Tidens doftstråk i natten

Dofterna för mig tillbaka i tiden. Majskorn i nyöppnad burk, mäskblandningar och färskt gräs. Från havet en mild doft av tång och sälta. Jag färdas till den tid då jag knappt sov – flera nätter innan meteturerna. Jag drömde hetsiga drömmar i både sovande och vaket tillstånd. Vippande flötestoppar, bubblande fiskar som födosöker i skymningsljuset. Och sutarens starka motstånd när man äntligen krokar den.

Men även om jag inte har samma barnsliga iver, så har jag fortfarande en pirrande förväntan och en otålig längtan ut till de tysta kvällarna. Ibland med en god kamrat, men oftast ensam. Kaffetermosen och fågellätena som sällskap, stillheten som energivgivare. Och så de knappt märkbara rörelserna i ett välbalanserat flöte. Där! Jag krokar och känner det tunga, härliga motståndet från en envetet stark fisk. 

Kvällen går och aktiviteten tycks öka, för att sedan minska och bädda in sig i natten, då fågellätena avtar, vinden helt upphör och stjärnhimlen tänds över huvudet. Jag känner ingen stress att landa många, eller större. Att bara få vara här är en ynnest och något jag ser mer som ett livselixir än en tradition. Jag sätter tillbaka ännu en stridbar sutare i tvåkilosklassen och lutar mig tillbaka i stolen. Låt tiden gå långsamt nu. 


En helt annan dag. Ett helt annat fiske. Ett helt annat upplägg. Vi letar och jagar, men finner inte riktigt det vi hoppats. Men, dessa öringar. Överallt verkar de dyka upp. En riktigt tjock och arg fisk hittar oss och Gustavs bete. Kulören är inte stålblank, den tillhör en fisk som förmodligen förbereder sig för lek i höst. Kanske lekte den under föregående höst också, men nu är den trind och välmatad. Den bryr sig inte om att det är närmare badtemperatur i det ytvatten vi plöjer fram genom. Här jagar den och kryssar mellan näbbgäddornas glittrande myller.  Nu kommer sommaren. Många spön får vila, andra får chansen, mellan grillkvällar, bad och annat livsbejakande. Enjoy!



Så mycket mer än fiske

Morgonen är bister, kall och fuktig. Det här är tiden som man väljer, tiden då inställningen leder framåt. Många väljer trötthet och längtan efter nästa sommar. Jag väljer vägen som leder ut. Mot det fria, tysta, öppna, vindpinade, ibland kulna och tuffa. Jag får med mig Kenny. Han är likadan. Det handlar om så mycket mer än bara fisket. 



För några år sedan var jag lika fängslad av fisket, lika besatt av magin vid kust, sjö och hav. Men nu har jag utvecklat ett större lugn där ute. Det är ett oförlåtligt misstag att undlåta sig att stanna upp, ta in, betrakta, koppla samman. Världen finns där ute. Jag vill inte glömma att reflektera, får inte glömma. Kan inte låta bli.   



Tranor i närmast oändligt antal har slagit sig ner på ett fält. Snart lyfter de, försvinner och lämnar landskapet stilla. Vi stannar bilen, tittar länge, andas ut i den svala höstluften. Vi ger oss själva den här tiden, möjligheten. Någon annan kanske rusar mot vattnet för att snabbt kasta ut sitt drag. Vi vet att tiden finns kvar. Vi vet att vi kommer dit. Sen. 


På våren är tofsviporna en budbärare. En början till omstart. Nu tillhör de förtrupperna som ger sig av. Över ett knallblått hav sträcker di iväg, fladdrande, oroliga. Vi följer dem med blicken, tar oss till vattnet och känner spänningen tillta. Dagen är ung, möjligheterna många. Vi går på strövtåg, testar nya platser, undersöker det som de flesta är för lata för att göra. Det är essensen av fisket. Naturupplevelsen, nyupptäckta ytor och överraskningar.


När vi når målet, destinationen innan den lika intressanta hemfärden, så är det nästan bättre än vi tänkt oss. Kaffet på strandkanten, spaningen efter fåglar, fiskar och allt däremellan. Magi. I verkligheten. 


Korallröd avslutning

Sensommarvärmen ligger kvar och lockar. Det finns fisken som tillhör hösten, eller kylan. Och så finns det saker man måste uppleva i mystemperatur. Träden börjar anta en lätt gulbrun nyans i det mörkgröna. Kalendern ljuger inte – det är snart september. Fast ännu lever sommaren i oss. Och i vissa av fiskarna. varken Kenny eller jag behöver övertalas till en tur. Inte Stefan heller, så snart är vi tre. 



Abborrarna får första prioritet. De är inte helt lättövertalade, men å andra sidan ger vi oss inte så lätt heller. Det knycker fint i spöt när en tung abborre drar iväg. Vattnet är nästan ljummet, även när solljuset börjar dala en smula. Snart åker någon extra tröja på. Luften känns höstsval, men abborrarna är heta. Jag tänker posera lite lagom snyggt, då Stefan får en större fisk. Titta… den smyger vi upp där bakom. Dubbelhugg royal. 


Så är det dags. Lättare tackel, känsligt flöte och liten krok på delikat matchspö. Jag tvingar in sällskapet på grunt vatten, där växtligheten skyddar och några eftertraktade metearter huserar. I alla fall i teorin. Jag lånar ut något flöte och vi skrider till verket. Det är ständig aktivitet. Den lilla godbiten i guld – sarv – står för det mesta i centrum av händelseförloppet. Oavsett om du metar eller inte: håll med om att få fiskar är så visuellt läckra i sin enkelhet. Guldskimmer och korallrött. Natten är iskall och fuktig. Tankarna flyr till snålblåstens kuster och gråa dagar. Men, stanna gärna en liten stund till, hördu sensommaren. 


I sluttampen, eller i nystarten

Visst är det med visst vemod man ser orosmolnen torna upp sig. Vädret är klassisk sensommar. Ena minuten kvavt, stilla, hett. I nästa är det svala vindar som ilar in över land med häpnadsväckande hastighet. Störtskurar från ingenstans. Och åska. Tordönsmuller när luftlager krockar där uppe på en nyss blå himmel. Jag älskar det. Visst är det en föraning om höst – och det kan man tycka mycket om. Man kan tycka att allt fler fiskemöjligheter närmar sig, eller att andra går förlorade. Man kan bli ledsen över att det dröjer till nästa års förhoppningar om sköna utekvällar och badtemperatur. 


Hur det än är, vi kan inte göra något åt det – mer än att utnyttja det. 
Och en viktig sak att komma ihåg: det är bara mitten av augusti. Sommaren är kvar. Här i klimatzon 1 är det ingalunda slut på sommarkänslan. En ljuv dag följs av en obegripligt stilla och vacker afton. Vi är ett litet sällskap som ger oss ut på upptåg. Några herrar man kan lita på när det gäller utforskningar. Här kommer det inte att skvallras i diverse forum, eller tipsas till höger och vänster. Hemlighetsmakeri? Nejdå, bara lite fisketaktik. Dagens informationsklimat gör att man inte kan agera hur som helst. Vill man trängas kan man syssla med tävlingar eller gå på krogen. Vi hänger i vassen, så att säga. Nåja, kanske inte bokstavligen.



Några fiskar av diverse arter synar håvmaskorna. Kvällens roligaste är kanske ett par mörtar av stabil storlek. Mört? Ja, ni vet… semesterfiskaren fnyser på näsan. Flugfiskaren med hatt och väst förstår antagligen ännu mindre. Och visst, det finns några härdade gäddfiskare i min bekantskapskrets som nog ratar den lilla rödögda – om det inte är som betesfisk. Men, för alla oss som metar och som uppskattar olika fiskarter utifrån deras speciella egenskaper har Rutilus rutilus en dedikerad plats i boken. 
Flockarna av starar sveper över fälten. De vitkindade gässen samlar ihop sig. Och sensommaren är här, men inte hösten. Inte än. 


Mellan två himlaklot

Så är jag på plats igen. Med en blodröd sol på ena sidan och där, bakom träden, en stor orangegul måne på väg upp. Skräntärnan fladdrar över vattnet och näktergalen hörs på håll. Det borde den inte göra nu, men där är den. Faktiskt. Medan ett par andra killar försvinner ut på vattnet lutar jag mig tillbaka i stolen, häller upp kaffet och väntar på att småfisken ska ge sig. 



Aromerna från mäsket ringlar sig ut i det grunda, varma vattnet. Snart kokar det. Först sarvar i massor, sedan tunga rörelser under ytan, nere i bottendyn. Bubblorna stiger och ytan svajar. Flötet vippar av och an. Jag måste hejda mig från att kroka på något som inte är napp. Mest är det fenor som stöter emot linan. Jag vet att det är så här. Betet får ligga orört ett litet tag till. Lite mer skymning, därefter lurar jag dem med mitt tackel. Sutarna. Förhoppningsvis rudorna.   



Jodå. Sutarna är både många och hetsiga. Först med avvaktande nappbeteende, senare med orädda och kaxiga napp som sätter fart på mig och adrenalinet. Och till slut, är det en ruda (ja, om än en hybrid förstås …) som hittar rätt. Nappet är annorlunda. Rusningen och kamptaktiken likaså. Jag tapar den och svär. Men som tur är kommer en annan. När den ligger i håven ser jag att vi mötts förut. Kännetecknen är flera. Den gången var den aningen tjockare, lite tyngre. Men jag är glad att den ännu frodas där ute i den grunda, undansjunkande sjön. Innan nattdimman kommer har jag tappar räkningen på sutarna. Pulsen är nere på läkande nivåer. En natt i metestolen gör underverk med min själ. Jag kommer åter. Helt säkert. 


Lata, spännande dagar i solen

Bloggen vilar, men spöna används, lite då och då. Sommarvärmen är mindre tryckande och kryddas av friska vindar den dagen Kenny och jag ger oss ut i eftermiddagsljuset. Upptäcktsfärd, kan vi nog kalla det. Vi hittar spralliga och riktigt sommarsturska abborrar som gömmer sig i grönskan. 

De måste trugas ordentligt. Fast med hyfsat korrekt placering av betet och lite tålamod så drar det till benhårt i spöt. Roligt är ordet. Och soligt är vädret. Svala drycker och väntan på en kyligare kväll med helt andra fiskeplaner. Sutare, tänker vi oss. 


Vi förflyttar oss och riggar upp. Mäskdoften på fingrarna, långkalsonger på i den plötsligt kylslagna aftonen och väntan. Vi delar fiskeminnen och skrattar lite. Men så blir vi härligt nervösa. Förväntansfulla. Bubblorna sprider sig och intensifieras. Vinden lägger sig till slut, lite för sent. Men de rödögda är oerhört knepiga. Jag krokar på fina lyftnapp, men får inget gensvar. Kennys bottenmete ligger helt orört. Luften blir ännu kallare, nu ångar det nästan ur munnen. Då noterar jag en knappt märkbar rörelse i flötestoppen. Där sitter den. Förvånad känner jag lite udda knyckar och håvar snart … en id. Ett sutarfjäll från någon som uppenbarligen vispar runt med fenorna på min lina, men väljer annat än krokbetet är det närmaste vi kommer i kväll. Men det går fler tåg. Rapport från andra nejder kommer. 


När dofterna tar över

Till slut står jag inte ut. De bästa kvällarna för flötmete i stillheten passerade. Jag gjorde hundra andra saker, men tänkte tusen tankar på den sköna ensamheten där ute i karpstolen. Så när regnet bokstavligen hänger i luften och åskan ryter på lite distans är jag tillräckligt fiskesugen för att trotsa förnuft och vädermakter. Knappt har jag lodat djupet förrän det brakar lös. Regnet fyller luften och smattrar mot lövverk och vattenyta. Jag tar skydd under ett träd, fäller ihop stolen och täcker över mäskbaljan. Ungefär tre koppar kaffe och fjorton besvärjelser senare klarnar det lite grand. Det mullrar på håll, doften av regnblöt mark och fåglarnas rappa vingslag är tecken på att det är högst temporärt. En kulen himmel är en rejäl föraning. Jag skyndar ner till vattnet och låter fingrarna röra runt och krama mäsket. Det är nostalgiska dofter. Ända sedan jag var liten knodd och läste om metefantasternas framgångar har jag fascinerats av doftexperimenterandet. 




Mixen må vara den rätta, eller så är det bara luckan i molntäcket som gör fisken aktiv. Sarvar och sutare omvartannat. Spöt knyckert, linan sträcks och jag myser i stolen. Jag tackar ABU-gänget för mina smidiga kläder som håller mig torr och varm. Ett litet läckage över nacke och axlar är allt som märks. Men, det tror tusan det efter den störtskuren. 
Sutarna är av ganska modest storlek. Runt två kilo, med någon enstaka större. Men varje gång en rödögd krigare rusar iväg mot växtligheten är jag lycklig som ett barn. Det är sommar för mig. Sommar och drömsk fiskemagi, varje gång lyftnappet får den tunna flötestoppen att resa sig och mina nervbanor att reagera. 



Så småningom är vädret med stort ”V” tillbaka. Vinden tilltar, åskan förmörkar himlen över horisonten och   doften av ozon och mäsk byts mot det annalkande regnet. I samma stund som jag bestämmer mig för att veva upp och lämna in för kvällen drar flötet sidledes iväg. Tungt och segt svarar det i matchspöt, när den största sutaren för dagen visar raseri och envishet. Men håven omsluter snart fisken. Jag får bråttom. För nu börjar det stänka och dundra på samma gång. redan i bilen längtar jag tillbka. Vi ses igen. 


Grönskans tid – när allt krockar

Vissa perioder är det bara så. Det är läge för allt möjligt. Alla möjliga arter är intressanta, metoderna är legio och dessutom finns det saker bortom fiskets värld som pockar (jo, faktiskt!). Just nu är det lite så. Trevliga grillkvällar eller en kyld dryck på stan med goda vänner – när de rödögda har vaknat och börjar röra sig bland växtligheten? Svår grej. Som sniffande hundar rotar sutarna runt och bubblar upp ätbart och ökar blodtrycket på undertecknad. Inte många saker kan ge mig samma känsla av total fiskeupplevelse som en gryning, eller skymning, med ett nerblyat flöte några meter utanför mig. Jag suger åt mig känslan som en tvättsvamp. Vem kunde ana, i den smällkalla vintern, då varenda kroppsdel skrek efter värme, att man skulle sitta här i kortbrallor och mysfiska och bara le för sig själv? 



Men, det är klart. Nere på kusten är det fortfarande läge för feta strömmingsätare som går under benämningen Trutta trutta. Fast, som sagt, med tilltagande värme är det bättre lämpat för andra än mig. Istället gör jag räder till vatten utan salthalten närvarande, där matarga abborrar biter över dropshot-fiskade jiggar och starkt doftande GULP. Hugg som nästan kittlar in i nervsystemet och synen av en bastant abborre som spärrar upp ryggfenan och seglar iväg på tvären är som energidryck: snabbt uppiggande. Så står jag åter bland fiskegrejorna och rycker i olika spön. Nyss kändes valet klart, nu tvekar jag. Så många arter, så många metoder, så många upplevelser. Djupt, grunt, sött, salt, mete, spinn, feeder, jigg, flöte, baske mig fluga … Så ont om tid. 

För den som vill ha ännu ett val: näbbgäddorna är här. Nu kokar vattnet, de glittriga pilarna simmar kors och tvärs och dansar på ytan, eller kastar snabba skuggor över grunda bottnar. Försommar. Hektisk, het och häftig.


Planer under Vintergatan

Vintergatan har förmodligen sällan lyst så klart när vi lämnar vår arena. Men innan dess är hela kvällen minnesvärd. Josef och jag sippar kaffe och planerar andra stordåd, samtidigt som vi försöker att bara ta in det hela. Solnedgången kastar hela färgskalans samlade spektrum över vattenytan. Sjön ligger stilla och blank. Om det inte vore för den aktivitet som stundtals är mer än hektisk. Sprudlande. Det plaskar, vakar och lever an. Vitkindade gäss sträcker över oss, starflockarna susar fram som högljudda moln och sensommaren är på något sätt i sitt esse. Vi också.




Stillheten intensifieras (paradoxalt uttryckt), bubblorna på mäskplatsen tilltar och ljuset falnar till helt rätt nivå. Vi nästan viskar, fastän det inte behövs. Vi sträcker oss i slow motion efter kaffepåtåren och blickar stint mot de känsliga flötenas toppar. Men väntan blir inte lång. Småsarvarnas armé har hittat fram och gör rent hus med mäsk, partiklar och krokbeten. Aj då.
Men snart, snart kommer de ha lugnat sig. Så vi avvaktar ett ögonblick, planerar ännu fler framtida stordåd, teoretiserar över taktiken och upprepar vår gemensamma förundran över sensommarens skönhet. 



Kylan kommer snabbt i augusti. Så fort solen slutat sända sina livgivande strålar rätt mot oss åker jackorna fram, plus mössa och mer kaffe. Det förväntade slagfältet, då bottenätande fiskar turas om att höja blodtrycket på metarna i sina stolar, uteblir. Några landade, någon tappad och någon enstaka rullande fisk ser till att hålla oss varma ändå. Och så den där himlen. Obegripligt klar, stjärnbeströdd och oändlig. 

Tack till Josef för fotoassistans och sällskap!

När nattskiftet tar vid

Sommarens få tropiska kvällar och nätter passerar snabbt. Månens skiva lyser lätt röd i skymningen, som faller snabbare nu. Nätterna blir mörka. Sensommaren närmar sig, med både kvällsfukt och vemodsstråk över flacka marker. Men vid vattnet lever hoppet. Ensam sippar jag på mitt kaffe. Skräntärnan dyker, en lärkfalk jagar och gässen sträcker mot kvällsvilan. Flötet är omgivet av bubblor och rullande fiskar. Nu väntar jag, ivrigt, men ändå tålmodigt. Varje minut är min vän. Sällan mår jag så gott som här och nu.


Jag väljer känsligare tackel, avvaktar och njuter. Några magiska minuter, blir till timmar där jag sitter. Några nätta rörelser i flötet blir till tumult och oro när matchspöt försöker tämja den starka fisken. Min ängslan blir till triumf – och vattnet är platt som ett nymanglat lakan när håven omsluter vinsten. Vilken kväll, vilken föreställning.


Färden går hemåt i molnig sommarsky, då fladdermössen bytt av de förhatliga myggorna. Månskäran gömmer sig bakom moln och trädtoppar, bubblorna på ytan syns inte längre och det mesta är stilla, fastän en kylig vind ger föraning om väderbyte. Jag ser gryningen komma, lever kvar i sommarnattens trolska kraft och samlar energi. Senare i år behövs den, så jag magasinerar den, lever av den och uppgraderar minnet med sällsamheter från verkligheten. 



Du som mest vill ha prickigare rapporter: Innan Josef hakar på för lite äventyr i andra vatten rapporterar han gladeligen in öringar som tokigt och oväntat smäller på i skinande sommarsol. Inget är omöjligt.