Havsöringar och silverdrömmar – Sida 2 – Fiskesidan.se

Det goda i det svåra

Ärligt talat. Det här med vinter. Det är inte min grej riktigt. Kylan gör mig lite nedstämd. Men å andra sidan är den värdefull som ett avbrott och en återhämtning för naturen. Vintern 2018-2019 blev dock en kortvarig och märklig historia – ja, om den nu inte återvänder med full kraft.

Jag har inte riktigt haft kraft och energi att sköta om den här bloggen, vilket jag beklagar. Fast, det har inte heller varit något tokfiske att rapportera om. Snarare har det varit segt, trögt, motigt, feltajmat och allmänt surt. Jodå, visst har jag uppmärksammat att en och annan snubblat över en ståtlig paradfisk, men generellt har fiskevintern varit som vintern är mest: svårmodig och svårbemästrad. Bompass, enstaka fiskar, kluriga omständigheter och på det igen.

Mickis och Lasse hälsade på. Vi prickade ett par fina, men förbålt sega dagar, då ingen fiskare verkade se en endaste fena. Jag tappade en härlig blanking, just under spöspetsen, vi hade någon följare, men det stannade vid ett typiskt ”nästan”. Nya tag.

Jag har haft några korta turer med framgång, långa turer med utebliven framgång – och blandningar däremellan. Någon utlekt fisk, någon liten blank, någon större som hoppat av. Ja, du vet. Fiske som det ofta är. En väntan på succén, oavsett om den någonsin kommer.

Planer finns. Jag har både äventyr på annan ort och mer lokalbundna upplevelser i sikte. Kanske kan jag åstadkomma lite tätare uppdateringar här också. Vi får hoppas.

Är du på Sportfiskemässan (Elmia, Jönköping) den 29-31 mars så hittar du mig i ABU Garcias stora monter. Kom dit och säg hej.

Och så vill jag påminna om en viktig sak: 1 mars till och med 31 maj är abborre och gädda fredade i Gotlands kustvatten. Du får alltså inte fiska efter dessa arter och skulle du råka kroka en under exempelvis öringsfiske ska den omedelbart släppas åter.
Läs mer här: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/forbjudet-fiska-gadda-och-aborre-pa-gotland

När havet bjuder till

Motvinden har ärligt talat varit ganska långvarig. Men som den envise, dumdristige sportfiskare man är, så nöter man på, smälter motgångarna och ger sig hän. Även kulingvindar med snökristaller är uppenbarligen väder för en kustluffare. Eller hällregn. Eller Som tur är finns medbrottslingar att dela både bördan och mindre genomtänkta idéer med. Kenny hänger på. Det är pinande kallt. Frost i spöringarna, iskalla tår och rinnande näsor, nästan innan vi klivit i vattnet. Det finns nog bättre dagar.

Men, vattnet ser rätt ut. Vad nu ”rätt” betyder i vinterkyla. Men färgen lockar, vågorna driver lagom tungt, ljuset är lågt. Hade jag varit en öring hade jag säkerligen försökt jaga något att äta här. Om jag inte förfrusit fenorna.

Det dröjer inte lång stund. Kenny har snart landat två små. En är en efterleksfisk, den andra en intressant sak – det är en liten fisk , bara 35 centimeter lång. Men, den är odlad. Fenklippt och utsatt någonstans i Östersjön. Den kan inte ha simmat här så länge, men redan stuckit tvärs över havet – till Gotland. Imponerande simförmåga. Då förstår man ju också varför fiskarna så plötsligt kan verka som bortblåsta.

På ett nytt ställe är det snabb action. Härliga kalkstråk, som ligger kvar efter stormandet den senaste tiden, skapar ränder i vattnet. Vi tar oss ut, där vi ser var vi sätter fötterna och kastar in i vågor, mot tångfläckar, mot storstenar, allt medan vinden nyper oss i skinnet.
Även en och annan öring nyper. Jag får ett par snabba fiskar – om än små. Vi lyckas till och med kroka varsin fisk på samma gång. Klassisk dubbeldrill. Värmen stiger inombords.

Kenny får en fin blanking på närmare 60 centimeter när han prickar rätt vågskum. Vi är snart uppe i tvåsiffrigt. Vilken vändning efter senaste tidens vedermödor och grus i maskineriet. Och baske mig. Tar inte Kenny även en härlig blanking på runt 64 cm. En odlad igen.

Kanske kommer ändå den här dagens mest minnesvärda fisk vara den jag lyckas knipa. Jag har en stöt, som värmer kroppen lite grand. Snart följer en ganska stor fisk ända in till spöspetsen, men viker av och efterlämnar bara en stor virvel. Det är lätt att misströsta lite när man inte får en större fisk att bry sig. Men finns det en, kan det finnas fler …
Snart drar det till i Fenwickklingan. INget hpårt hugg, utan ett mjukt, segt vinternafs. Jag tror att det är en besa, men snart blir det lite åka av och vi förstår att det öär blankt i andra änden.

Det är en härlig fisk på 70 centimeter, möjligen en centimeter mer eller mindre. Stadig, bred, lite hungrig. Den ljusa buken är inte smällfull, men öringen är ändå i fin kondition. Observera de vita bukfenorna. Det är så här de ska se ut. Kenny jublar med mig, ger mig en high five och tycker att det var rättvist. Det kan jag inte uttala mig om, men kul var det. Den ståtliga fisken simmar vidare och vi knatar på i kylan. Tack, Salmo trutta – du imponerande fisk.

En ganska iskall start

God fortsättning. På året, på resten av ditt liv, på vad som än händer. Själv skulle jag kunna tänka mig lite bättre fortsättning än den start fiskeåret gett mig. Trögfiskat, svårläst, knepiga väderväxlingar, fast mestadels en konstant kall temperatur. Ingen riktig vinterkyla heller, men å andra sidan ett helvetiskt stormväder, signerat Alfrida. Men man försöker. Biter ihop. Testar igen.

Ena dagen kliver jag ner i issörja och funderar på om det ens är värt mödan. Men en blek sol värmer stranden och ger hopp. Timmarna går snabbt. Snart faller mörkret och jag går lottlös, sånär på en liten utlekt rackare som tar betet framför mina fötter.

Gråväder. En dag då dagsljuset inte riktigt anländer. Vinden är hård och sliter i kläder och hud. Den tär på förhoppningen, göder tvivlet. Kan det finnas bitvillig fisk när allt är runt noll? Temperaturen i vatten och luft rör sig runt nollan, ljuset är nästan obefintligt. Första stället. Noll. Nada.

Det är samma förutsättningar på nästa ställe, men en något annan struktur. Jag hoppas att det här området ska hålla aningen fler matsökande öringar. Om det nu finns något att äta här … Uppspolat på stranden ligger horder av gammal tång, ålgräs och en och annan död storspigg. Ja, då så.

Tredje kastet. En försiktig puff. Jag tror först att jag slagit till spöbutten mot sidan av kroppen, men så hugger det igen. Fast fisk. En liten blank öring ger sig på ett hopp, den rullar, snurrar och plaskar, men kan snart bli bogserad in till strandkanten där jag står.

Bilden blir ju sådär, men viktigast är att öringen får simma tillbaka. Den må vara runt 50 centimeter, men vild, vacker och inte ämnad för min tallrik – så den får fortsätta sitt liv i vågorna.

Som så ofta är det korta, perioder som är produktiva, i övrigt tomt och klurigt. Även så idag. Jag har just krokat loss en fisk, knatar ut i vågsvallet och gör ett kast i samma riktning som nyss. Pang! Hårt hugg och fast fisk. Även denna är en liten blanking, aningen mindre och kortare än den förra, så jag tar peangen och befriar den så fort jag kan.

Två kast, två fiskar, sedan inget mer. Vare sig här, eller på nästa ställe. Det är en hårfin gräns mellan att misslyckas totalt, eller att åtminstone känna en liten gnista av hopp. Det är också en svag skiljelinje mellan fiskbart vatten och ett omrört, grumligt vinterhav. Det kan växla oerhört fort. Jag förstår dem som lägger spöt på hyllan tills vårsolen återvänt. Själv kan jag dock inte se det som ett alternativ.

Form och färg för jul

Uppdraget är inte slutfört. Planen var djärv, till och med karsk. Men, jag har ju misslyckats förr – och kommer misslyckas igen. Fiske är inget man bara bestämmer hur det ska bli, fast drömma kan man ju alltid.

Julen närmar sig med obönhörligt raska steg. Mitt dagliga liv har senaste tiden varit en aning tillkrånglat. Fisketurerna har varit alltför få, så när jag nu slog till med min masterplan var oddsen dåliga. I korthet gick den ut på att jag skulle åka till kusten, kroka och landa en perfekt julbordsöring. En sådan som har rätt form, rätt storlek och rätt färg. Helst en stålblank trekilosfisk, företrädesvis en fettfeneklippt, så att samvetet är fullständigt rent.

Givetvis går den planen i stöpet. Fru Fortuna, Neptun Version, är inte på humör, eller så är jag bara i usel form. Dagen är grafitgrå. Jämntjock. Det blir knappt ljust över huvud taget, innan det mörknar igen.

Jag svingar beten till höger, vänster och mittemellan. Inget händer. Jo, en följande öring pilar iväg mot djupet när jag lyfter betet ur vattnet. Jag ger sträckan lite extra tid, men får snart se mig besegrad.

På nästa lilla kustavsnitt ser det fins ut. Också. Det är dött här. Också. Men efter lite förflyttning, mycket nötande och en knippe djupa funderingar händer åtminstone något. En liten silverpil under måttet nafsar åt sig betet. Med peangen lossar jag den illa kvickt och kastar vidare.

För liten. Jaha. Men, nu då. Det drar till och en något starkare fisk sitter fast, för att sekunden senare lossna. Förbålt.

En liten halvrevansch kommer kvarten senare då ännu en öring behagar bita över mina krokar. Fast den här visar sig istället vara lekfärgad, till och med olekt. En vacker, nästan sockersöt liten hona som ännu inväntar rätt mängd vatten i åarna. Hon får självfallet simma åter hon också.

Min bistra sanning är den att den där gravade julbordsöringen får tillverkas från något som redan ligger i frysen. Om jag nu har något. För idag blir det inget med rätt form, eller rätt färg.

Letar silver hittar stål

Vinden har lagt sig något, men vågorna rullar tungt. Jag spanar ut över böljan och bestämmer mig för vidaretransport. Klockan är en bra bit efter lunch. Kanske borde jag göra något annat. Kanske borde jag … Nä, jag bör fiska. Vissa dagar är gjorda för fiske, även om det bara är halvdagar. Och när havet ser ut som det gör här – ja, då måste jag faktiskt.

Intill några stora stenar börjar jag. Jag låter mitt bete flyga in i vågorna, som vänder mot det grundare området. Varje kast, helspänn. Kontakt med linan, känsla för var betet är, hur det beter sig. Efter kanske tio kast känner jag något. En knappt märkbar stöt, som en liten förnimmelse i nervbanorna. Och jodå. En virvel och en puff till. När jag lyfter draget ur vattnet ser jag hur två öringar jagar efter. En försöker hugga draget ovanför ytan. Pulsen ökar, jag kastar snabbt, försöker tänka på tempot. Vevstopp. Smack!

Jag krokar, känner fast fisk och sliter upp kameran. Med ganska dålig teknik lyckas jag filma lite, innan fisken kommer närmare. Snart är den avkrokad. Jag kastar igen. Hetsig nu. Ännu en stöt, en fisk som följer ända in. Men, snart är det dags igen. En ny öring, en silvrig fisk i halvmetersklassen hugger och jag filmar igen.

En hel del fisk är i farten visar det sig. Jag har kontakter på ett par små fläckar, där det uppenbarligen är ganska många hungriga fiskar. Men också knepiga. Vissa bara följer, nafsar, petar och virvlar runt. Jag jublar och myser inombords, medan Östersjöns salta stänk välsignar mig med både väta och huggande fiskar.

Solen sjunker snabbt i november. Jag behöver en styrketår. Kaffetermosen vilar trofast i baksätet. På väg dit vill jag ändå använda det gyllene ljuset som spelar över stranden. Jag tror egentligen inte på just det här lilla partiet, så jag hastar fram. Kastar, rör mig, vevar.

Dunk! Hugget är hårt och direkt känner jag hur klingan svarar på något större. En bred fisk, använder vågorna för att låta sin tyngd och sin kraft ge mig svårigheter. En av anledningarna till att jag mestadels använder tiofotsspön med lite djup kraft är att det ibland kan behövas. Som mitt Fenwick Ironfeather. Att stå och lattja med för veka spön i vågorna gör det också svårt att snabbt ta in och befria en fisk som ska släppas åter.

Men den här kommer inte få simma tillbaka. Det visar sig snart att den har ett lilaskimrande band längs sidan. Prickiga fenor. En regnbåge. Det här är ingen kvastfening med trasiga odlingsfenor, utan en fisk i toppskick. En äkta svensk ”steelhead”. Tjock, stark, med hela, vackra fenor.

Den får avsluta dagen. Inte ett kast till gör jag. Stranden brinner i guld. Tänk att november kan vara så vacker. Med lite purpurskimmer blir det ännu trivsammare. Stål, silver och violett.

Färgprakt i det nertonade

Stormen har bedarrat. Kvar finns efterverkningarna. Ett grumligt, böljande hav, där vågorna mot strandstenarna är fyllda av bråte och växtdelar. Ett par hundra meter ut får en tydlig linje mot klarare vatten.
Jag tar en tur, en bra bit bort, där vinden kanske varit mer måttlig, där vattnet eventuellt hunnit lugna sig.

Grumligt vatten i stråk, men också ett relativt klart hav, med bara måttliga vattenrörelser däremellan.
Området har ingen bäck som lockar åt sig lekystra öringar. Jag hoppas att det kanske kan finnas någon silverfärgad överhoppare, någon hungrig ätmaskin från havet, som följt stormvattnet mot kusten. Kanske. De brukar varav relativ solitära så här års, men ibland springer man på en liten flock.
Men jag vet också att de lekfärgade öringarna uppträder längs hela kusten så här års, på väg till sina äventyr i det strömmande.

Jag knyter på ett 24 gram tungt genomlöpsbete – en ABU MO Inline. Det kastar bra i motvinden och går att fiska snabbt genom vågorna, utan att det lyfts upp och surrar ovanpå. Det tar en stund, kanske tjugo minuter. Jag har nött av en liten sträcka, i makligt tempo. Vågorna är tunga, suger musten ur kroppen. Men ny energi finns nära. För när det drar till, hårt och bestämt, sprids värmen genom kroppen.

Öringen drar kraftfullt iväg, Den till och med hoppar och avslöjar en orangebrun, tätprickig sidas. En mustig havsöringshanne som till och med hoppar – kanske för att komma loss, kanske för att visa hur ståtlig han är. Jag försöker få in honom snabbt. Jag kanar upp den stabbiga krabaten på strandgruset, där vågorna sköljer fram och tillbaka. Stabilt liggande på rätt köl kan jag befria honom från kroken och låta den majestätiska fisken dra till havs igen. Snart har han val navigerat fram till rätt å. Vilken nu det kan vara.

En liten fisk till blir det, också den lekfärgad, om än mer svagt tecknad. Den tar jag loss direkt i vågorna, med peangens hjälp. Det börjar dessutom skymma och vädret är kyligt. Jag är nöjd med en kaffeslurk i bilen. Och vinden ökar igen.

Hugg och känslor i brytpunkten

Nattfrost. Krispig luft. Träd med allt glesare lövbestånd och vindar som sätter fart på ett glasklart hav. Även om det ännu är lite för milt för min smak, så startar suget efter havsöringen. Det är en brytpunkt på många sätt.

Det är dimma i morgonluften, kyla som kryper in under jackan. En del av mig våndas och längtar åter till sommarvärmen, en annan del av mig gläds och hoppas att hösten kommer nu. På riktigt. Kenny står redo. Efter att han haft ett formidabelt fiske en dag tidigare har han goda förhoppningar. Jag är mer tillbakadragen i mina visioner. Mycket sällan upprepas succéer två dagar i rad.

Men, det börjar fint. Ja. det börjar med kaffe, men väl i vattnet kliver vi ut och har omedelbart kontakt Jag tappar en fisk på tredje kastet, Kenny landar en.

Under hösten är det mycket lekfisk i rörelse. Några är vackra som karameller och tjocka som små gödgrisar. Vi krokar av dem så snabbt vi kan, låter dem fortsätta sin färd mot åarna. Just nu inväntar de regn, vatten och strömmande åar. Många är vackra som fjällets bärnstensöringar, prickiga och mångfärgade.

Men det är naturligtvis inte dem vi är ute efter. Ute i havet simmar även silverfärgade raketer som inte alls tänker leka. De tänker äta.
De hugger ofta hårt, tar betet med fart och hoppar och far. Vi får ett par sådana också.

Samma sak händer någon dag senare. Jag är ute själv och drar mig till en sträcka där jag går ensam i en mild, men ganska frisk vind. Förvånansvärt långt in biter öring efter öring. Flera är stålblanka och vackra. Den finaste funderar jag nästan på att låta bli middag, men jag hinner inte mer än tänka ”filékniv” så glider den ur mitt grepp och försvinner till havs.

Jag är nöjd. När solen sjunker ner har jag haft ett par fina timmar i vattnet, fått dansa lite med ett halvdussin havsöringar och hunnit njuta av höstens ståtliga färger. Mer kan jag inte begära.

Prylpyssel
Det är givetvis härligt att känna de karakteristiska öringknyckarna i grafiten. Dagen till ära är det ett Fenwick Ironfeather Momentum, 10 fot långt, som får göra jobbet. Jag är, som du kanske känner till vid det här laget, en förespråkare av multirullar. Lågprofilare som min Revo ALX är fina kastmaskiner, men ger också en härligt direkt och ofiltrerad huggkänsla. Jag föredrar också balansen i hela ekipaget jämfört med en haspel som hänger där under. Men det är mycket en smaksak – och krävs det extra långa kast med lätta beten är haspeln aningen bättre.

Tack till Kenny Cronhamn för kul sällskap och fotohjälp.

Nu är det fredningstider – håll koll!

I skrivande stund är det 1 oktober.
Det innebär att årets fredningstid för havsöring har startat.
Så här års är merparten av de fiskar som rör sig nära kusten antagligen på gång att förbereda sig för leken i våra små åar. Även om det saknas vatten för tillfället, så gäller förbudet 1 oktober-31 december.

Det är alltså totalt fiskeförbud i 26 områden på Gotlands kust. Ser du någon som fiskar i något av områdena kan du alltid själv tala om det för den fiskande. Tipsa gärna länsstyrelsen, polis och kustbevakning om olovligt fiske.

Ladda ner en folder med karor och beskrivning här: http://www.fiskelandgotland.se/fredningsomraden/fredningx.htm

Ha en skön annalkande höst. Vi hörs snart!

Gäddvinst och ett uppseglande öringsinferno

Först bortaplan och lite lättsam stämning. Därefter har jag lite mer djupsinniga tankegångar. Allt nedan. Välkommen till ännu ett blogginlägg.

Den mycket prestigefulla gäddfisketävlingen ”King Of Mälaren” går åter av stapeln, varvid Lasse, Mickis och undertecknad kliver ner i Lasses skuta med spön, beten, kaffe och ett sjuhelsickes gott humör.
Frostnatt. Stiltje, lättande dimma och till slut klart skinande sol. Inte gäddväder.
De 131 lagen sprider sig över Mälarens stora ytor. Vikar, uddar, flak, grynnor, öar och allt däremellan, dagen till ära är vattnet extra grumligt.

Det visar sig snart att det är lika trögt som vi befarat. Men vi har en plan som vi tänker hålla. Vi nöter på och tror hårt på de områden vi valt ut. Efter en timme krokar jag lagets första gädda – en arg 86-centimetersmadam. Färden mot fullt papper har börjat.

Vi använder alla typer av beten, för att kunna fiska i olika tempon, med olika frenesi, i olika känslor. Allt för att hålla oss på tårna och se om det finns en nyckel.

Under en period har vi lite tätare kontakt med fisk, men sett över dagen är det sporadiska hugg och inget särskilt mönster utkristalliserar sig. Alla i vårt lag får gädda och bidrar till resultatet. Det är en skön känsla.

Vid tävlingens slut har bara åtta lag fiskat fullt. Vi är ett av dem. Med våra 424 centimeter har vi en delad andraplats. Men det andra laget har en längre störstafisk och döms som tvåa. Vi är ändå trea av 131 och firar snart med en kall öl i spabadet. Mätta, trötta i ryggarna och lite solbrända i ansiktet. Gäddfiske. Jag älskar det.

********

[Och så lite debatt]

Invasionen av Gotlandskusten

På hemön är öringssäsongen maximalt brinnande. Mitten och slutet av april innebär numer närmast oräkneliga fiskare på kusten, de flesta tillresta för att få gå en match mot havets silver. Skaran blir större för varje år – och kanske har vi snart nått ett maximum för vad kuststräckorna och öringsbeståndet kan hantera.

Visst är det lite paradoxalt att det fria handredskapsfisket mynnat ut i att folk från helt andra landskap, eller länder, skor sig på att ordna resor, guidningar och annan business på den fria resursen? Vill man vara lite grinig kan man ju påminna om att de tyvärr sällan eller aldrig bidrar till fiskevården, även om vårt landskap däremot får ett ekonomiskt tillskott på andra sätt som är tacknämligt. Ja, knepigt är det. Tveeggat.

Ovan: Kenny greppar en stålblank havsöring.

Bloggar som den här, inlägg i sociala medier, fiskeartiklar, tv-program … Allt bidrar till att ge fyr åt intresset för de gotländska kustöringarna. Det är mycket som är trevligt och bra med det.

Det som oroar mig (och många av mina fiskekamrater, fiskevårdare och likasinnade) lite är ett par olika saker.

1. Med en så stor och ökande skara av fiskare är det naturligtvis viktigt att inte uttaget blir för stort. Lyckligtvis (lite elakt sagt) verkar fisket i perioder vara just så knepigt som öringsfiske ofta är. Det innebär att det trots allt inte nappar så mycket som många förväntar sig. För det andra har en nyligen genomförd undersökning kommit fram till att ungefär 85-90 procent av havsöringarna släpps åter.
Men, ändå: tusentals fiskare kommer få många öringar. Det är svårt att veta var gränsen går för ett hållbart fiske.

2. Många är nybörjare eller fiskare med begränsad erfarenhet. Det är ju roligt. Vi fiskare är en växande familj.Men, i och med ökningen av tillresta fiskare är det många som verkar ha knapphändiga kunskaper om fiske, om regler, om hantering av fisk och om allt som har med hela den etiska kompassen att göra. Oerhört många ser inte skillnad på en utlekt, mager stackars fisk och en stenhård blänkare. Åter andra har ihjäl fisk som inte är tjänliga som föda, eller som åtminstone skulle behöva simma vidare några månader för att bli ätbar – eller ännu hellre få återvända till sin födelsebäck för fler lekbestyr nästa säsong.
För att åter vara lite hård: Det är lite märkligt att så många kan lägga ner så mycket tid och pengar på dyr fiskeutrustning, resor, bilar, boende och så vidare, men så oerhört lite tid på att läsa på, eller införskaffa lite mer kunskap, fakta och riktning.

Ja, jag får skäll
Jo, jag vet. När man sticker ut näsan, eller när man vill förmedla lite kunskap i det sociala mediemaskineriet, så får man ofta dolkhugg och gliringar. Det baktalas och gnälls bakom ryggen. Fast ändå anser jag att det är en plikt man har. Man får stå ut med att bli lite ansatt och drabbas av mothugg, avund och lite gnabb. Så länge det inte rör sig om rena elakheter får man kanske betala det priset.
För, i vågskålen ligger miljön, den älskade öringens framtid och en stark övertygelse om att gemensam kunskap kan skapa en större förståelse för vad vi har att värna.

Tappa inte huvudet

Jag gläds med alla som får en härlig fiskeupplevelse och missunnar ingen ett besök i vår fantastiska miljö. Men baksidan är att det blir gruff på kusten när det blir trångt och många glömmer bort den mest självklara moral. Vissa har dessvärre en nonchalant inställning gentemot fisk, natur och lokalbefolkning. Jag hoppas att vi tillsammans kan fokusera på ljuspunkterna istället.
Och vet ni … en god nyhet är att det faktiskt allt oftare rapporteras om bra öringsfiske på Skånekusten, i Stockholms skärgård, längs kusterna på många andra håll i landet. Vi behöver många tänkbara fiskedestinationer, så att det inte blir för enahanda fokusering på något enstaka.

Vår gemensamma skyldighet
Till alla som nu letar anledningar att bråka med mig: ni är alla välkomna till vår ö. Jag unnar alla en fisk. Jag har förståelse för att inte alla läst på rubbet om öringens ekologi, eller att många aldrig burit en hink grus till en öringsbäck. Men jag önskar att ni alla vill lära er mer, att ni lyssnar, förstår och har ett respektfullt synsätt, för det kräver jag av mig själv och alla andra som trakterar ett spö. Det är vår gemensamma skyldighet när vi använder fria fisket och naturen som rekreationsplats.

Ha en skön vår på alla sätt!

Den enda chansen

//Prolog//

Senaste tiden har varit en omtumlande period. Bloggandet har varit sporadiskt. Men, här kommer en liten comeback. Tack för alla glada och trevliga tillrop från er som följer den här obskyra sidan i webbens periferi.

I morgontimmarnas ljusa värme lyfter skärfläckor från stranden, sånglärkan irrar runt över fältet och för första gången på en evighet är det värme i luften. Sydliga vindar väcker, lockar mig.

En isig, råkall påsk har passerat – då väder och vindar gjorde livet för en kustluffare ointressant, eller åtminstone motigt. Med personliga förluster och en tuff arbetsbörda som extravikt kändes det på något sätt skönt att låta kusten bero.
Men nu. Nu värmer det igen. Och på många sätt återvänder livet med våren.

Fiskare överallt. Vad annat att vänta sig en solig aprildag? Jag åker längre bort, ut i det tysta. Under flyende vitkindade gäss, intill ett glittrande hav.

Där står Kenny med böjt spö redan innan jag dragit på mig vadarjackan. Snart vandrar vi långsamt över tångklädda bottnar. Ett koppel fiskar följer, någon puffar till betet, men det är svårare än vi först trodde det skulle vara. Fiske. Så oberäkneligt, så infernaliskt vanebildande. Så omutligt tufft och underbart underhållande.

Ryggarna mot soluppvärmd bilplåt. Kaffe i handen och en havsörn i skyn. Det är fler fåglar än fiskar hittills, så att säga. Men vi ska råda bot på det.
Stenrevlar och djuphål. Variationerna är små, men tillräckliga. Här bör de vara, de silvriga raketerna från havets hemligheter. Vi letar en stund, men snart hugger det och vi landar – nästan samtidigt varsin stålblank paradfisk.

Kenny först. En bra fisk som bjuder upp till dans. Han landar den med ackuratess. Jag gläds, men har tankarna lite för långt borta. Fokus. Nu gäller det.

Kanske hittar jag rätt tempo. Kanske är det en precis placering av betet som fäller utslaget. Men, jag vet att ibland får man bara en chans. Det kan vara en liten period, ett hål i tidsväven. Eller en liten fokuserad stund, då en minimal stöt i linan gör att man ändrar tempo, varierar sig och är på tårna.

Mothugget sitter. Den fisken jag letat efter, önskat mig, visar styrka direkt. Den drar ut lina, göra två ordentliga hopp, så att silversidan kastar reflexer i solskenet. Kenny jublar. Jag också, men jag är en smula nervös. Fisken ger sig inte. Stark som en liten björn.

Snart kanar en bred blanking in och jag greppar den över stjärtspolen. Den enda chansen den gav mig. Jag tog den. Jag vann.

Det finns fler fiskar i vattnet. Det finns också fler dagar, fler saker att värdesätta i livet. Innan solen sjunker ner och sänker vila över en sval Östersjö är jag hemma, med en djup känsla av tacksamhet. Vi har en chans att ta vara på livet. Den måste vi ta.

//Epilog//
Den här fisken och den här vackra dagen tillägnar jag min far – du som en gång tog mig med till kusten och lät mig för evigt förhäxas och formas av havet, naturen och fisket. Som jag önskar att du kunnat vara med i dag.