Där stora käftar regerar

Våren. Så hektisk, så efterlängtad. Och när kusten hemmavid blir allt mer trampad av förväntansfulla fiskare händer det att jag vänder mig bortåt. Gäddan lockar mig så det känns som feber. När den helvetiska vintern äntligen är borta och riktigt fiske kan börja, då ger jag mig av. Till gäddornas domäner. 


Under ett par händelserika, skrattfyllda dagar utsätts vi för prövningar. Vindbyar på närmare 20 meter per sekund piskar vattnet till skum. Sådana dagar får fisket ske som brasfiske, eller i högst begränsade områden där vågor och kastvindar är någorlunda medgörliga. Ena dagen storm, andra dagen tvärtom. En av dagarna har vi solsken och spegelblanka vattenytor att fajtas med. Under en ståtlig fullmåne ser det ut som om vattnet är polerat, lackat och förstenat. Klart, orörligt och svårfiskat.

Men med kumpaner som Lasse och Mickis är det god båtanda som råder. För oss handlar det om att försöka, envist fortsätta, dricka kaffe, dra några rövarhistorier och fiska. Fiska. Fiska mer. 



Vädret växlar, men 
gäddorna förblir ganska svårflörtade. Detaljerna kan vi lämna därhän. Vi hittar huggvillig fisk. Ibland är det långsamt släpande gummibeten á la Mc Pike på bilden ovan som gäller. Vid andra tillfällen får jag bäst utdelning med en hetsig McHybrid, eller en jerkfiskad McMio. 

Vi väljer att fiska grunt – av många anledningar. Dels för att vi älskar den sortens fiske, dels för att våren innebär att gäddorna ju söker sig mot grundare områden för leken. Men vi är också hänvisade till områden där vi kan fiska effektivt från båten, när vinden piskar hårt. I somliga områden inser vi att de gröna inte är på plats. De väntar där ute. Kanske är det bättre om en vecka, eller två. Men det är här och nu vi är här. 



De tunga, omutliga huggen. Den oväntade överraskningsattacken, när en mer än metern lång rovfisk dyker upp från ingenstans och slukar betet intill båten. Ovissheten, ögonblicken av flyt och känslan av segersötma, såriga knogar från gälgreppen och de ändlösa förhoppningarna om att den riktigt, riktigt stora ska hugga. Även om den inte gör det är det ren och skär njutning. Tack fiskevänner! Tack gäddan – den riktiga regenten. 



Fotnot: Givetvis lät vi samtliga gäddor simma åter så snabbt vi kunde. Fisket skedde också i ettområde där inga fredningstider råder. 


Mindset – öringsrus

I kyla, i regn, i blåst. Med förhoppningar vandrar vi i element som många skyr och flyr från. Iförd klädlager av olika typ håller vi det värsta ute. Men den största kampen sker i tanken. Med rätt mindset och en inställning som försätter berg, eller åtminstone en grushög, kan man ta sig ur en svacka och plötsligt befinna sig i glädjerus. Fiskrus. Öringsrus. 

De följer, hugger. De missar, eller fastnar. Men, det händer grejor. Och psykologin är som alltid viktig. När man vågar tro, slappna av, njuta av ögonblicket och leva i förvissningen om att man gör rätt. Ja, då funkar det. 

Fisk efter fisk ger adrenalinpåslag och fyller på bägaren med den där tron. Tro på taktik, tempo, plats, tid. Lika svårt som det är att komma ur en felaktig känsla, lika lätt är det ibland att befinna sig i zonen. Jag byter inte drag en enda gång. Det är bara att kasta, tro och – förhoppningsvis – kroka. 




De är så oerhört imponerande. Osynligt kryssar de omkring och jagar, äter, gömmer sig, dyker upp intill fötterna. Lika snabbt kan de vara borta. Man måste försöka ta till vara på ögonblicken. Silverfärgade, med vita bukfenor, pärlemorskimrande undersida och de sporadiska fläckarna. Havsöringarna – värda all beundran.


70 centimeter, silvervit och som formgjuten för modellyrket. Ovanligt många prickar för att vara en blank fisk här på kusten. De odlade brukar ha mer av den varan. Men naturens variationer är inte alltid så lättlästa. Men den tanken gör jag bokslut för helgen. En kort stund i rätt känsla, kan vara bortblåst med nästa vindpust, för sådana är reglerna.


Det goda i det svåra

Ärligt talat. Det här med vinter. Det är inte min grej riktigt. Kylan gör mig lite nedstämd. Men å andra sidan är den värdefull som ett avbrott och en återhämtning för naturen. Vintern 2018-2019 blev dock en kortvarig och märklig historia – ja, om den nu inte återvänder med full kraft. 


Jag har inte riktigt haft kraft och energi att sköta om den här bloggen, vilket jag beklagar. Fast, det har inte heller varit något tokfiske att rapportera om. Snarare har det varit segt, trögt, motigt, feltajmat och allmänt surt. Jodå, visst har jag uppmärksammat att en och annan snubblat över en ståtlig paradfisk, men generellt  har fiskevintern varit som vintern är mest: svårmodig och svårbemästrad. Bompass, enstaka fiskar, kluriga omständigheter och på det igen. 


Mickis och Lasse hälsade på. Vi prickade ett par fina, men förbålt sega dagar, då ingen fiskare verkade se en endaste fena. Jag tappade en härlig blanking, just under spöspetsen, vi hade någon följare, men det stannade vid ett typiskt ”nästan”. Nya tag.

Jag har haft några korta turer med framgång, långa turer med utebliven framgång – och blandningar däremellan. Någon utlekt fisk, någon liten blank, någon större som hoppat av. Ja, du vet. Fiske som det ofta är. En väntan på succén, oavsett om den någonsin kommer. 

Planer finns. Jag har både äventyr på annan ort och mer lokalbundna upplevelser i sikte. Kanske kan jag åstadkomma lite tätare uppdateringar här också. Vi får hoppas.

Är du på Sportfiskemässan (Elmia, Jönköping) den 29-31 mars så hittar du mig i ABU Garcias stora monter. Kom dit och säg hej.

Och så vill jag påminna om en viktig sak: 1 mars till och med 31 maj är abborre och gädda fredade i Gotlands kustvatten. Du får alltså inte fiska efter dessa arter och skulle du råka kroka en under exempelvis öringsfiske ska den omedelbart släppas åter.
Läs mer här: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/forbjudet-fiska-gadda-och-aborre-pa-gotland




När havet bjuder till

Motvinden har ärligt talat varit ganska långvarig. Men som den envise, dumdristige sportfiskare man är, så nöter man på, smälter motgångarna och ger sig hän. Även kulingvindar med snökristaller är uppenbarligen väder för en kustluffare. Eller hällregn. Eller Som tur är finns medbrottslingar att dela både bördan och mindre genomtänkta idéer med. Kenny hänger på. Det är pinande kallt. Frost i spöringarna, iskalla tår och rinnande näsor, nästan innan vi klivit i vattnet. Det finns nog bättre dagar.




Men, vattnet ser rätt ut. Vad nu ”rätt” betyder i vinterkyla. Men färgen lockar, vågorna driver lagom tungt, ljuset är lågt. Hade jag varit en öring hade jag säkerligen försökt jaga något att äta här. Om jag inte förfrusit fenorna. 

Det dröjer inte lång stund. Kenny har snart landat två små. En är en efterleksfisk, den andra en intressant sak – det är en liten fisk , bara 35 centimeter lång. Men, den är odlad. Fenklippt och utsatt någonstans i Östersjön. Den kan inte ha simmat här så länge, men redan stuckit tvärs över havet – till Gotland. Imponerande simförmåga. Då förstår man ju också varför fiskarna så plötsligt kan verka som bortblåsta. 



På ett nytt ställe är det snabb action. Härliga kalkstråk, som ligger kvar efter stormandet den senaste tiden, skapar ränder i vattnet. Vi tar oss ut, där vi ser var vi sätter fötterna och kastar in i vågor, mot tångfläckar, mot storstenar, allt medan vinden nyper oss i skinnet.
Även en och annan öring nyper. Jag får ett par snabba fiskar – om än små. Vi lyckas till och med kroka varsin fisk på samma gång. Klassisk dubbeldrill. Värmen stiger inombords.



Kenny får en fin blanking på närmare 60 centimeter när han prickar rätt vågskum. Vi är snart uppe i tvåsiffrigt. Vilken vändning efter senaste tidens vedermödor och grus i maskineriet. Och baske mig. Tar inte Kenny även en härlig blanking på runt 64 cm. En odlad igen. 



Kanske kommer ändå den här dagens mest minnesvärda fisk vara den jag lyckas knipa. Jag har en stöt, som värmer kroppen lite grand. Snart följer en ganska stor fisk ända in till spöspetsen, men viker av och efterlämnar bara en stor virvel. Det är lätt att misströsta lite när man inte får en större fisk att bry sig. Men finns det en, kan det finnas fler …
Snart drar det till i Fenwickklingan. INget hpårt hugg, utan ett mjukt, segt vinternafs. Jag tror att det är en besa, men snart blir det lite åka av och vi förstår att det öär blankt i andra änden.

Det är en härlig fisk på 70 centimeter, möjligen en centimeter mer eller mindre. Stadig, bred, lite hungrig. Den ljusa buken är inte smällfull, men öringen är ändå i fin kondition. Observera de vita bukfenorna. Det är så här de ska se ut. Kenny jublar med mig, ger mig en high five och tycker att det var rättvist. Det kan jag inte uttala mig om, men kul var det. Den ståtliga fisken simmar vidare och vi knatar på i kylan. Tack, Salmo trutta – du imponerande fisk. 

En ganska iskall start

God fortsättning. På året, på resten av ditt liv, på vad som än händer. Själv skulle jag kunna tänka mig lite bättre fortsättning än den start fiskeåret gett mig. Trögfiskat, svårläst, knepiga väderväxlingar, fast mestadels en konstant kall temperatur. Ingen riktig vinterkyla heller, men å andra sidan ett helvetiskt stormväder, signerat Alfrida. Men man försöker. Biter ihop. Testar igen. 



Ena dagen kliver jag ner i issörja och funderar på om det ens är värt mödan. Men en blek sol värmer stranden och ger hopp. Timmarna går snabbt. Snart faller mörkret och jag går lottlös, sånär på en liten utlekt rackare som tar betet framför mina fötter. 


Gråväder. En dag då dagsljuset inte riktigt anländer. Vinden är hård och sliter i kläder och hud. Den tär på förhoppningen, göder tvivlet. Kan det finnas bitvillig fisk när allt är runt noll? Temperaturen i vatten och luft rör sig runt nollan, ljuset är nästan obefintligt. Första stället. Noll. Nada.

Det är samma förutsättningar på nästa ställe, men en något annan struktur. Jag hoppas att det här området ska hålla aningen fler matsökande öringar. Om det nu finns något att äta här … Uppspolat på stranden ligger horder av gammal tång, ålgräs och en och annan död storspigg. Ja, då så.


Tredje kastet. En försiktig puff. Jag tror först att jag slagit till spöbutten mot sidan av kroppen, men så hugger det igen. Fast fisk. En liten blank öring ger sig på ett hopp, den rullar, snurrar och plaskar, men kan snart bli bogserad in till strandkanten där jag står. 

Bilden blir ju sådär, men viktigast är att öringen får simma tillbaka. Den må vara runt 50 centimeter, men vild, vacker och inte ämnad för min tallrik – så den får fortsätta sitt liv i vågorna.

Som så ofta är det korta, perioder som är produktiva, i övrigt tomt och klurigt. Även så idag. Jag har just krokat loss en fisk, knatar ut i vågsvallet och gör ett kast i samma riktning som nyss. Pang! Hårt hugg och fast fisk. Även denna är en liten blanking, aningen mindre och kortare än den förra, så jag tar peangen och befriar den så fort jag kan.



Två kast, två fiskar, sedan inget mer.  Vare sig här, eller på nästa ställe. Det är en hårfin gräns mellan att misslyckas totalt, eller att åtminstone känna en liten gnista av hopp. Det är också en svag skiljelinje mellan fiskbart vatten och ett omrört, grumligt vinterhav. Det kan växla oerhört fort. Jag förstår dem som lägger spöt på hyllan tills vårsolen återvänt. Själv kan jag dock inte se det som ett alternativ.

Form och färg för jul

Uppdraget är inte slutfört. Planen var djärv, till och med karsk. Men, jag har ju misslyckats förr – och kommer misslyckas igen. Fiske är inget man bara bestämmer hur det ska bli, fast drömma kan man ju alltid.

Julen närmar sig med obönhörligt raska steg. Mitt dagliga liv har senaste tiden varit en aning tillkrånglat. Fisketurerna har varit alltför få, så när jag nu slog till med min masterplan var oddsen dåliga. I korthet gick den ut på att jag skulle åka till kusten, kroka och landa en perfekt julbordsöring. En sådan som har rätt form, rätt storlek och rätt färg. Helst en stålblank trekilosfisk, företrädesvis en fettfeneklippt, så att samvetet är fullständigt rent. 

Givetvis går den planen i stöpet. Fru Fortuna, Neptun Version, är inte på humör, eller så är jag bara i usel form. Dagen är grafitgrå. Jämntjock. Det blir knappt ljust över huvud taget, innan det mörknar igen. 



Jag svingar beten till höger, vänster och mittemellan. Inget händer. Jo, en följande öring pilar iväg mot djupet när jag lyfter betet ur vattnet. Jag ger sträckan lite extra tid, men får snart se mig besegrad. 

På nästa lilla kustavsnitt ser det fins ut. Också. Det är dött här. Också. Men efter lite förflyttning, mycket nötande och en knippe djupa funderingar händer åtminstone något. En liten silverpil under måttet nafsar åt sig betet. Med peangen lossar jag den illa kvickt och kastar vidare. 

För liten. Jaha. Men, nu då. Det drar till och en något starkare fisk sitter fast, för att sekunden senare lossna. Förbålt.

En liten halvrevansch kommer kvarten senare då ännu en öring behagar bita över mina krokar. Fast den här visar sig istället vara lekfärgad, till och med olekt. En vacker, nästan sockersöt liten hona som ännu inväntar rätt mängd vatten i åarna. Hon får självfallet simma åter hon också. 

Min bistra sanning är den att den där gravade julbordsöringen får tillverkas från något som redan ligger i frysen. Om jag nu har något. För idag blir det inget med rätt form, eller rätt färg. 







Jaktmaskiner under en orörlig yta

Dimman ligger tung. Vattenytan är ett salsgolv av möjligheter. När vi sjösätter Lasses båt sprider sig ringarna som i tjock olja. Långsamt, knappt märkbart, sedan stillnar allt igen. 
De få löv som sitter kvar i trädgrenarna ser fastfrusna ut i det färglösa. Inte en vindpust, ingen antydan till solljus. Bara novembergrått. 


Vackert och ödesmättat. Svårfiskat för Mickis, Lasse och mig. Morgondagen bjuder på tävling – höstens upplaga av King Of Mälaren går av stapeln. Idag fiskar vi helt utan stress. Förhoppningarna är lågt ställda, men fiskekänslan i absolut topp. 

Första kastet. Det där efterlängtade  Båtens huvudmotor stängs av, elmotorn åker i och ivriga händer frikopplar rullarnas spolar och låter betena svepa ut, längs med en vass. Den febriga längtan efter hårda hugg. Nu är vi igång. Gäddfiske. I just love it!
Huggen är sporadiska, men vi ser till att uppskatta och njuta av vartenda ett. Några gäddor lämnar oss med bara ett retsamt ögonkast på våra kreationer. Andra hugger, vänder och visar bara en stjärtfena som tecken på att vi förlorat matchen. 



Efter en längre period utan minsta tillstymmelse till hugg börjar eftermiddagen övergå i tidig senhöstkväll. Mörkt i sin glåmighet.Jag fixar och donar med några grejor, byter krok på en vältuggad Mc Hybrid och kastar ut, mot en grupp av nästan nervissnade näckrosor. Dunk!

Mothugget sitter och min största gädda för dagen är krokad. Det är ingen gigant alls, men lik förbaskat en fin firre. Varje gädda är värd sin vikt i gäddbeten. 

Lasse kniper sedan dagens sista, men det är Mickis som först ser till att ta dagens största – en massiv, välmatad gädda, just sådana vi kom för. Sådana som inte alls växer på träd, eller låter sig luras hur lätt som helst. 


Med nöjda anleten drar vi oss hemåt för en kall öl. Nästa dag: tidig uppgång, tävling och förhoppningsvis fler gäddor.


Fotnot:
Vi lyckades inte upprepa vårens bedrift då vi hamnade på delad andraplats i ”Kingen”. Av höstens cirka 135 deltagande lag fick ungefär 70 någon godkänd gädda över huvud taget. Det fick vi också, men vi placerade oss långt ner på listan, runt plats 40. Vad gör väl det? Att fiska gädda med goda vänner är bland det bästa jag vet. Stort grattis till de lag som visade var skåpet ska stå.


Letar silver hittar stål

Vinden har lagt sig något, men vågorna rullar tungt. Jag spanar ut över böljan och bestämmer mig för vidaretransport. Klockan är en bra bit efter lunch. Kanske borde jag göra något annat. Kanske borde jag … Nä, jag bör fiska. Vissa dagar är gjorda för fiske, även om det bara är halvdagar. Och när havet ser ut som det gör här – ja, då måste jag faktiskt.

Intill några stora stenar börjar jag. Jag låter mitt bete flyga in i vågorna, som vänder mot det grundare området. Varje kast, helspänn. Kontakt med linan, känsla för var betet är, hur det beter sig. Efter kanske tio kast känner jag något. En knappt märkbar stöt, som en liten förnimmelse i nervbanorna. Och jodå. En virvel och en puff till. När jag lyfter draget ur vattnet ser jag hur två öringar jagar efter. En försöker hugga draget ovanför ytan. Pulsen ökar, jag kastar snabbt, försöker tänka på tempot. Vevstopp. Smack!

Jag krokar, känner fast fisk och sliter upp kameran. Med ganska dålig teknik lyckas jag filma lite, innan fisken kommer närmare. Snart är den avkrokad. Jag kastar igen. Hetsig nu. Ännu en stöt, en fisk som följer ända in. Men, snart är det dags igen. En ny öring, en silvrig fisk i halvmetersklassen hugger och jag filmar igen. 


En hel del fisk är i farten visar det sig. Jag har kontakter på ett par små fläckar, där det 
uppenbarligen är ganska många hungriga fiskar. Men också knepiga. Vissa bara följer, nafsar, petar och virvlar runt. Jag jublar och myser inombords, medan Östersjöns salta stänk välsignar mig med både väta och huggande fiskar.

Solen sjunker snabbt i november. Jag behöver en styrketår. Kaffetermosen vilar trofast i baksätet. På väg dit vill jag ändå använda det gyllene ljuset som spelar över stranden. Jag tror egentligen inte på just det här lilla partiet, så jag hastar fram. Kastar, rör mig, vevar.

Dunk! Hugget är hårt och direkt känner jag hur klingan svarar på något större. En bred fisk, använder vågorna för att låta sin tyngd och sin kraft ge mig svårigheter. En av anledningarna till att jag mestadels använder tiofotsspön med lite djup kraft är att det ibland kan behövas. Som mitt Fenwick Ironfeather. Att stå och lattja med för veka spön i vågorna gör det också svårt att snabbt ta in och befria en fisk som ska släppas åter.

Men den här kommer inte få simma tillbaka. Det visar sig snart att den har ett lilaskimrande band längs sidan. Prickiga fenor. En regnbåge. Det här är ingen kvastfening med trasiga odlingsfenor, utan en fisk i toppskick. En äkta svensk ”steelhead”. Tjock, stark, med hela, vackra fenor.


Den får avsluta dagen. Inte ett kast till gör jag. Stranden brinner i guld. Tänk att november kan vara så vacker. Med lite purpurskimmer blir det ännu trivsammare. Stål, silver och violett.




Färgprakt i det nertonade

Stormen har bedarrat. Kvar finns efterverkningarna. Ett grumligt, böljande hav, där vågorna mot strandstenarna är fyllda av bråte och växtdelar. Ett par hundra meter ut får en tydlig linje mot klarare vatten. 
Jag tar en tur, en bra bit bort, där vinden kanske varit mer måttlig, där vattnet eventuellt hunnit lugna sig. 



Grumligt vatten i stråk, men också ett relativt klart hav, med bara måttliga vattenrörelser däremellan. 
Området har ingen bäck som lockar åt sig lekystra öringar. Jag hoppas att det kanske kan finnas någon silverfärgad överhoppare, någon hungrig ätmaskin från havet, som följt stormvattnet mot kusten. Kanske. De brukar varav relativ solitära så här års, men ibland springer man på en liten flock. 
Men jag vet också att de lekfärgade öringarna uppträder längs hela kusten så här års, på väg till sina äventyr i det strömmande. 


Jag knyter på ett 24 gram tungt genomlöpsbete – en ABU MO Inline. Det kastar bra i motvinden och går att fiska snabbt genom vågorna, utan att det lyfts upp och surrar ovanpå. Det tar en stund, kanske tjugo minuter. Jag har nött av en liten sträcka, i makligt tempo. Vågorna är tunga, suger musten ur kroppen. Men ny energi finns nära. För när det drar till, hårt och bestämt, sprids värmen genom kroppen. 

Öringen drar kraftfullt iväg, Den till och med hoppar och avslöjar en orangebrun, tätprickig sidas. En mustig havsöringshanne som till och med hoppar – kanske för att komma loss, kanske för att visa hur ståtlig han är. Jag försöker få in honom snabbt. Jag kanar upp den stabbiga krabaten på strandgruset, där vågorna sköljer fram och tillbaka. Stabilt liggande på rätt köl kan jag befria honom från kroken och låta den majestätiska fisken dra till havs igen. Snart har han val navigerat fram till rätt å. Vilken nu det kan vara. 



En liten fisk till blir det, också den lekfärgad, om än mer svagt tecknad. Den tar jag loss direkt i vågorna, med peangens hjälp. Det börjar dessutom skymma och vädret är kyligt. Jag är nöjd med en kaffeslurk i bilen. Och vinden ökar igen. 





Hugg och känslor i brytpunkten

Nattfrost. Krispig luft. Träd med allt glesare lövbestånd och vindar som sätter fart på ett glasklart hav. Även om det ännu är lite för milt för min smak, så startar suget efter havsöringen. Det är en brytpunkt på många sätt.

Det är dimma i morgonluften, kyla som kryper in under jackan. En del av mig våndas och längtar åter till sommarvärmen, en annan del av mig gläds och hoppas att hösten kommer nu. På riktigt. Kenny står redo. Efter att han haft ett formidabelt fiske en dag tidigare har han goda förhoppningar. Jag är mer tillbakadragen i mina visioner. Mycket sällan upprepas succéer två dagar i rad.


Men, det börjar fint. Ja. det börjar med kaffe, men väl i vattnet kliver vi ut och har omedelbart kontakt Jag tappar en fisk på tredje kastet, Kenny landar en.

Under hösten är det mycket lekfisk i rörelse. Några är vackra som karameller och tjocka som små gödgrisar.  Vi krokar av dem så snabbt vi kan, låter dem fortsätta sin färd mot åarna. Just nu inväntar de regn, vatten och strömmande åar. Många är vackra som fjällets bärnstensöringar, prickiga och mångfärgade.


Men det är naturligtvis inte dem vi är ute efter. Ute i havet simmar även silverfärgade raketer som inte alls tänker leka. De tänker äta.
De hugger ofta hårt, tar betet med fart och hoppar och far. Vi får ett par sådana också.



Samma sak händer någon dag senare. Jag är ute själv och drar mig till en sträcka där jag går ensam i en mild, men ganska frisk vind. Förvånansvärt långt in biter öring efter öring. Flera är stålblanka och vackra. Den finaste funderar jag nästan på att låta bli middag, men jag hinner inte mer än tänka ”filékniv” så glider den ur mitt grepp och försvinner till havs.

Jag är nöjd. När solen sjunker ner har jag haft ett par fina timmar i vattnet, fått dansa lite med ett halvdussin havsöringar och hunnit njuta av höstens ståtliga färger. Mer kan jag inte begära.



Prylpyssel

Det är givetvis härligt att känna de karakteristiska öringknyckarna i grafiten. Dagen till ära är det ett Fenwick Ironfeather Momentum, 10 fot långt, som får göra jobbet. Jag är, som du kanske känner till vid det här laget, en förespråkare av multirullar. Lågprofilare som min Revo ALX är fina kastmaskiner, men ger också en härligt direkt och ofiltrerad huggkänsla. Jag föredrar också balansen i hela ekipaget jämfört med en haspel som hänger där under. Men det är mycket en smaksak – och krävs det extra långa kast med lätta beten är haspeln aningen bättre.

Tack till Kenny Cronhamn för kul sällskap och fotohjälp.