ger adrenalinpåslag och fyller på bägaren med den där tron. Tro på taktik, tempo, plats, tid. Lika svårt som det är att komma ur en felaktig känsla, lika lätt är det ibland att befinna sig i zonen. Jag byter inte drag en enda gång. Det är bara att kasta, tro och – förhoppningsvis – kroka. 




De är så oerhört imponerande. Osynligt kryssar de omkring och jagar, äter, gömmer sig, dyker upp intill fötterna. Lika snabbt kan de vara borta. Man måste försöka ta till vara på ögonblicken. Silverfärgade, med vita bukfenor, pärlemorskimrande undersida och de sporadiska fläckarna. Havsöringarna – värda all beundran.


70 centimeter, silvervit och som formgjuten för modellyrket. Ovanligt många prickar för att vara en blank fisk här på kusten. De odlade brukar ha mer av den varan. Men naturens variationer är inte alltid så lättlästa. Men den tanken gör jag bokslut för helgen. En kort stund i rätt känsla, kan vara bortblåst med nästa vindpust, för sådana är reglerna.


Trio trots test

Det brukar falla sig så att när man packar upp nya grejor och vill utvärdera dem så brukar oöverstigliga hinder uppenbara sig. Må det vara en storm, eller någon slags personlig force majeur.
Så. Klart att väderinstituten gick ut med rejäla varsel om hårda vindar, regn och fanskap.

Men, en envis, fisketörstande kustluffare ger sig hän. I motvind, med dåliga odds, mot bättre vetande. ”En liten stund kan man väl alltid …”

Vadarjackan fladdrar och tar sig ner till vattnet lite framför mig, känns det som. Jodå, det blåser hårt. Men min Revo Rocket lyser klarrött, har nypåspolad lina och är som en orastad hund. Den vill ut – inbillar jag mig. Spöt är ett Abu Garcia Victis, 10-fotsvariant för betesvikter upp till ungefär 32 gram. Jag tror att kombinationen är just vad jag kommer gilla. 

Kasten känns naturliga och kraftfulla. Spöet är fjäderlätt, men ändå stabilt, utan att alls vara påkigt. Rullen spinner fint i ett behagligt grepp. Nu saknas bara fisken. Vinden ökar. Snart kommer jag inte kunna fiska, tänker jag och känner samtidigt den elektriska förnimmelsen som är så lkuvlig. Fisk på!

Stor är den inte. Men blank och pigg. Jag försöker rappa på med både ett par snabba bilder, avkrokning och nytt kast. Det tar bara ett par kast till, så följer en något större öring mitt drag, ända in. Men den viker av. Retligt. 


Innanför de allt tyngre vågorna finns fiskbart vatten, så jag nöter på längs samma sträcka. Och lite senare blir det utdelning, när det smäller på alldeles intill stranden. Det är en ungefär halvmeterlång öring som ger mig chansen att känna hur klingan fungerar i lite mild action. En suddig bild, snabbt tillbaka med fisken och vidare i kulingen. Fisken har en liten skada på ryggfenan. Kanske har den suttit fast i ett nät men undkommit. Härligt! Den får leva och frodas. 


På väg att sluta bestämmer jag mig för några sista kast. Bra val. Hugget är fint, och en silverskapelse kastar sig ur vattnet. Silvret glänser och värmen sprider sig i kroppen. Den stora saknas, men ännu en vacker havsöring får kana in och låta sig förevigas på bild. Grejorna har visat sig mer än dugliga, fast de förstås ber om mer kvalificerat motstånd. Helst en Salmo Trutta Gigantus





Det goda i det svåra

Ärligt talat. Det här med vinter. Det är inte min grej riktigt. Kylan gör mig lite nedstämd. Men å andra sidan är den värdefull som ett avbrott och en återhämtning för naturen. Vintern 2018-2019 blev dock en kortvarig och märklig historia – ja, om den nu inte återvänder med full kraft. 


Jag har inte riktigt haft kraft och energi att sköta om den här bloggen, vilket jag beklagar. Fast, det har inte heller varit något tokfiske att rapportera om. Snarare har det varit segt, trögt, motigt, feltajmat och allmänt surt. Jodå, visst har jag uppmärksammat att en och annan snubblat över en ståtlig paradfisk, men generellt  har fiskevintern varit som vintern är mest: svårmodig och svårbemästrad. Bompass, enstaka fiskar, kluriga omständigheter och på det igen. 


Mickis och Lasse hälsade på. Vi prickade ett par fina, men förbålt sega dagar, då ingen fiskare verkade se en endaste fena. Jag tappade en härlig blanking, just under spöspetsen, vi hade någon följare, men det stannade vid ett typiskt ”nästan”. Nya tag.

Jag har haft några korta turer med framgång, långa turer med utebliven framgång – och blandningar däremellan. Någon utlekt fisk, någon liten blank, någon större som hoppat av. Ja, du vet. Fiske som det ofta är. En väntan på succén, oavsett om den någonsin kommer. 

Planer finns. Jag har både äventyr på annan ort och mer lokalbundna upplevelser i sikte. Kanske kan jag åstadkomma lite tätare uppdateringar här också. Vi får hoppas.

Är du på Sportfiskemässan (Elmia, Jönköping) den 29-31 mars så hittar du mig i ABU Garcias stora monter. Kom dit och säg hej.

Och så vill jag påminna om en viktig sak: 1 mars till och med 31 maj är abborre och gädda fredade i Gotlands kustvatten. Du får alltså inte fiska efter dessa arter och skulle du råka kroka en under exempelvis öringsfiske ska den omedelbart släppas åter.
Läs mer här: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/forbjudet-fiska-gadda-och-aborre-pa-gotland




När havet bjuder till

Motvinden har ärligt talat varit ganska långvarig. Men som den envise, dumdristige sportfiskare man är, så nöter man på, smälter motgångarna och ger sig hän. Även kulingvindar med snökristaller är uppenbarligen väder för en kustluffare. Eller hällregn. Eller Som tur är finns medbrottslingar att dela både bördan och mindre genomtänkta idéer med. Kenny hänger på. Det är pinande kallt. Frost i spöringarna, iskalla tår och rinnande näsor, nästan innan vi klivit i vattnet. Det finns nog bättre dagar.




Men, vattnet ser rätt ut. Vad nu ”rätt” betyder i vinterkyla. Men färgen lockar, vågorna driver lagom tungt, ljuset är lågt. Hade jag varit en öring hade jag säkerligen försökt jaga något att äta här. Om jag inte förfrusit fenorna. 

Det dröjer inte lång stund. Kenny har snart landat två små. En är en efterleksfisk, den andra en intressant sak – det är en liten fisk , bara 35 centimeter lång. Men, den är odlad. Fenklippt och utsatt någonstans i Östersjön. Den kan inte ha simmat här så länge, men redan stuckit tvärs över havet – till Gotland. Imponerande simförmåga. Då förstår man ju också varför fiskarna så plötsligt kan verka som bortblåsta. 



På ett nytt ställe är det snabb action. Härliga kalkstråk, som ligger kvar efter stormandet den senaste tiden, skapar ränder i vattnet. Vi tar oss ut, där vi ser var vi sätter fötterna och kastar in i vågor, mot tångfläckar, mot storstenar, allt medan vinden nyper oss i skinnet.
Även en och annan öring nyper. Jag får ett par snabba fiskar – om än små. Vi lyckas till och med kroka varsin fisk på samma gång. Klassisk dubbeldrill. Värmen stiger inombords.



Kenny får en fin blanking på närmare 60 centimeter när han prickar rätt vågskum. Vi är snart uppe i tvåsiffrigt. Vilken vändning efter senaste tidens vedermödor och grus i maskineriet. Och baske mig. Tar inte Kenny även en härlig blanking på runt 64 cm. En odlad igen. 



Kanske kommer ändå den här dagens mest minnesvärda fisk vara den jag lyckas knipa. Jag har en stöt, som värmer kroppen lite grand. Snart följer en ganska stor fisk ända in till spöspetsen, men viker av och efterlämnar bara en stor virvel. Det är lätt att misströsta lite när man inte får en större fisk att bry sig. Men finns det en, kan det finnas fler …
Snart drar det till i Fenwickklingan. INget hpårt hugg, utan ett mjukt, segt vinternafs. Jag tror att det är en besa, men snart blir det lite åka av och vi förstår att det öär blankt i andra änden.

Det är en härlig fisk på 70 centimeter, möjligen en centimeter mer eller mindre. Stadig, bred, lite hungrig. Den ljusa buken är inte smällfull, men öringen är ändå i fin kondition. Observera de vita bukfenorna. Det är så här de ska se ut. Kenny jublar med mig, ger mig en high five och tycker att det var rättvist. Det kan jag inte uttala mig om, men kul var det. Den ståtliga fisken simmar vidare och vi knatar på i kylan. Tack, Salmo trutta – du imponerande fisk.